En tur till den norska fjällvärlden

Allmänt kaos vid starten från Helsingborg

Upp med liften med Liv i mitten som snabbt fann sig till rätta i backarna.

Härliga backar. Undertecknad befann sig dock ej där

Pasta e´grejen

De små barnen undervisas

Vi bodde högst upp i mitten,i de två översta våningarna

Det var inte ont om snö

Grabbarna i snösvängen tar paus ibland

Den öppna spisen och medhavda julgranen

Det stora matbordet för den stora familjen

Liv och hennes skolkompis i backen (lyckades inte redigera instagrambilden. Det gick snabbt för Liv att lära sig att åka slalom. Jag tror att hon var allra högst upp någon gång. Åtminstone ganska högt upp i backarna.

Träning i liften med springande föräldrar

Håll eleven i ett stadigt grepp

Det går bättre och bättre

Dags för ny runda i liften

Stolt moder tittar på

Skulle egentligen vara videos, men...

Fotografens vantar

Uppblåsbara åkdon

Julafton med jultröja på

Stjärnkocken med sällskap

Glöggdags

Bordsjulgranen är inköpt på ICA Maxi

Undertecknads jultröja

Vår julbuffé med medhavda råvaror från Skåne

Läcker lax med Wasabisås

Tomten kommer till förväntansfulla små barn

Tomten var varken tjock eller stor

Paket fanns det gott om

Dags för paketöppning

Tre söta små barnbarn

Alla barnen fick varsin likadan one-piece

Leopardbarnen samlade

En vintrig närliggande liten älv

Nu har Amanda full fart

Tyvärr funkar inte videos på denna bloggen. Jag får väl tillkalla expertis i detta ärendet.

Nu behärskar båda tjejerna sin skidor fint och medalj har emottagits från skidskolan

Mys i soffan med Onkel Sören med pappa som bisittare

En glad patient efter röntgen på Hbg lasarett. Allt såg bra ut

En vecka senare på Fridas gata. Det går framåt.

Vid åttatiden en regnkulen torsdag innan jul, startade sällskapet från Helsingborg med destination Hemsedal i Norge drygt 70 mil norrut i den norska fjällvärlden. Hela vår familj inkl. onkel Sören bestod av 12 pers. 

Resan flöt på bra och framåt 17.00 anlände vi målet i snöväder och 5-6 minusgrader.

Två stugor var inbokade. På vägen upp till stugorna blev undertecknad stående i en backe p g a att framförvarande bil stannade. Det var bara att backa tillbaka till en intilliggande parkering och det beslöts att först lossa de två bilarna som tog sig upp för backen.Därefter skulle vår last tas över till en av de bilarna för att sedan transporteras upp till vår stuga.

Medan detta pågick, gick Kerstin ner för backen mot vår bil för att hämta något. Hon kom halvvägs och vurpan var ett faktum. Hon svimmade till av smärta några gånger. Stugvaktarna tillkallades och vi kunde konstatera att behandling av läkare var nödvändigt.

Sönerna körde patienten till jourläkaren i byn som snabbt konstaterade att höger överarm var bruten.

Det blev färd med ambulans 13 mil till närmaste sjukhus där K även fick övernatta.

Medan detta ägde rum, upptäckes ohyra i madrasserna i en av stugorna (inte vår). Det erbjöds en ny stuga och det visade sig vara likadant i den.

Nu ryckte hotellchefen in och det erbjöds en våning i två plan, 150 kvm och 14 sängplatser i huvudbyggnaden intill alla liftarna. De kom t.o.m. upp med två flaskor vin till de nya VIP gästerna.Chefen insåg snabbt värdet av att få behålla anläggningens goda rykte hade prio ett.

Nästa dag flyttade naturligtvis vi äldre också in i "penthouset". Vi hade kvar stugan, men det enda vi använde den till var att förvara frysta varor i frysen.

Dag 2 skickades K hem igen och hämtades av oss i närliggande byn. Man hade inte gipsat eftersom det hade tyngt för mycket. Brottet satt precis under axeln. Smärtorna var inte nådiga och morfin och lite andra mediciner hade skrivits ut, men de kunde bara minska på smärtorna marginellt. Man kan ju inte ta hur mycket morfin som helst.

Hennes vardag på denna fantastiska skidort bestod i att sitta i soffan och bara titta på vad som hände.

Samma soffa blev även hennes nattläger.

Det spelades några partier Rappakalja och Sanna var oslagbar. Vi andra fick svälja det ena bittra nederlaget efter det andra.

För övrigt var boendet fantastiskt och backarna höll högsta klass. Det tog inte många timmar förrän Liv for ner för pisterna som ett jehu. Tvillingtjejerna lärde sig snabbt även de (se bilder). Amanda tenderade dock att då och då köra störtlopp i stället för slalom, men det ordnade sig till slut.

Undertecknad nöjde sig med långpromenader i den vackra naturen. Det blev runt 10.000 steg varje dag i vinterlandskapet.

Hemresan tog lite längre tid. Halka de första 10 milen och uppenbar risk att träffa på älgar var orsaken. Allt gick dock bra.

F.n. agerar undertecknad som kallfaktor för patienten med allt vad det innebär av praktiska sysslor.

Tvätt, matlagning, städning, duschhjälp, inköp och allmän assistans för patienten.

GOTT NYTT ÅR!

Kalendern fulltecknad

Vi ber hemskt mycket om ursäkt

Som nära besläktad av ovanstående figur, vill jag härmed upplysa mina kära läsare att undertecknad kommer att ha fullt upp de närmaste dagarna och kanske ända fram till nyår.

Erfarenheten av Post Nord har visat att långt ifrån alla klappar hinner fram i tid till julafton. Därför räknar jag och min stab med att få jobba över en hel del och se till att alla snälla barn får sina klappar.

GOD JUL PÅ ER ALLA!

Lite funderingar

Någonstans i ett statligt kansli tror jag att det sitter ett okänt antal personer som gör ett, enligt undertecknads uppfattning, ett helt meningslöst arbete som de dessutom får lön för av våra skattepengar.
Jag tänker på allt man ändrar på men är precis samma i sak ändå.

Här kommer några exempel:
När jag var ung hette  det krympling eller invalid och det kanske inte så roligt att betecknas som.
Seden hette det handikappad - helt ok, tycker jag
Därefter följde funktionsnedsatt och funktionshindrad. Varför inte?
Nu får det inte heta det längre, utan det skall heta funktionsvarierad.
Jag bara undrar, till vilken nytta kommer alla dessa ändringar på samma sak? Vad är skälet?

Eller vad sägs om detta?
Numera heter det inte föräldrar längre utan man skall säga vårdnadshavare.
Jag kan höra läraren säga: "Passa dig lille Konrad annars ringer jag din vårdnadshavare!"

Ännu värre:
Som gammal signalist och e-biträde vid artilleriet lärde man sig förkortningarna: Erik-Adam, Gustav-Bertil, Fredrik-Martin o.s.v.
Nu vill man ändra på detta till att ung. hälften av namnen skall vara kvinnliga. Utan att vara någon typ av mansgris, undrar jag: Till vilken nytta gör man allt detta?

Nu får det vara nog med gnäll!

Jag måste berätta om den roligaste julklappsönskan som har inkommit från ett barnbarn -8 år.
Hon önskar sig en glödlampa! På min fråga om det inte fanns reservlampor hemma blev svaret nekande. Det fanns inte enligt barnbarnet. Det blir nog en glödlampa i ett litet paket från morfar.

Klarinetten och jag forts.

Nej, man kan inte riktigt påstå att vi är helt goda vänner med varandra. Trots behandling med 5:56 på några klaffar, får musikanten in riktigt rätt på de högre oktaverna. Där väser det bara och sporadiskt kommer det fram en ynklig liten ton.

Mina ambitioner var att deltaga i ett mycket speciellt luciatåg på Mörsaregatan 10 A kl 09.00 med bara karlar inkl. lucian. I nuläget finns där en trumpetare, men en att spä på med en klarinettist känns inte helt fel. Den rätta tonarten fick jag fram på You Tube och det är precis här problemet uppstår. Melodin går mellan 1:a och 2:a oktav. Det blir ingen ton.

Jag blir nödgad att meddela min gode vän Putte och tillika Lucian att de får klara sig utan klarinett. Jag hinner kanske dit för att åtminstone delta i sången. Först på morgonen är det tvillingarnas luciatåg på förskolan som gäller. Kanske funkar det nästa år med klarinetten?

Nu skall jag börja öva lite mera. Det är det som helt enkelt saknas. Om det nu inte är några fler klaffar på instrumentet som är kass, men det är föga troligt.