Farfars hus då
Ena allén i nutid
Stall etc. uppbyggt efter brand på -90 talet
Här bodde den lille pågen fast då var huset rött
Farfars hus i nutid
Farfars hus i nutid och dåtid. På vår
tid var det vitt med a/ en veranda framför och b/ en tillbyggnad till höger som
innehöll kök samt bostad till Fru Winberg (hushållerskan)
När huset renoverades och återuppstod
för 40-50 år sedan blev man tvungen tt riva både Veranda och tillbyggnad. Dels
klassas fastigheten som kulturarv och då passar varken veranda eller
tillbyggnad in. Dessutom var konstruktionerna i så dåligt skick efter att huset
hade stått obebott i många år efter farfars död.
Källaren som b l. a innehöll några
fångceller från 16-1700 talet för olydiga drängar, fyllde man med sand och
därmed bevarades det gamla.
För mer information, följ länken nedan till Helsingborgs stadslexikon
http://stadslexikon.helsingborg.se/index.php?title=Pilshult
DETTA ÄR HISTORIEN OM EN LITEN PÅG VARS
PERSON KANSKE I SIG SJÄLV INTE ÄR SÅ INTRESSANT, MEN HANS UPPLEVELSER I LIVET
VAR PERIODVIS LITE ANNORLUNDA OCH KANSKE
FÖR EN DEL T.O.M. LITE INTRESSANTA. FÖRFATTAREN FÖRSÖKER OCKSÅ BESKRIVA HUR
LIVET PÅ EN GANSKA STOR GÅRD KUNDE TE SIG, SETT UR EN LITEN PÅGS PERSPEKTIV
UNDER UNDER 40 OCH 50 TALET OCH SEDAN HUR LIVET BLEV SENARE MED EN OCH ANNAN
SKRÖNA INSMUGEN .
OBS! Denna lilla historia skall inte
enbart ses som en självbiografi utan även som ett slags tidsdokument.
Denna berättelsen har legat och "pyrt" på datorns hårddisk i ett antal år och jag har på nå´t vis inte blivit färdig eller vågat publicera den. Vem kan vara intresserad? Nu händer det, emellertid, och ni, kära läsare får säga till om ni tycker att jag skall lägga av. Det är ju så med oss "författare" att vi har ett behov att skriva av oss dock inte alltid med gott omdöme.
Den 18 april 1945 – en månad
innan farbror Hitler lämnade in, Europa låg i spillror och snart skulle det
hela ta slut med bomberna över Hiroshima och Nagasaki, tittade den lille pågen
fram och en enl. föräldrarna var en välskapt son född .
Av denna förödelse märktes
inte mycket här uppe på gården utanför Helsingborg. Vad jag vet, hade vi mat
för dagen. Det var ju ett lantbruk. I efterhand har det berättats till mig att
det enda som påminde om kriget utanför våra gränser var att en onkel Herman som
var aktiv i den danska motståndsrörelsen, bodde tillfälligt hos oss. Därutöver
har jag också fått veta att det härbärgerades ett antal beredskapssoldater på
gården. Detta återkommer jag till senare.
Som alla små barn, finns det
inga minnen från de första 2-3 åren av livet. Enbart de som har berättats för
dig.
Den lille pågen levde ett
bekymmersfritt liv på gården under sina första 7 år i livet.
Det sägs att han var
tanternas favorit – söt och snäll? Smeknamnet var ”Gollo”. Hur kunde det nu bli
det? Jo, vid ett av många tillfällen när mor satt och duttade och kelade med
den söta lilla babyn, sa hon Oh, golledosingen då. Detta hörde min då 2 åriga
syster och uppfattade det som att jag hette Gollo. Så blev det i många år.
Befolkningen på gården var
vår familj som bestod av Mor, Far, storasystrarna Solveig och Lena, storebror
Olle också lille Per. I ett annat stort hus bodde vår snälle farfar Gunnar med
sin hushållerska. Han var änkling och dåligt gående p g a en trasig höft. Det
var vår familj som drev gården på den tiden. På gården i eget hus bodde även
trädgårdsmästaren med sin fru och dotter Ulla-Karin. Precis utanför gården
bodde arbetarna i de f.d statarlängorna. Dom hade som regel många barn, men mor
tyckte inte att vi skulle leka med dem. Så var det på den tiden.
Ytterligare en person bodde
på gården var vår gamla ryktare Johan. Han bodde i ett litet kyffe i anslutning
till brygghuset (brygghuset var där man tvättade) bakom ankdammen. Han var en
mycket snäll man som tyckte om barn. Våra föräldrar tyckte förstås att han svor
lite väl mycket Syster Lena uppskattade inte hans vänlighet när han ville ta i
hand och hälsa. Då sa´hon ”Ich pi”. Han var inte bra på att hålla sig ren. Det
påstås att hans fötter var så svarta att det syntes inte om han hade hål på de
svarta strumporna. När dessa nästan bara var ett stort hål, förpassades de helt
enkelt rakt ner i ankdammen.
Sina sista dagar tillbringade
han på S:ta Maria. Jag tror han fick tuberkulos eller något. Det går en
historia om när han skulle läggas in. Innan han fick komma in på sal, skulle
han badas. När Karl Johan står där och ser ett badkar för första gången i sitt
liv säger han: ”Faan, e´ där inget låg (lock) på kistan” Stackar´n trodde att
han skulle begravas. Jag kommer fortfarande ihåg hans spottkopp som stod vid
sidan om hans säng.
Fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar