Den lille pågen från Pilshult 3

En stor och bred trappa ledde upp till ovanvåningen som förutom en stor vind innehöll gästrum placerade på var sin gavel. Jag minns dem som kylslagna och tomma.

Jordbruk på den tiden innebar både djurhållning och odling av grödor. Vi höll kor, grisar, får, höns, gäss, ankor, hästar och under en period även kalkoner.

Till oss barns förtjusning och glädje inköptes även en get som döptes till Lisa. En ponnyhäst vid namn Jolly hade vi också. På gården fanns det även ett duvslag. Min Far var en fena på att hitta de riktigt möra och fina duvorna som ofta serverades till middagen tillsammans med en hel del annat småvilt.

HUSDJUREN

Geten Lisa var ett speciellt djur. Jag kommer ihåg en gång när storasyster och jag hade pallat gurkor hos den elake trädgårdsmästaren och blev upptäckta. Den elake mannen började jaga oss, men det såg Lisa som böjde ner hornen och rusade rakt emot mannen och stångade honom i magen. Det var en solidarisk get.

En gång ställde hon dock till det. Ytterdörren stod öppen och hon ville undersöka vad som fans där bakom. Inne i hallen hängde en spegel där hon såg sig själv i tron om att det var en fiende. Geten gjorde en rusning och spegeln krossades. Vi barn hade hjärtans kul åt detta till skillnad från modern som blev ganska förfärad.

Nu när jag ändå är inne på djuren, bör några till nämnas. Ankan Kalle bodde i ankdammen och var en snäll och tillgiven fågel och alla barn tyckte mycket om honom. Däremot den s:k Gasen (chefen för gåsflocken) var folkilsken och jagade bort den lille pågen många gånger. Dock utan att blodvite uppstod. Vi var riktigt rädda för honom.

Hunden hette Raggen och var en Forsteh. Han hade sin hundgård och var en bra jakthund. Det var inte ofta han fick vara inne. Far var mycket fäst vid denna hunden. När Raggen blev gammal och skulle avlivas, tog det mycket hårt på Far. Farbror Teodor från Lönsboda hade även han en Forsteh som han tyckte att vi kunde få. Problemet var bara att den hunden var inte frisk i huvudet och fick ganska snabbt avlivas. Nästa hund hette Bessie och var en Irländsk zetter. Hon blev mer av en innehund och var en väldigt snäll sådan. Tyvärr blev hon med tiden skotträdd och dög därmed inte mycket till jakt. Hon fick följa med på två flyttar och nya hem. Det sista hemmet var en ordinär villa och det var ingenting för Bessie som var van att springa runt för sig själv på gårdarna. Hon blev rastlös och mådde till slut ganska dåligt och blev aggressiv mot andra människor än familjen. Jag vill minnas att hon vid ett tillfälle bet någon kompis till oss barn och till slut fick hon avlivas.  Innan dessa tre hundar hade familjen en tax, som jag inte har något minne av. Det enda jag vet är att han en gång kissade i mors stickgarner, vilket inte var så populärt. På tal om garner vävde mor sin egen dräkt från ullen av gårdens egna får. Tänk att man som litet barn kommer ihåg sådant.

Vi hade i vår ägo även en fin gammal ardennerhäst. Hon hetta Tanja och användes som ett komplement till traktorerna. Tanja var mycket snäll och vi barn tyckte mycket om henne. Gårdens övriga hästar, förutom ponnyn Jolly, hade jag ingen relation till.

MATHÅLLNINGEN

Det drevs, en för den tiden en traditionell djurhållning. Jag tror inte att krigets ransoneringar drabbade oss jordbrukare så hårt.

Vem kan glömma den traditionella söndagstocken (tupp på svenska) som nynackad och nyplockad var ett mycket uppskattat inslag på matbordet.

Det bjöds säkert på kalkon också, men jag tyckte de var otroligt fula och lite skrämmande och är tveksam till att jag gillade at äta dom. Självklart serverades det också mycket vilt.

Jakten på gården koncentrerades, som nämnt, till småvilt typ fasan och hare. Mitt engagemang till denna verksamheten begränsade sig till att vid något tillfälle få gå fram med en klappa under klappjakten. Jag hade också blivit förärad med en bösskolv, som jag använde flitigt. Den fanns ofta med i min trampbil under mina bilfärder ut i någon av alléerna där det ”sköts” på kråkor och dyl.

I skogen som numera heter Smårydsskogen fanns det en jaktstuga som tillhörde gården. Där vistades min far och hans vänner ganska flitigt och festade nog till ordentligt flera gånger. Ibland var det brist på både hare och fasan och då tränade man sig med lerduveskytte i stället. Jag kan fortfarande minnas lukten i jaktstugan. Lite rå, fuktig och unket med inslag av skog och cigarr.

Mina äldre syskon har berättat för mig att dagen efter jaktmiddagen där hemma, smög storebror och storasyster ner i matsalen för att ”dricka ur glasen”. Syster tyckte det smakade räligt. Detta äventyr var den lille pågen lyckligt omedveten om.

En gång i veckan kom fiskbilen. Den kringresande köpmannen hette Gotthard. Det inhandlades torsk, gädda, spättor och sill. Jag åt allt utom sillen och fick då spätta i stället. Mina äldre syskon retade lillebror för detta. Det var lukten av tran vid tillagningen som fick mig att nästan må illa av sill. Nu i det vuxna livet äter jag gärna stekt sill.

VAD TILLDROG SIG MER PÅ GÅRDEN SOM VÄCKTE EN LITEN PÅGS INTRESSE?

Mycket tid ägnades åt att köra runt med trehjulingen. Den var speciell för mig och var utrustad med tipp vilket inte var så vanligt bland den tidens modeller. Enl. mina äldre syskon, kunde jag ägna flera timmar åt att bra köra runt med denna. En populär runda var Farfars fruktträdgård. Där fanns fina gångar för trehjulingens framfart. Framåt sensommaren fanns där ju dessutom en massa goda äpplen.

Trehjulingen blev så småningom en tvåhjuling. Det var en sådan med ett stort framhjul och ett mindre bakhjul. Tramporna satt på framhjulet. Med hjälp av diverse yttertrappor som fick upp den lille pågen i rätt höjd vid påstigningen lärde han sig ganska snabbt att cykla.

En annan populär sysselsättning var att snurra på hjul och låtsas att man körde en stor skördetröska eller något liknande. Leksaker utan bra snurrande hjul ratades direkt. Detta var nog en ganska udda sysselsättning, men jag gillade det och kunde försvinna i min egen värld. Antalet kompisar var ju inte så stort på vår gård, så något fick man ju hitta på själv.

Nämnas bör att på den tiden använde man DDT hej vilt som bekämpningsmedel. Man visste helt enkelt inte hur farligt det var. I hemmet fanns en flugspruta med en glasbehållare innehållande DDT. Det var jättekul att gå runt och spruta med den. Det luktade gott sötaktigt. Flugorna dog som flugor, s.a.s. Huruvida den lille pågen från Pilshult har tagit skada av detta, får andra avgöra. Han fyller 70 år 2015 och känner sig, trots all DDT inandning, frisk och kry.