onsdag 2 mars 2016

Den lille pågen från Pilshult del 6




Bildresultat för gantoftagården



GANTOFTAGÅRDEN


Nästa anhalt på livets vandring blev Gantoftagården. Året var 1952 Det var en fin gammal gård men inte så stor som Pilshult. Enl. uppgift var gården på 47 ha. Även denna gårds ägor består idag av småhusbebyggelse. Själva boningshuset och någon länga finns dock kvar. Vi tyckte att det vara ganska fint i huset med öppen spis i hallen och en äkta AGA spis i köket. Ute
På gården fanns det en riktigt fin gammal fungerande jordkällare. I ett litet annex vid sidan om det stora huset fanns det rum för drängarna. Vi hade inga drängar, men de hade kunnat bli huserade. Föräldrarna tyckte dock att det var svårt att få upp värmen i boningshuset och var av den anledningen mindre nöjda med boendet (åtminstone mor) men sådana vardagliga småsaker bekymrade inte en sjuåring som nu var skolmogen. Vilket kommer att berättas om lite längre fram.

Jag googlade lite på Gantoftagården och kunde inte hitta min far som ägare över huvud taget. Ett namn som är nämnt är von Bergen och den familjen bebodde gården innan vi flyttade in. Saken var den att vi ägde aldrig gården. Den arrenderades av von Bergen.

Här bodde vi bara ett år. Far kunde helt enkelt inte betala arrendet. Det  kan  tyckas att det inte finns så mycket att rapportera från den tiden eftersom den var så kort men det är mycket som händer en grabb i 7-8 års ålder så vid närmare eftertanke kom jag på att det likväl finns en hel del att berätta från denna tiden.


DIVERSE MINNEN FRÅN GANTOFTA
Volvon blev inbytt och i stället rullade det in en Chevrolet Bel Air modell 1952 på gården. Den lille grabben gillade detta skarpt. Det var en fin bil. En färd in till staden via Landskronavägen i 120 km/hr imponerade stort. Förstå mig rätt. Det var inte jag som körde. Min far satt bakom ratten och ville imponera på sin son som stod upp framför främre passagerarsäte. Som sagts tidigare: Säkerhetstänkandet var inte uppfunnet än.

VÅRA DJUR
Höns hade vi gott om. Far gillade att hålla på med olika raser av höns. Någon brist på ägg i hushållet rådde aldrig.

Storebror hade en sköldpadda som hette Kalle. Jag vill minnas att den följde med från Pilshult. Den var ganska stor. Antagligen trivdes den inte med flytten till Gantofta eftersom en dag var Kalle borta och vi såg honom aldrig mer. Vi barn blev ganska ledsna.

LITE AV VARJE
En dag kom far hem med en klocka till mig. Den var jättestor och min smala arm försvann bakom uret. Jag blev mycket glad för uret som tyvärr inte höll någon större kvalité. En dag trillade hela urverket ut boetten och smådelarna spred sig lite här och var. Lille Per hade ingen klocka längre och blev lite ledsen.
*

Inte för att jag hjälpte till på gården till någon reda (jag var ju bara 7 år) så var det en sysselsättning som var jättekul.
När båset efter skörden av säd låg kvar på åkern, räfsades maskinellt ut i små högar som man sedan brände upp. Man spred elden genom att ta lite brinnande halm på hötjuga från en hög och springa över till nästa hög och sätta eld på den osv. osv.

Mor tyckte inte att man luktade så gott när man kom hem på kvällen efter dagens ”slit”.
Man luktade brandsoldat.

SKOLDAGS
Nu hade grabben fyllt 7 år och det var dags att börja i skolan. Den enda skolan som fanns i Gantofta, var småskolan (åk 1 och 2). Därefter var det Katslösa som gällde. Dit kom jag aldrig, men det gjorde däremot storasyster. Storebror hade redan börjat på Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Helsingborg.

Småskolan i byn var typisk för den tiden. Byggnaden inrymde ett stort klassrum för både ettor och tvåor tillsammans samt en liten bostad för Fröken. Jag tror att de flesta skolfröknarna var ogifta på den tiden. Därav namnet?

Min fröken var en snäll tant som varje morgon innan lektionen började spelade en psalm på tramporgeln. Jag tyckte att hon hade en stor rumpa, fast det sade jag inte till henne, väluppfostrad som jag var. Hon hette Vahlborg Karlsson

Några direkta minnen från lektionerna på den tiden, har jag inte, men däremot några av klasskamraterna av det motsatta könet. Mitt intresse för flickor hade vaknat redan då. Från Pilshultstiden hade en viss vana för den sortens umgänge uppstått på ett naturligt
vis. Det fanns ju inga alternativ. Det handlade om två tjejer som jag gärna höll om. Deras namn har för mig fallit i total glömska, men vi hade kul.

Mina skolbetyg från småskolan, där man fick betyg fr. o.m. vårterminen i 1:a klass, låg ungefär på genomsnittet. I ett ämne låg jag faktiskt långt över snittet och det var ämnet: Modersmålet: Tal och läsövningar. Det började med ett BA för att så småningom bli ett litet ”a”. Stort ”A” var det bästa man kunde få. Skrivning och språklära fick man inte betyg för förrän i 2;a klass Vår nya betygsskala påminner om vår gamla. Den är bara lite mer utvecklad.

Skolbänkarna var inte så stora på den tiden och vi var två grabbar som var för stora och långa för dem. Gissa om vi var stolta när fröken såg till att vi två fick extra stora bänkar.



VAD FANNS MER ATT HITTA PÅ I GANTOFTA UNDER TIDIGT -50 TAL?
Råå-ån flöt förbi intill gården och var en populär lekplats. Där plurrades mycket till moderns förfäran. Säkert lekte vi heller inte helt ofarliga lekar i det emellanåt stritt flytande vattnet. Föräldrarna var inte glada för dessa aktiviteterna.

Redan på den tiden fanns det en idrottsplats i Gantofta, fast inte på samma plats som idag.
Den omgärdades av grässlänter och dessa var fina backar när det var snö och vinter. Vid ett tillfälle när storebror körde skidor (OBS! i denna delen av Skåne kör man skidor och åker inte) råkade ena skidan hamna rakt in i ett kaninhål och med bruten skida stöp storebror som en fura. Han undkom tack och lov helt oskadd, men jag tror att det var den sista gången han körde skidor i sitt liv.

”Varför skida ude när man kan skida inne” skånskt talesätt

Jodå, Stålfarfar bodde i byn. Han var berömd redan då och hans långa skägg och gamla cykel finns kvar i minnet. Han var en snäll gammal farbror, tyckte vi.

Under gantoftatiden sattes storasyster och jag i simskola. Den fanns nere vid havet på Råå och vi cyklade fram och tillbaka i ur och skur. Detta var innan de uppvärmda bassängernas tid. Redan på den tiden var det dåligt väder när man gick i simskola. Om man kunde simma 100m i havet, fick man järnmärket. Nästa märke var simborgarmärket och då var det 200m som gällde. Själv slutade jag att jaga märken efter järnmärket. Märken som baddaren och allt vad de heter var inte uppfunna på den tiden.

I Gantofta skedde också en förändring för den lille pågen rent socialt. Kommande från en gård isolerad från ett normalt kompisliv med endast trädgårdsmästarens tös och storasyster att leka med till ett normalt umgänge med vanliga grabbkompisar. Det gick faktiskt ganska bra redan från början och kändes helt naturligt. Mitt utåtriktade sätt var en bidragande orsak till det härliga livet bland kompisar som bestod av både killar och tjejer. Det lektes indianer och vita, dunk, gömme (kurra gömma på svenska) och allt som hör till en 7 årings vardag. Givetvis kändes det ovant i början, man kunde liksom inte alla koderna. Tack och lov lär sig barn fort och det s:k flytet i gänget kom snabbt. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på en enda kompis från den tiden, men man kan ju inte minnas allt.

Ungefär samtidigt som kompislivet blomstrade, började jag också bli medveten om att allt stod inte rätt till med föräldrarnas förhållande. Deras dåliga relation började redan på Pilshult, men då var jag så pass liten och omedveten där jag befann mig i min egen lilla värld. Min äldsta storasyster Solveig har nu i vuxen ålder berättat att hon, efter hemkomst från en englandsresa, konstaterade att lille Per behövde en rejäl tvätt. Solveig såg till att jag blev ren. Min mor hade missat detta totalt och det tyder ju på att det inte stod rätt till med henne. En slags depression är kanske det rätta ordet. 

Efter ett år i Gantofta, var det dags att flytta igen. Jag antar att far hade problem med att betala arrendet på gården. Innan avflyttningen tror jag att far var runt och tittade på ett antal gårdar runt om i Skåne som han ev. kunde arrendera. Han hade ingen framgång med det projektet. Denna gången bar flyttlasset iväg till Viken, närmare bestämt till Svanebäck. Man sade Svanebäck/Viken. I vilket fall som helst är det området längs med vägen från det norra ljuskrysset i Viken och fram till Golfbanan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar