I det tidigare inlägget under rubriken "lärarna", glömde jag ju en av de mest originella profilerna, nämligen:
Lomme Per -Per Lohmander, lärare i bl.a. franska. Lomme Per ville inte kalla sig för lärare utan föredrog att kalla sig för sjöman. Han hade inte bara seglat på de sju haven.Under en period hade han varit cirkusartist. Vid närmare 60 års ålder kunde han fortfarande stå på en arm!
Lomme Per var alltid korrekt klädd i grå kostym och bar monokel. Han hade fotriktiga skor som var extra breda framtill för göra det bekvämt för tårna. .
Han var ganska kortväxt. Ett talesätt på skolan var: "Då blev Lomme Per arg, reste sig upp och slog näven i tröskeln"
Ofta hade han med sig sin luta och spelade sjömansvisor på lektionen. Detta var mycket uppskattat.
Lomme Per bar alltid fransk basker och körde Porsche cabbe.
Undertecknad fick bra betyg i franska. Inte för att jag behärskade språket, utan för mitt fina uttal.
Sådan var Lomme Per.
Vår engelskalärare hette Cedell och gick under namnet Sudden. En ganska beskedlig figur, men vi var ändå ganska snälla mot honom.
En annan beryktad och ibland ganska elak mot eleverna var adjunkt Petrén, kallad Petrång. Själv hade jag aldrig honom, men äldre elever har berättat bl.a. min storebror
Klädkoden för en manlig lärare på den tiden var byxor med kavaj som alltid hade läderförstärkning under armbågen. Ljus skjorta och slips var det också alltid. Vår älskade Bananen hade alltid kritstrecksrandig kostym, vit skjorta och en snygg slips.
Vad hände utanför lektionerna och på rasterna?
Man gick in i Rosenträdgården och smygrökte.
Man sprang ibland ner för Himmelriksgränden och köpte Wirrans röda karameller eller hennes hemgjorda gräddbullar.
Vid snöväder rådde hårt snöbollskrig med nästan 1000 elever, alla pojkar, inblandade och med frontlinjen utanför rektorsexpeditionen. Lärarna stod säkert med andan i halsen och väntade in skadade kombatanter. Oftast vann realskolan eftersom vi var fler till antalet.
På lunchrasten gick man ut på staden för att hitta en bit mat. Det var nämligen så att "matan" var bara till för de elever som var bosatta i staden. Ödåkra kommun, som jag tillhörde, ville inte betala något för detta. Det var väl lite si och så med lunchen för en liten grabb. En hel del godis slank ner i stället.
Så småningom fick även vi från Ödåkra kommun gå till matan. Det var nog när kommunen blev inkluderad i staden. Skorvas höll ordning och prickade av oss innan måltiden. Om man uteblev en dag, fick man ingen mat dagen därpå. Skorvas hade full koll. Maten var usel, tyckte det flesta och en hel del rester hamnade i Musens avfallsspann.
Fria läromedel fanns inte. Läroböcker och annan skolmaterial fick var och en själv bekosta. Killbergs var "hovleverantör". Självklart var det reservoarpenna som gällde och de var inte billiga.
Nu kommer jag till det som jag egentligen var det som fick mig att göra dessa inläggen.
Under min tid på läroverket, infördes den nya 9 åriga grundskolan och det bestämdes att vi skulle ha samma slutprov som niorna när vi tog realen.Vi var ju lika gamla.
Det visade sig att de proven hade vi haft redan ett år tidigare. Alltså låg vi ganska exakt ett år före grundskolan och därmed bättre kunskaper.
Visst fanns det en hel del att önska beträffande pedagogiken från den tiden, men vi lärde oss mycket mer då än numera. Visst var det en hård skola, men jag känner ingen som har tagit direkt skada från åren på gossis. Det har gått bra för de flesta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar