Hur som helst så är det just Mallåkra som är målet för paret på Fridas gata när det är dags för semester någon gång framöver i år.
Där är ju lite varmare och mer soligt än här uppe i den kalla nord. Man brukar också träffa på en och annan spanjor där nere, men en spann jor springer man ju på även hemma i den skånska myllan.
Pilshult del 4
MASKINER OCH FORDON
Jag
har redan nämnt ytterligare ett fordon som gjorde mig lycklig och det var
trampbilen. Den var av märket Klippan med ett chassi av järnstänger och en
överbyggd kaross av masonit. Det var lycka för en 3-4 åring. Många intressanta
utfärder gjordes och som tidigare nämnts, med bösskolven som en trogen vän vid
sidan på sitsen.
Något annat som den lille
pågen också var mäkta imponerad av var maskiner och traktorer.
Den minsta traktorn var en
Volvo och kallades bara för den lille. En var försedd med järnhjul och var av
märket Bolinder Munktell. Den hade helt enkelt namnet järnhjularen. Den tredje
var av märket John Deere. Grön till färgen (redan då) och hade två tättsittande
framhjul. På den tiden startade man upp traktorerna med bensin för att sedan
slå över till fotogen när de hade blivit varma. Alla traktorerna var utan hytt
och skyddsbåge. Säkerhetstänkandet var inte prioriterat på den tiden.
Tala om total lycka när en
liten grabb fick sitta tillsammans med chauffören och ratta traktorn. Det var
t.o.m. så att jag tilläts växla. På den tiden fanns det inte synkroniserade
växellådor så det skrapade (fullt normalt) framförallt när man lade in ettans
växel. Mitt första egna åk gjordes några år senare, dock inte på denna gården.
Liten grabb som man var, fick det bara bli på de privata ägorna.
En av traktorerna var
dessutom utrustad med ett s:k Gantoftahjul. Det tillverkades av någon smed i
Gantofta, därav namnet. Det var ett hjul av stål utrustat med ”paddlar”. Man
monterade det utanpå det vanliga hjulet och i lerig terräng tog padlarna tag i
dyngan och fordonet kunde ta sig fram utan några större svårigheter.
En annan, för en liten påg
imponerande maskin, var tröskverket.
Innan den mobila tröskan kom,
hyrdes det in en stationär sådan som riggades upp på gårdens mitt. Det var ett
stort åbäke byggt i trä med en massa drivremmar kopplade till en av traktorerna
som höll igång det. Gubbarna stod uppe på ”taket” och lastade in skörden som
kom inkörd från åkrarna. Det var full fart, gården rök av kli och jag vill
minnas att gårdens fru som tradition alltid bjöd på middag (eller lunch som det
heter uppåt landet) på de hungriga gubbarna.
Efterträdaren till den
stationära tröskan blev sedan den mobila. Vi var nog en av de första gårdarna
som skaffade en sådan. Den var mobil så till vida att den kopplades till en
traktor som sedan s.a.s drog ut i fält med maskinen. Den tröskade säden
sprutades ut i en vagn som drogs med en annan traktor vid sidan om. Senare kom
det tröskor med eget magasin. Föraren av traktorn satt i rök och dam upp emot
10 timmar per dag. Här var man inte kittslig. Här fanns inga luftkonditionerade
hytter med behaglig musik i hörlurar. Det fanns alltid möjlighet att släcka
törsten vid någon av de utplacerade svagdricksflaskorna som bryggaren hade kört
ut. Det var rejäla flaskor som stod i en trähäck. De rymde säkert 10 liter.
Lille Per älskade denna tiden
på året! En massa folk var på plats. Alla traktorer och maskiner körde för
fullt. Solen sken från en klar himmel. Jag lekte nog med mina leksaker helt
försvunnen i fantasins värld att jag själv körde in skörden. Mycket av min tid
då tillbringades i den världen. Fråga mina syskon.
Nu när vi är inne på fordon,
får inte glömma våra privata bilar.
Farfar, som då bl.a. var
direktör för Allerums Sparbank vill jag minnas blev hämtad av en stor bil varje
dag. Den kan ha varit av märket Packard eller något. Vad jag minns, körde han
aldrig själv. Om det berodde på hans dåliga höft eller inte, kommer jag inte
ihåg.
Vi hade till en början en
Opel super six som med tiden blev ganska skruttig. En gång trillade batteriet
rakt igenom ett rosthål ner på marken. I de läget beslöts det att byta bil.
Året har varit 1950 eller 1951 och en dag stod det på gården en sprillandes ny
Volvo PV 444. Den var duvgrå och utrustad med pilar i stället för en refug på
taket som kom på senare modeller innan blinkers tog över. Efter den tidens mått
var bilen säkert ganska dyr och man blev lycklig av bara doften av en ny bil. Tekniskt
fanns det en del att erinra. Bakvagnen var alldeles för lätt och risken för
sladd, framförallt i halt väglag, var stor. Man fick rådet att lägga en tung
sandsäck i bakluckan för stabilitetens skull.
Bilen inhandlades på Bildeve
som då höll till där ICA Oj ligger i dag på Karl Kroks Gata i Helsingborg. På
första våningen hittade man utställning och försäljningen och en en våning upp
fans verkstaden. Man transporterade upp bilarna med stora hissar.
Serviceintervallerna var ganska täta på den tiden. Bilen skulle rundsmörjas,
som det hette.
En annan kategori fordon som
hade stor dragningskraft på den lille pågen var vagnar av, för en treåring
hanterbar storlek. Vi hade några småvagnar anpassade för ponnies och en vagn modell
skrinda att skjutsa små barn i. Dessa vagnar kunde jag gå och dra på i flera
timmar totalt absorberad av min fantasivärld. Det kunde vara alltifrån
linjetrafik med buss till lastbilar transporterande diverse gods till och från
olika punkter. Jag hade mina hållplatser på gården. Min syster var inte lika glad
över denna sysselsättning. Hon hade ju ingen att leka med då. Viktigt för mig
var också att alla leksaker skulle ha lättsnurrande hjul som jag kunde sitta
och snurra på. Utan väl snurrande hjul, blev leksaken ratad.
FAMILJENS UMGÄNGE
Som tidigare nämnt, fanns det
inte så många lekkamrater till oss barn. Däremot de vuxna hade ett ganska flitigt
umgänge både med goda vänner och släkten på Fars sida. Mors släktingar sågs av
någon anledning aldrig till på gården. Var dom inte ”fina” nog eller? Det fanns
5 syskon med familjer och kusiner bara på spinnsidan.
En person som jag gärna
berättar om är Farbror Theodor. Han kallades oftast bara ”Kaptajnen”. Farbror T
var av danskt ursprung och trots många år i Sverige talade han aldrig svenska
utan höll fast vid sitt modersmål. Under sitt yrkesverksamma liv hade han
tjänstgjort som Kapten i det danska kavalleriet samt en period hos den
kanadensiska ridande polisen. Det där med Kanada har jag åtminstone fått berättat
för mig. Farbror T var en otroligt snäll man, men samtidigt mycket stram och
korrekt. Han hade en rejäl höknäsa som passade hans person.
Farbror T höll alltid masken.
Jag har ett minne från en middag när min far skämtade med honom. Under duken
och hans tallrik hade han placerat en gummiblära som kunde manövreras från min
fars plats. När man tryckte på en boll började tallriken att hoppa fram och
tillbaka. Farbror T rörde inte en min utan fortsatte att äta som om ingenting
hade hänt. Den enda gången han reagerade var då han hade fått en aromkupa som
såg ut att vara fylld med cognac. Det var ett skämtglas och den bruna vätskan
fanns mellan de dubbla glasen och kunde ej komma längre man kunde inte se att
det var ett skämt. Vid skålandet satt farbror och knyckte med nacken längre och
längre bak utan att få i sig en droppe. I det läget undslapp han sig ett
”va´faen” , men inte mer.
Farbror T hade en Opel
Kapitän med sufflett fast jag såg aldrig bilen nerkabbad. Med den färdades han
mellan Pilshult och Lönsboda där han var bosatt. Han Hustru såg vi inte så
mycket. Hon var lite sjuklig och bodde mesta tiden i ett litet hus i Humlebeck,
Danmark.
Den stackars bilen blev
duktigt misshandlad av Farbror T. Han körde inte så bra och rusade alltid
motorn även när den var kall. Han ville väl att den skulle komma igång
ordentligt. Bilens värmereglage hade han inte hittat. Värmen var aldrig
påslagen även om det rådde bistert
vinterväder.
Vi var ganska ofta och
hälsade på i Lönsboda. Han bodde i ett ganska stort rött trähus en bit utanför
samhället. Huset låg vid en liten sjö och det fanns roddbåt att roa sig med.
Huset var ganska omodernt och
vattentoalett var inte installerat. Det var torrdass som gällde. Här fanns en
stor salong fylld med fina antikviteter och ett ett ostämt piano. Man vistades
aldrig i salongen. Därför eldade man inte där. Där var säkert minusgrader under
vintertid. Matsalen var stor och ståtlig. Det bjöds nästan alltid på vilt och
jag minns måltiderna som mycket goda. Umgänget i form av bridgepartier för de
vuxna, ägde alltid
rum på andra våningen. Där
hölls det som regel ganska varmt och behagligt.
Så småningom gick Farbror T:s
hustru bort och han blev änkling. Umgänget fortsatte i många år och jag hade
hunnit bli tonåring. Undrar om han inte var lite förälskad i min Mor? Detta har
jag aldrig fått bekräftat och lär väl aldrig få heller.
Tyvärr blev Farbror T död
mycket tragisk. Något år efter omläggningen till högertrafik omkom han i en
trafikolycka. Med sin gamla Opel Kapitän cabriolet hade han glömt att det var
högertrafik även där uppe i norra Skånes djupa skogar och frontalkrocken var
ett faktum.
På sätt och vis dog han ändå
med stövlarna på för att använda ett av hans egna uttryck.
Några andra som familjen
umgicks ganska flitigt med var Farbror Axel Löthman och hans fru Ruth. Dom
bodde i ett annex till Gamla Kungshult där Henke Larsson idag bor i
huvudbyggnaden. Det var ett vänligt par som, mig veterligt, inte hade några
egna barn. Jag minns båda två som lite småroliga och underhållande. Farbror
Axel hade ofta något bus för sig med oss barn – åtminstone med mig.
En annan viktig figur i
familjen var allas vår älskade städerska Ruth Pettersson, av storebror kallad ”Pittssen”. Hon var ett vänligt och
rekorderligt fruntimmer med varmt hjärta och hade alltid Tenor i
städrocksfickan till att bjuda oss barn på. Vi tyckte väldigt mycket om
henne och vice versa. Hon följde familjen troget till alla nya hem som vi skaffade oss.
Det blev så småningom några stycken.. Hon
blev med tiden en mycket god vän till oss alla.
 |
| Ruth "Pittssen" |
Farbror Theodor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar