GANTOFTAGÅRDEN
Nästa
anhalt på livets vandring blev Gantoftagården. Året var 1952 Det var en fin
gammal gård men inte så stor som Pilshult. Enl. uppgift var gården på 47 ha. Även denna gårds ägor
består idag av småhusbebyggelse. Själva boningshuset och någon länga finns dock
kvar. Vi tyckte att det vara ganska fint i huset med öppen spis i hallen och en
äkta AGA spis i köket. Ute
På
gården fanns det en riktigt fin gammal fungerande jordkällare. I ett litet annex
vid sidan om det stora huset fanns det rum för drängarna. Vi hade inga drängar,
men de hade kunnat bli huserade. Föräldrarna tyckte dock att det var svårt att
få upp värmen i boningshuset och var av den anledningen mindre nöjda med
boendet (åtminstone mor) men sådana vardagliga småsaker bekymrade inte en
sjuåring som nu var skolmogen. Vilket kommer att berättas om lite längre fram.
Jag
googlade lite på Gantoftagården och kunde inte hitta min far som ägare över
huvud taget. Ett namn som är nämnt är von Bergen och den familjen bebodde
gården innan vi flyttade in. Saken var den att vi ägde aldrig gården. Den
arrenderades av von Bergen.
Här
bodde vi bara ett år. Far kunde helt enkelt inte betala arrendet. Det kan tyckas att det inte finns så mycket att
rapportera från den tiden eftersom den var så kort men det är mycket som händer
en grabb i 7-8 års ålder så vid närmare eftertanke kom jag på att det likväl
finns en hel del att berätta från denna tiden.
DIVERSE MINNEN FRÅN GANTOFTA
Volvon
blev inbytt och i stället rullade det in en Chevrolet Bel Air modell 1952 på
gården. Den lille grabben gillade detta skarpt. Det var en fin bil. En färd in
till staden via Landskronavägen i 120 km/hr imponerade stort. Förstå mig rätt.
Det var inte jag som körde. Min far satt bakom ratten och ville imponera på sin
son som stod upp framför främre passagerarsäte. Som sagts tidigare:
Säkerhetstänkandet var inte uppfunnet än.
VÅRA DJUR
Höns
hade vi gott om. Far gillade att hålla på med olika raser av höns. Någon brist
på ägg i hushållet rådde aldrig.
Storebror
hade en sköldpadda som hette Kalle. Jag vill minnas att den följde med från
Pilshult. Den var ganska stor. Antagligen trivdes den inte med flytten till
Gantofta eftersom en dag var Kalle borta och vi såg honom aldrig mer. Vi barn
blev ganska ledsna.
LITE AV VARJE
En
dag kom far hem med en klocka till mig. Den var jättestor och min smala arm
försvann bakom uret. Jag blev mycket glad för uret som tyvärr inte höll någon
större kvalité. En dag trillade hela urverket ut boetten och smådelarna spred
sig lite här och var. Lille Per hade ingen klocka längre och blev lite ledsen.
*
Inte
för att jag hjälpte till på gården till någon reda (jag var ju bara 7 år) så
var det en sysselsättning som var jättekul.
När
båset efter skörden av säd låg kvar på åkern, räfsades maskinellt ut i små
högar som man sedan brände upp. Man spred elden genom att ta lite brinnande
halm på hötjuga från en hög och springa över till nästa hög och sätta eld på
den osv. osv.
Mor
tyckte inte att man luktade så gott när man kom hem på kvällen efter dagens
”slit”.
Man
luktade brandsoldat.
SKOLDAGS
Nu
hade grabben fyllt 7 år och det var dags att börja i skolan. Den enda skolan
som fanns i Gantofta, var småskolan (åk 1 och 2). Därefter var det Katslösa som
gällde. Dit kom jag aldrig, men det gjorde däremot storasyster. Storebror hade
redan börjat på Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Helsingborg.
Småskolan
i byn var typisk för den tiden. Byggnaden inrymde ett stort klassrum för både
ettor och tvåor tillsammans samt en liten bostad för Fröken. Jag tror att de
flesta skolfröknarna var ogifta på den tiden. Därav namnet?
Min
fröken var en snäll tant som varje morgon innan lektionen började spelade en
psalm på tramporgeln. Jag tyckte att hon hade en stor rumpa, fast det sade jag
inte till henne, väluppfostrad som jag var. Hon hette Vahlborg Karlsson
Några
direkta minnen från lektionerna på den tiden, har jag inte, men däremot några
av klasskamraterna av det motsatta könet. Mitt intresse för flickor hade vaknat
redan då. Från Pilshultstiden hade en viss vana för den sortens umgänge
uppstått på ett naturligt
vis.
Det fanns ju inga alternativ. Det handlade om två tjejer som jag gärna höll om.
Deras namn har för mig fallit i total glömska, men vi hade kul.
Mina
skolbetyg från småskolan, där man fick betyg fr. o.m. vårterminen i 1:a klass,
låg ungefär på genomsnittet. I ett ämne låg jag faktiskt långt över snittet och
det var ämnet: Modersmålet: Tal och läsövningar. Det började med ett BA för att
så småningom bli ett litet ”a”. Stort ”A” var det bästa man kunde få. Skrivning
och språklära fick man inte betyg för förrän i 2;a klass Vår nya betygsskala
påminner om vår gamla. Den är bara lite mer utvecklad.
Skolbänkarna
var inte så stora på den tiden och vi var två grabbar som var för stora och
långa för dem. Gissa om vi var stolta när fröken såg till att vi två fick extra
stora bänkar.
VAD FANNS MER ATT HITTA PÅ I GANTOFTA
UNDER TIDIGT -50 TAL?
Råå-ån
flöt förbi intill gården och var en populär lekplats. Där plurrades mycket till
moderns förfäran. Säkert lekte vi heller inte helt ofarliga lekar i det
emellanåt stritt flytande vattnet. Föräldrarna var inte glada för dessa
aktiviteterna.
Redan
på den tiden fanns det en idrottsplats i Gantofta, fast inte på samma plats som
idag.
Den
omgärdades av grässlänter och dessa var fina backar när det var snö och vinter.
Vid ett tillfälle när storebror körde skidor (OBS! i denna delen av Skåne kör
man skidor och åker inte) råkade ena skidan hamna rakt in i ett kaninhål och
med bruten skida stöp storebror som en fura. Han undkom tack och lov helt oskadd,
men jag tror att det var den sista gången han körde skidor i sitt liv.
”Varför
skida ude när man kan skida inne” skånskt
talesätt
Jodå,
Stålfarfar bodde i byn. Han var berömd redan då och hans långa skägg och gamla
cykel finns kvar i minnet. Han var en snäll gammal farbror, tyckte vi.
Under
gantoftatiden sattes storasyster och jag i simskola. Den fanns nere vid havet
på Råå och vi cyklade fram och tillbaka i ur och skur. Detta var innan de
uppvärmda bassängernas tid. Redan på den tiden var det dåligt väder när man
gick i simskola. Om man kunde simma 100m i havet, fick man järnmärket. Nästa
märke var simborgarmärket och då var det 200m som gällde. Själv slutade jag att
jaga märken efter järnmärket. Märken som baddaren och allt vad de heter var inte
uppfunna på den tiden.
I
Gantofta skedde också en förändring för den lille pågen rent socialt. Kommande
från en gård isolerad från ett normalt kompisliv med endast trädgårdsmästarens
tös och storasyster att leka med till ett normalt umgänge med vanliga grabbkompisar.
Det gick faktiskt ganska bra redan från början och kändes helt naturligt. Mitt
utåtriktade sätt var en bidragande orsak till det härliga livet bland kompisar
som bestod av både killar och tjejer. Det lektes indianer och vita, dunk, gömme
(kurra gömma på svenska) och allt som hör till en 7 årings vardag. Givetvis
kändes det ovant i början, man kunde liksom inte alla koderna. Tack och lov lär
sig barn fort och det s:k flytet i gänget kom snabbt. Tyvärr kommer jag inte
ihåg namnet på en enda kompis från den tiden, men man kan ju inte minnas allt.
Ungefär
samtidigt som kompislivet blomstrade, började jag också bli medveten om att
allt stod inte rätt till med föräldrarnas förhållande. Deras dåliga relation
började redan på Pilshult, men då var jag så pass liten och omedveten där jag
befann mig i min egen lilla värld. Min äldsta storasyster Solveig har nu i
vuxen ålder berättat att hon, efter hemkomst från en englandsresa, konstaterade
att lille Per behövde en rejäl tvätt. Solveig såg till att jag blev ren. Min
mor hade missat detta totalt och det tyder ju på att det inte stod rätt till
med henne. En slags depression är kanske det rätta ordet.
Efter
ett år i Gantofta, var det dags att flytta igen. Jag antar att far hade problem
med att betala arrendet på gården. Innan avflyttningen tror jag att far var
runt och tittade på ett antal gårdar runt om i Skåne som han ev. kunde
arrendera. Han hade ingen framgång med det projektet. Denna gången bar
flyttlasset iväg till Viken, närmare bestämt till Svanebäck. Man sade
Svanebäck/Viken. I vilket fall som helst är det området längs med vägen från
det norra ljuskrysset i Viken och fram till Golfbanan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar