Den lille pågen från Pilshult del 5

Vår barberare glömmer man heller inte så lätt. Han var ganska stor och tjock och mycket vänlig. Han kallades ”Rulle” och jag vet inget annat namn på honom. För det mesta kom han ut till gården och klippte mig, men det hände att vi åkte in till hans salong på Pålsjögatan i en källare. Salongen finns fortfarande kvar med nya ägare sedan långt tillbaka.

För övrigt var det släktingar från Danmark som dök upp på gården då och då.

MODET PÅ DEN TIDEN

Av förklarliga skäl var den lille pågen inte speciellt modemedveten. Han bodde ju något isolerat ute på landet. Jag mins dock att jag slapp det s:k knäppelivet. Det var ett plagg där man knäppte ihop kalsongerna med linnet. Storebror, tror jag däremot, hade ett sådant plagg. Äppelknyckarbyxor (eng. plus-four) var också ett vanligt vardagsplagg på den tiden Min far gick nästan alltid klädd i ridbyxor och d:o stövlar medan min snälle farfar alltid bar på en välpressad grå kostym med diskreta ränder. På sommaren var det en klädsam halmhatt som gällde. Min mor minns jag mest klädd i dräkt. Hon var inte speciellt involverad i jobbet på gården. Den enda gången hon måste ha varit arbetsklädd har varit i samband med grisslakten som på den tiden ägde rum hemma på gården.

DRAMATIK PÅ LOGEN

Självklart älskade vi barn att hoppa i hö. Vid ett tillfälle då trädgårdsmästarens tös och jag hoppade runt i höet som galningar, råkade det ligga en grepe i vägen. Den gick rakt igenom min stövel och häl. Ulla – Karin lyckades inte få ut grepen och fick springa efter hjälp. Först kom storasyster, men hon lyckades heller inte få ut grepen. Föräldrarna var inte hemma och Onkel Paul och hans Majsan passade oss för tillfället. Till slut kom onkel Paul och han lyckades få ut grepen ur foten.

Nu var det ilfärd in till sjukhuset som gällde. Onkel Paul körde sin franska Dyna Phanard så fort det bara gick med denna lilla trecylindriga franska bil.

Det enda jag minns från sjukhuset var två gamla tanter som grät och tyckte synd om mig. Efter stelkrampspruta och inpackning av fot i paket, fick den lille pågen åka hem igen.

Sedan blev det en tid på soffan innan allt var läkt. Det tog inte så många dagar, men visst var det dramatiskt. Hur många grabbar finns det som har fått en grep genom hälen?

MERA DRAMATIK

Som många andra barn, drabbades jag en gång av öroninflammation och ett besök hos örondoktor Wicander ansågs nödvändigt. Efter undersökning konstaterade doktorn att han var tvungen att sticka hål på trumhinnan för få ut varet som tryckte och gjorde ont på den lille pågen.

Ingreppet skedde under narkos. På den tiden var det eter som gällde. Jag kommer än idag ihåg duken som lades över ansiktet och hur jag somnade in i ett grönt skimmer. Om jag minns rätt, skulle man säga ”pepparkaka” också. Vad nu det skulle vara bra för? Kanske för att spänna ut trumhinnan, vad vet jag? Hur som helst gick allting lyckligt och inflammationen försvann. Troligen med pencillin som hjälp.

Tandläkarbesöken var inte fullt lika dramatiska. Jag kände mig ganska trygg med tandläkare Bogren på Sundstorget och med far vid sidan hållande min hand. Borren var riktigt gammaldags, drevs med remmar och var långt ifrån det varvtal som dagens borrar håller, men det gick bra ändå. Man överlevde.

En olycka hände också en gång i samband med grisslakten. På den tiden var det tillåtet att slakta grisarna hemma på gården. Slaktaren Fritz var ditkallad för att taga ett antal grisar av daga. Han kom utrustad med den klassiska slaktarmasken. Detta var en mackapär som man ”sköt” av och en rejäl spets gick rakt in i pannan på grisen som dog knall fall. En gång bar det sig dock inte bättre än att slaktare Fritz riktade masken fel och spetsen gick in hans egna lår i stället. Det blev ilfärd till sjukhuset. Bortsett från att slaktaren sköt sig själv i benet, tyckte vi barn att det var spännande med slakten. Gårdens kvinnor var alltid närvarande och tog hand om grisblodet innan styckaren tog vid. Bor man på en bondgård, är slakten något helt naturligt och vi barn tog, mig veterligt, ingen skada av detta.

SPECIELLA HÄNDELSER/SMÅ EPISODER PÅ GÅRDEN FRAMGRÄVDA DJUPT NERIFRÅN KOM-I-HÅGET.

Som tidigare nämnt fanns ju också storebror på gården. Han var 7-8 år äldre än jag och hade sina egna kompisar. Ibland fick han säkert också hjälpa till på gården och jag vill minnas att han var en duktig traktorförare.

Vid ett tillfälle hade han varit och besökt grisarna. Troligen för att utfodra dem. Vid det tillfället stod jag på farstubron och plötsligt dök det upp en stor galt löpande i full karriär på gården. På ryggen hållande sig fast i grisens öron fanns min bror. Grisen rusade på för full gas men brodern släppte inte taget. Färden slutade i gödselstacken där grisen tyckte han skulle vara och ingen blodvite uppstod. Grisen hade helt enkelt försökt att rymma, men storebror försökte hindra honom och då gick det som det gick.

Även om brodern var oskadd, var han ganska skakad efteråt. Helt säkert var grisen lika skakad. Storasyster tycke synd om honom eftersom hans styvfar skrattade åt honom.

 En annan incident som höll på att ända i rena förskräckelsen. Det handlar som storasysters kissedocka. Hon hade äntligen fått sin hett önskade docka. En kissedocka var en docka av mjukt gummi. Armar, ben och huvud var enkla att ta av och på (fast det visste inte storasyster).  Man kunde fylla en liten behållare med vatten och sedan luta dockan i en viss vinkel för att få den att kissa. Den kunde blinka med ögonen också.

Självklart var lillebror också intresserad av denna docka och under ett obevakat ögonblick  passade han på att låna den. Det första han gjorde var naturligtvis att skruva loss huvud, armar och ben. Just i det ögonblicket dök storasyster upp. När hon fick syn på den ituplockade dockan, bröt helvetet löst! Jag hade tagit i sönder hennes käraste leksak och det hjälpte inte hur jag än försökte förklara att den gick att sätta ihop igen. Modern kallades in och något typ av räfst och rättegång ägde rum och i framtiden förbjöds jag att ens gå i närheten av den älskade kissedockan.

Visst kivades storasyster och jag en hel del. Precis som de flesta syskon gör. Det fanns dock många tillfällen då vi var bästa vänner. Ett exempel var tiden för läggdags. Ingen av föräldrarna hade för vana att läsa sagor för oss. Det fixade vi själva i vårt delade sovrum på andra våningen. Det var oftast jag som ”läste”. Jag var ju 

ännu inte läskunnig, men det var inget hinder. Fantasin for iväg och det kunde resultera i en saga om allt möjligt. Ting blev levande varelser och kanske vice versa. Systern verkade för det mesta nöjd med sagoläsningen. Jag blev ombedd vid ett flertal tillfällen att ”läsa” saga.

Storasyster Lena var en mycket blyg liten flicka. När det var tid för henne att börja skolan i Allerum, vågade hon inte åka med bussen. Själv har jag inget minne av att jag då åkte med henne första gången som ett slags moraliskt stöd, men så har det berättats för mig. Man kan ju undra vad föräldrarna gjorde?

Far var borta väldigt ofta och jag har dålig pejl vad han hade för sig, men enl. mina äldre syskon var han någonstans vid en travbana och spelade på hästar. Tyvärr hände det också att han inte var hemma när det var lönedags för arbetarna. Då fick mor ta smällen med missnöjda arbetare. Liten som jag var då, gick allt sådant mig förbi. Jag levde ju i min lilla värld.

Det var nog så att jag var nog ganska bortskämd. Mer än mina äldre syskon. Vid ett tillfälle tog far mig utan några medföljande syskon till Köpenhamns dåvarande fasta cirkus, Cirkus Beneweiss. Den låg där Wallmans Salonger ligger idag. För en liten påg var detta en hisnande upplevelse i den stora världen. Då fick jag lära mig att en riktig clown pratar inte. Numera gör de ju det.

Någon gång gick vi också på bio och jag minns speciellt en naturfilm som handlade om det okända livet i öknen. Filmen var i färg och jag var mäkta imponerad.

Även om de ekonomiska förhållandena inte var de bästa, vilket man förstod senare vid lite högre ålder, var vi barn alltid hela och rena. God mat stod också alltid på bordet Mor var noga med sådant och dessutom en utmärkt kock. Det senare förstod man, om inte förr, när det var aktuellt att äta skolmaten som serverades på -50 talet. Mer om detta kommer längre fram.

På Sankta Maria fanns idioterna. Ja, så sade man på den tiden. Föräldrarna varnade sina barn och sa till dem att akta sig för dem. Våra ägor gränsade till sinnessjukhuset, som det benämndes på den tiden. Själv stötte jag aldrig på någon elak idiot. Däremot kommer jag ihåg en mycket snäll och glad s:k ”frigångare” som ibland kom och hjälpte till på gården. Han hette Harald och var harmynt.

Gårdarna i Kullabygden hade olika ramsor som skreks när det ringde i vällingklockan. Här kommer ramsan från Pilshult

Pilshults gård:

alla Pilshulta laddhunna!”
alla Pilshulta laddhunna!” (Uppgift av Jolf Jönsson.)

Trots läget ute på landet, fanns det tillgång till en kiosk. Det var en gammal dam som hette Rupps som i sitt hus, beläget strax utanför gården, genom en liten lucka sålde godis till alla små barn i trakten.

Jag undrar bara hur det gick ihop för henne. Inklusive arbetarbarnen var vi inte så förskräckligt många.

Det stora köpcentrumet får vår del var beläget i Allerum. Mitt i krysset mellan

Ödåkravägen och Jonstorpsvägen låg Påhlssons lanthandel. Jag tror att det mesta av våra behov av varor som vi inte redan hade själva på gården, blev tillgodosedda hos den handlaren.

I Allerum fanns också mejeriet dit vår mjölk levererades. På den tiden kunde man inte köpa glass i affärer och kiosker. Det enda som började komma var de små glasspinnarna som då kostade 30 öre. Päron var favoritsmaken. Glasstårta kunde man däremot köpa mot beställning på mejeriet. Jag vill minnas att en sådan stod på bordet vid något barns födelsedag. Om det var på min eller någon av syskonens, vill jag låta vara osagt.

En annan del av tillvaron på den tiden (-40 och -50 tal) var DDT. Detta livsfarliga ämne som då var fullt tillåtet att använda som ett effektivt bekämpningsmedel både ute på åkrarna och inomhus. I köket låg alltid DDT sprutan redo för flugjakt. I en behållare av glas på sprutan hade man DDT. En liten parvel (undertecknad) tyckte att det var jättekul att med denna livsfarliga apparat jaga och döda flugor. På landet fanns det gott om den ohyran. Dom dog som flugor.  I en del hushåll använde man sig av ett klibbigt band hängande från taket, men det tyckte vi i vår familj såg äckligt ut med alla döda flugor fastklistrade. Därför blev det DDT som i stället gällde. Den lille pågen tyckte dessutom doften från bekämpningsmedlet.

Huruvida handhavandet av DDT i unga år har påverkat personligheten i vuxen ålder är det ingen som vet. Minnet hade kanske varit bättre. Det är kort men bra, som man säger. Ibland använder man sig av diagnosen ”Alzheimer light”. Nä, jag skall inte skylla på DDT:n här. Det dåliga minnet och andra defekter hos en numera äldre herre har nog andra orsaker.

                              

Pilshult blev ingen framgångssaga för varken min far eller farfar. Många av åkrarna bestod av tung lerjord och gav skörd därefter. Det har berättats för mig att den bästa jorden fanns i trekanten framför gården och den var ju bara en liten del av ägorna. En rad med dåliga år i slutet av -40 talet gjorde inte saken bättre. Min far var väl heller inte världens bästa affärsman och hade nog svårt att hålla ihop det hela. Farfar gjorde säkert sitt bästa för att hjälpa till med att få det att gå runt, men var till åren kommen och orkade inte med hur mycket som helst. Min fars utgångsläge var heller inte det bästa. Hans mor,

min farmor, var inte världens snällaste mor till honom, har det berättats för mig, medan farfar tog honom under sitt beskydd. Det räckte dock inte hela vägen fram.

Farfar var en fin och respekterad man som ibland, som alla andra, festade till. Det gick länge en historia om honom att han vid ett besök på Mollberg i Helsingborg hade beställt två droskor till hemfärden till Pilshult. En till käppen och en till sig själv. Jag gillar den historien och väljer att tro på den även om det kanske bara är en skröna.  Om jag tänker på mig själv i mitt vuxna liv, kan man kanske säga att äpplet faller inte långt från päronträdet. Även om min farfar inte var någon festprisse, hade han riktigt kul emellanåt.

På den tiden fanns två grupperingar i Helsingborg. Antingen gick man på Grand eller så gick man på Mollberg. Det gick inte för sig att blanda.

1951 såldes Pilshult till storbonden Persson i Kågeröd. Jag vill minnas att köpeskillingen var 1 milj. 5-6 år senare sålde Persson marken till Helsingborgs Stad för 5 milj. På den tiden var det hiskeligt mycket pengar. Därefter arrenderade han marken av staden. Farfar fick bo kvar i sitt hus till sin död i november 1961. Han blev 85 år gammal.