Den lille pågen från Pilshult del 5

Vår barberare glömmer man heller inte så lätt. Han var ganska stor och tjock och mycket vänlig. Han kallades ”Rulle” och jag vet inget annat namn på honom. För det mesta kom han ut till gården och klippte mig, men det hände att vi åkte in till hans salong på Pålsjögatan i en källare. Salongen finns fortfarande kvar med nya ägare sedan långt tillbaka.

För övrigt var det släktingar från Danmark som dök upp på gården då och då.

MODET PÅ DEN TIDEN

Av förklarliga skäl var den lille pågen inte speciellt modemedveten. Han bodde ju något isolerat ute på landet. Jag mins dock att jag slapp det s:k knäppelivet. Det var ett plagg där man knäppte ihop kalsongerna med linnet. Storebror, tror jag däremot, hade ett sådant plagg. Äppelknyckarbyxor (eng. plus-four) var också ett vanligt vardagsplagg på den tiden Min far gick nästan alltid klädd i ridbyxor och d:o stövlar medan min snälle farfar alltid bar på en välpressad grå kostym med diskreta ränder. På sommaren var det en klädsam halmhatt som gällde. Min mor minns jag mest klädd i dräkt. Hon var inte speciellt involverad i jobbet på gården. Den enda gången hon måste ha varit arbetsklädd har varit i samband med grisslakten som på den tiden ägde rum hemma på gården.

DRAMATIK PÅ LOGEN

Självklart älskade vi barn att hoppa i hö. Vid ett tillfälle då trädgårdsmästarens tös och jag hoppade runt i höet som galningar, råkade det ligga en grepe i vägen. Den gick rakt igenom min stövel och häl. Ulla – Karin lyckades inte få ut grepen och fick springa efter hjälp. Först kom storasyster, men hon lyckades heller inte få ut grepen. Föräldrarna var inte hemma och Onkel Paul och hans Majsan passade oss för tillfället. Till slut kom onkel Paul och han lyckades få ut grepen ur foten.

Nu var det ilfärd in till sjukhuset som gällde. Onkel Paul körde sin franska Dyna Phanard så fort det bara gick med denna lilla trecylindriga franska bil.

Det enda jag minns från sjukhuset var två gamla tanter som grät och tyckte synd om mig. Efter stelkrampspruta och inpackning av fot i paket, fick den lille pågen åka hem igen.

Sedan blev det en tid på soffan innan allt var läkt. Det tog inte så många dagar, men visst var det dramatiskt. Hur många grabbar finns det som har fått en grep genom hälen?

MERA DRAMATIK

Som många andra barn, drabbades jag en gång av öroninflammation och ett besök hos örondoktor Wicander ansågs nödvändigt. Efter undersökning konstaterade doktorn att han var tvungen att sticka hål på trumhinnan för få ut varet som tryckte och gjorde ont på den lille pågen.

Ingreppet skedde under narkos. På den tiden var det eter som gällde. Jag kommer än idag ihåg duken som lades över ansiktet och hur jag somnade in i ett grönt skimmer. Om jag minns rätt, skulle man säga ”pepparkaka” också. Vad nu det skulle vara bra för? Kanske för att spänna ut trumhinnan, vad vet jag? Hur som helst gick allting lyckligt och inflammationen försvann. Troligen med pencillin som hjälp.

Tandläkarbesöken var inte fullt lika dramatiska. Jag kände mig ganska trygg med tandläkare Bogren på Sundstorget och med far vid sidan hållande min hand. Borren var riktigt gammaldags, drevs med remmar och var långt ifrån det varvtal som dagens borrar håller, men det gick bra ändå. Man överlevde.

En olycka hände också en gång i samband med grisslakten. På den tiden var det tillåtet att slakta grisarna hemma på gården. Slaktaren Fritz var ditkallad för att taga ett antal grisar av daga. Han kom utrustad med den klassiska slaktarmasken. Detta var en mackapär som man ”sköt” av och en rejäl spets gick rakt in i pannan på grisen som dog knall fall. En gång bar det sig dock inte bättre än att slaktare Fritz riktade masken fel och spetsen gick in hans egna lår i stället. Det blev ilfärd till sjukhuset. Bortsett från att slaktaren sköt sig själv i benet, tyckte vi barn att det var spännande med slakten. Gårdens kvinnor var alltid närvarande och tog hand om grisblodet innan styckaren tog vid. Bor man på en bondgård, är slakten något helt naturligt och vi barn tog, mig veterligt, ingen skada av detta.

SPECIELLA HÄNDELSER/SMÅ EPISODER PÅ GÅRDEN FRAMGRÄVDA DJUPT NERIFRÅN KOM-I-HÅGET.

Som tidigare nämnt fanns ju också storebror på gården. Han var 7-8 år äldre än jag och hade sina egna kompisar. Ibland fick han säkert också hjälpa till på gården och jag vill minnas att han var en duktig traktorförare.

Vid ett tillfälle hade han varit och besökt grisarna. Troligen för att utfodra dem. Vid det tillfället stod jag på farstubron och plötsligt dök det upp en stor galt löpande i full karriär på gården. På ryggen hållande sig fast i grisens öron fanns min bror. Grisen rusade på för full gas men brodern släppte inte taget. Färden slutade i gödselstacken där grisen tyckte han skulle vara och ingen blodvite uppstod. Grisen hade helt enkelt försökt att rymma, men storebror försökte hindra honom och då gick det som det gick.

Även om brodern var oskadd, var han ganska skakad efteråt. Helt säkert var grisen lika skakad. Storasyster tycke synd om honom eftersom hans styvfar skrattade åt honom.

 En annan incident som höll på att ända i rena förskräckelsen. Det handlar som storasysters kissedocka. Hon hade äntligen fått sin hett önskade docka. En kissedocka var en docka av mjukt gummi. Armar, ben och huvud var enkla att ta av och på (fast det visste inte storasyster).  Man kunde fylla en liten behållare med vatten och sedan luta dockan i en viss vinkel för att få den att kissa. Den kunde blinka med ögonen också.

Självklart var lillebror också intresserad av denna docka och under ett obevakat ögonblick  passade han på att låna den. Det första han gjorde var naturligtvis att skruva loss huvud, armar och ben. Just i det ögonblicket dök storasyster upp. När hon fick syn på den ituplockade dockan, bröt helvetet löst! Jag hade tagit i sönder hennes käraste leksak och det hjälpte inte hur jag än försökte förklara att den gick att sätta ihop igen. Modern kallades in och något typ av räfst och rättegång ägde rum och i framtiden förbjöds jag att ens gå i närheten av den älskade kissedockan.

Visst kivades storasyster och jag en hel del. Precis som de flesta syskon gör. Det fanns dock många tillfällen då vi var bästa vänner. Ett exempel var tiden för läggdags. Ingen av föräldrarna hade för vana att läsa sagor för oss. Det fixade vi själva i vårt delade sovrum på andra våningen. Det var oftast jag som ”läste”. Jag var ju 

ännu inte läskunnig, men det var inget hinder. Fantasin for iväg och det kunde resultera i en saga om allt möjligt. Ting blev levande varelser och kanske vice versa. Systern verkade för det mesta nöjd med sagoläsningen. Jag blev ombedd vid ett flertal tillfällen att ”läsa” saga.

Storasyster Lena var en mycket blyg liten flicka. När det var tid för henne att börja skolan i Allerum, vågade hon inte åka med bussen. Själv har jag inget minne av att jag då åkte med henne första gången som ett slags moraliskt stöd, men så har det berättats för mig. Man kan ju undra vad föräldrarna gjorde?

Far var borta väldigt ofta och jag har dålig pejl vad han hade för sig, men enl. mina äldre syskon var han någonstans vid en travbana och spelade på hästar. Tyvärr hände det också att han inte var hemma när det var lönedags för arbetarna. Då fick mor ta smällen med missnöjda arbetare. Liten som jag var då, gick allt sådant mig förbi. Jag levde ju i min lilla värld.

Det var nog så att jag var nog ganska bortskämd. Mer än mina äldre syskon. Vid ett tillfälle tog far mig utan några medföljande syskon till Köpenhamns dåvarande fasta cirkus, Cirkus Beneweiss. Den låg där Wallmans Salonger ligger idag. För en liten påg var detta en hisnande upplevelse i den stora världen. Då fick jag lära mig att en riktig clown pratar inte. Numera gör de ju det.

Någon gång gick vi också på bio och jag minns speciellt en naturfilm som handlade om det okända livet i öknen. Filmen var i färg och jag var mäkta imponerad.

Även om de ekonomiska förhållandena inte var de bästa, vilket man förstod senare vid lite högre ålder, var vi barn alltid hela och rena. God mat stod också alltid på bordet Mor var noga med sådant och dessutom en utmärkt kock. Det senare förstod man, om inte förr, när det var aktuellt att äta skolmaten som serverades på -50 talet. Mer om detta kommer längre fram.

På Sankta Maria fanns idioterna. Ja, så sade man på den tiden. Föräldrarna varnade sina barn och sa till dem att akta sig för dem. Våra ägor gränsade till sinnessjukhuset, som det benämndes på den tiden. Själv stötte jag aldrig på någon elak idiot. Däremot kommer jag ihåg en mycket snäll och glad s:k ”frigångare” som ibland kom och hjälpte till på gården. Han hette Harald och var harmynt.

Gårdarna i Kullabygden hade olika ramsor som skreks när det ringde i vällingklockan. Här kommer ramsan från Pilshult

Pilshults gård:

alla Pilshulta laddhunna!”
alla Pilshulta laddhunna!” (Uppgift av Jolf Jönsson.)

Trots läget ute på landet, fanns det tillgång till en kiosk. Det var en gammal dam som hette Rupps som i sitt hus, beläget strax utanför gården, genom en liten lucka sålde godis till alla små barn i trakten.

Jag undrar bara hur det gick ihop för henne. Inklusive arbetarbarnen var vi inte så förskräckligt många.

Det stora köpcentrumet får vår del var beläget i Allerum. Mitt i krysset mellan

Ödåkravägen och Jonstorpsvägen låg Påhlssons lanthandel. Jag tror att det mesta av våra behov av varor som vi inte redan hade själva på gården, blev tillgodosedda hos den handlaren.

I Allerum fanns också mejeriet dit vår mjölk levererades. På den tiden kunde man inte köpa glass i affärer och kiosker. Det enda som började komma var de små glasspinnarna som då kostade 30 öre. Päron var favoritsmaken. Glasstårta kunde man däremot köpa mot beställning på mejeriet. Jag vill minnas att en sådan stod på bordet vid något barns födelsedag. Om det var på min eller någon av syskonens, vill jag låta vara osagt.

En annan del av tillvaron på den tiden (-40 och -50 tal) var DDT. Detta livsfarliga ämne som då var fullt tillåtet att använda som ett effektivt bekämpningsmedel både ute på åkrarna och inomhus. I köket låg alltid DDT sprutan redo för flugjakt. I en behållare av glas på sprutan hade man DDT. En liten parvel (undertecknad) tyckte att det var jättekul att med denna livsfarliga apparat jaga och döda flugor. På landet fanns det gott om den ohyran. Dom dog som flugor.  I en del hushåll använde man sig av ett klibbigt band hängande från taket, men det tyckte vi i vår familj såg äckligt ut med alla döda flugor fastklistrade. Därför blev det DDT som i stället gällde. Den lille pågen tyckte dessutom doften från bekämpningsmedlet.

Huruvida handhavandet av DDT i unga år har påverkat personligheten i vuxen ålder är det ingen som vet. Minnet hade kanske varit bättre. Det är kort men bra, som man säger. Ibland använder man sig av diagnosen ”Alzheimer light”. Nä, jag skall inte skylla på DDT:n här. Det dåliga minnet och andra defekter hos en numera äldre herre har nog andra orsaker.

                              

Pilshult blev ingen framgångssaga för varken min far eller farfar. Många av åkrarna bestod av tung lerjord och gav skörd därefter. Det har berättats för mig att den bästa jorden fanns i trekanten framför gården och den var ju bara en liten del av ägorna. En rad med dåliga år i slutet av -40 talet gjorde inte saken bättre. Min far var väl heller inte världens bästa affärsman och hade nog svårt att hålla ihop det hela. Farfar gjorde säkert sitt bästa för att hjälpa till med att få det att gå runt, men var till åren kommen och orkade inte med hur mycket som helst. Min fars utgångsläge var heller inte det bästa. Hans mor,

min farmor, var inte världens snällaste mor till honom, har det berättats för mig, medan farfar tog honom under sitt beskydd. Det räckte dock inte hela vägen fram.

Farfar var en fin och respekterad man som ibland, som alla andra, festade till. Det gick länge en historia om honom att han vid ett besök på Mollberg i Helsingborg hade beställt två droskor till hemfärden till Pilshult. En till käppen och en till sig själv. Jag gillar den historien och väljer att tro på den även om det kanske bara är en skröna.  Om jag tänker på mig själv i mitt vuxna liv, kan man kanske säga att äpplet faller inte långt från päronträdet. Även om min farfar inte var någon festprisse, hade han riktigt kul emellanåt.

På den tiden fanns två grupperingar i Helsingborg. Antingen gick man på Grand eller så gick man på Mollberg. Det gick inte för sig att blanda.

1951 såldes Pilshult till storbonden Persson i Kågeröd. Jag vill minnas att köpeskillingen var 1 milj. 5-6 år senare sålde Persson marken till Helsingborgs Stad för 5 milj. På den tiden var det hiskeligt mycket pengar. Därefter arrenderade han marken av staden. Farfar fick bo kvar i sitt hus till sin död i november 1961. Han blev 85 år gammal.

Geografi och Den lille pågen från Pilshult del 4

Mallåkra ligger sydost om Ödåkra och kanske även Vallåkra.
Hur som helst så är det just Mallåkra som är målet för paret på Fridas gata när det är dags för semester någon gång framöver i år.

Där är ju lite varmare och mer soligt än här uppe i den kalla nord. Man brukar också träffa på en och annan spanjor där nere, men en spann jor springer man ju på även hemma i den skånska myllan.

Pilshult del 4 

MASKINER OCH FORDON

Jag har redan nämnt ytterligare ett fordon som gjorde mig lycklig och det var trampbilen. Den var av märket Klippan med ett chassi av järnstänger och en överbyggd kaross av masonit. Det var lycka för en 3-4 åring. Många intressanta utfärder gjordes och som tidigare nämnts, med bösskolven som en trogen vän vid sidan på sitsen.

Något annat som den lille pågen också var mäkta imponerad av var maskiner och traktorer.

Den minsta traktorn var en Volvo och kallades bara för den lille. En var försedd med järnhjul och var av märket Bolinder Munktell. Den hade helt enkelt namnet järnhjularen. Den tredje var av märket John Deere. Grön till färgen (redan då) och hade två tättsittande framhjul. På den tiden startade man upp traktorerna med bensin för att sedan slå över till fotogen när de hade blivit varma. Alla traktorerna var utan hytt och skyddsbåge. Säkerhetstänkandet var inte prioriterat på den tiden.

Tala om total lycka när en liten grabb fick sitta tillsammans med chauffören och ratta traktorn. Det var t.o.m. så att jag tilläts växla. På den tiden fanns det inte synkroniserade växellådor så det skrapade (fullt normalt) framförallt när man lade in ettans växel. Mitt första egna åk gjordes några år senare, dock inte på denna gården. Liten grabb som man var, fick det bara bli på de privata ägorna.

En av traktorerna var dessutom utrustad med ett s:k Gantoftahjul. Det tillverkades av någon smed i Gantofta, därav namnet. Det var ett hjul av stål utrustat med ”paddlar”. Man monterade det utanpå det vanliga hjulet och i lerig terräng tog padlarna tag i dyngan och fordonet kunde ta sig fram utan några större svårigheter.

En annan, för en liten påg imponerande maskin, var tröskverket.

Innan den mobila tröskan kom, hyrdes det in en stationär sådan som riggades upp på gårdens mitt. Det var ett stort åbäke byggt i trä med en massa drivremmar kopplade till en av traktorerna som höll igång det. Gubbarna stod uppe på ”taket” och lastade in skörden som kom inkörd från åkrarna. Det var full fart, gården rök av kli och jag vill minnas att gårdens fru som tradition alltid bjöd på middag (eller lunch som det heter uppåt landet) på de hungriga gubbarna.

Efterträdaren till den stationära tröskan blev sedan den mobila. Vi var nog en av de första gårdarna som skaffade en sådan. Den var mobil så till vida att den kopplades till en traktor som sedan s.a.s drog ut i fält med maskinen. Den tröskade säden sprutades ut i en vagn som drogs med en annan traktor vid sidan om. Senare kom det tröskor med eget magasin. Föraren av traktorn satt i rök och dam upp emot 10 timmar per dag. Här var man inte kittslig. Här fanns inga luftkonditionerade hytter med behaglig musik i hörlurar. Det fanns alltid möjlighet att släcka törsten vid någon av de utplacerade svagdricksflaskorna som bryggaren hade kört ut. Det var rejäla flaskor som stod i en  trähäck. De rymde säkert 10 liter.

Lille Per älskade denna tiden på året! En massa folk var på plats. Alla traktorer och maskiner körde för fullt. Solen sken från en klar himmel. Jag lekte nog med mina leksaker helt försvunnen i fantasins värld att jag själv körde in skörden. Mycket av min tid då tillbringades i den världen. Fråga mina syskon.

Nu när vi är inne på fordon, får inte glömma våra privata bilar.

Farfar, som då bl.a. var direktör för Allerums Sparbank vill jag minnas blev hämtad av en stor bil varje dag. Den kan ha varit av märket Packard eller något. Vad jag minns, körde han aldrig själv. Om det berodde på hans dåliga höft eller inte, kommer jag inte ihåg.

Vi hade till en början en Opel super six som med tiden blev ganska skruttig. En gång trillade batteriet rakt igenom ett rosthål ner på marken. I de läget beslöts det att byta bil. Året har varit 1950 eller 1951 och en dag stod det på gården en sprillandes ny Volvo PV 444. Den var duvgrå och utrustad med pilar i stället för en refug på taket som kom på senare modeller innan blinkers tog över. Efter den tidens mått var bilen säkert ganska dyr och man blev lycklig av bara doften av en ny bil. Tekniskt fanns det en del att erinra. Bakvagnen var alldeles för lätt och risken för sladd, framförallt i halt väglag, var stor. Man fick rådet att lägga en tung sandsäck i bakluckan för stabilitetens skull.

Bilen inhandlades på Bildeve som då höll till där ICA Oj ligger i dag på Karl Kroks Gata i Helsingborg. På första våningen hittade man utställning och försäljningen och en en våning upp fans verkstaden. Man transporterade upp bilarna med stora hissar. Serviceintervallerna var ganska täta på den tiden. Bilen skulle rundsmörjas, som det hette.

En annan kategori fordon som hade stor dragningskraft på den lille pågen var vagnar av, för en treåring hanterbar storlek. Vi hade några småvagnar anpassade för ponnies och en vagn modell skrinda att skjutsa små barn i. Dessa vagnar kunde jag gå och dra på i flera timmar totalt absorberad av min fantasivärld. Det kunde vara alltifrån linjetrafik med buss till lastbilar transporterande diverse gods till och från olika punkter. Jag hade mina hållplatser på gården. Min syster var inte lika glad över denna sysselsättning. Hon hade ju ingen att leka med då. Viktigt för mig var också att alla leksaker skulle ha lättsnurrande hjul som jag kunde sitta och snurra på. Utan väl snurrande hjul, blev leksaken ratad.

FAMILJENS UMGÄNGE

Som tidigare nämnt, fanns det inte så många lekkamrater till oss barn. Däremot de vuxna hade ett ganska flitigt umgänge både med goda vänner och släkten på Fars sida. Mors släktingar sågs av någon anledning aldrig till på gården. Var dom inte ”fina” nog eller? Det fanns 5 syskon med familjer och kusiner bara på spinnsidan.

En person som jag gärna berättar om är Farbror Theodor. Han kallades oftast bara ”Kaptajnen”. Farbror T var av danskt ursprung och trots många år i Sverige talade han aldrig svenska utan höll fast vid sitt modersmål. Under sitt yrkesverksamma liv hade han tjänstgjort som Kapten i det danska kavalleriet samt en period hos den kanadensiska ridande polisen. Det där med Kanada har jag åtminstone fått berättat för mig. Farbror T var en otroligt snäll man, men samtidigt mycket stram och korrekt. Han hade en rejäl höknäsa som passade hans person.

Farbror T höll alltid masken. Jag har ett minne från en middag när min far skämtade med honom. Under duken och hans tallrik hade han placerat en gummiblära som kunde manövreras från min fars plats. När man tryckte på en boll började tallriken att hoppa fram och tillbaka. Farbror T rörde inte en min utan fortsatte att äta som om ingenting hade hänt. Den enda gången han reagerade var då han hade fått en aromkupa som såg ut att vara fylld med cognac. Det var ett skämtglas och den bruna vätskan fanns mellan de dubbla glasen och kunde ej komma längre man kunde inte se att det var ett skämt. Vid skålandet satt farbror och knyckte med nacken längre och längre bak utan att få i sig en droppe. I det läget undslapp han sig ett ”va´faen” , men inte mer.

Farbror T hade en Opel Kapitän med sufflett fast jag såg aldrig bilen nerkabbad. Med den färdades han mellan Pilshult och Lönsboda där han var bosatt. Han Hustru såg vi inte så mycket. Hon var lite sjuklig och bodde mesta tiden i ett litet hus i Humlebeck, Danmark.

Den stackars bilen blev duktigt misshandlad av Farbror T. Han körde inte så bra och rusade alltid motorn även när den var kall. Han ville väl att den skulle komma igång ordentligt. Bilens värmereglage hade han inte hittat. Värmen var aldrig påslagen  även om det rådde bistert vinterväder.

Vi var ganska ofta och hälsade på i Lönsboda. Han bodde i ett ganska stort rött trähus en bit utanför samhället. Huset låg vid en liten sjö och det fanns roddbåt att roa sig med.

Huset var ganska omodernt och vattentoalett var inte installerat. Det var torrdass som gällde. Här fanns en stor salong fylld med fina antikviteter och ett ett ostämt piano. Man vistades aldrig i salongen. Därför eldade man inte där. Där var säkert minusgrader under vintertid. Matsalen var stor och ståtlig. Det bjöds nästan alltid på vilt och jag minns måltiderna som mycket goda. Umgänget i form av bridgepartier för de vuxna, ägde alltid

rum på andra våningen. Där hölls det som regel ganska varmt och behagligt.

Så småningom gick Farbror T:s hustru bort och han blev änkling. Umgänget fortsatte i många år och jag hade hunnit bli tonåring. Undrar om han inte var lite förälskad i min Mor? Detta har jag aldrig fått bekräftat och lär väl aldrig få heller.

Tyvärr blev Farbror T död mycket tragisk. Något år efter omläggningen till högertrafik omkom han i en trafikolycka. Med sin gamla Opel Kapitän cabriolet hade han glömt att det var högertrafik även där uppe i norra Skånes djupa skogar och frontalkrocken var ett faktum.

På sätt och vis dog han ändå med stövlarna på för att använda ett av hans egna uttryck.

Några andra som familjen umgicks ganska flitigt med var Farbror Axel Löthman och hans fru Ruth. Dom bodde i ett annex till Gamla Kungshult där Henke Larsson idag bor i huvudbyggnaden. Det var ett vänligt par som, mig veterligt, inte hade några egna barn. Jag minns båda två som lite småroliga och underhållande. Farbror Axel hade ofta något bus för sig med oss barn – åtminstone med mig.

En annan viktig figur i familjen var allas vår älskade städerska Ruth Pettersson, av storebror kallad ”Pittssen”. Hon var ett vänligt och rekorderligt fruntimmer med varmt hjärta och hade alltid Tenor i städrocksfickan till att bjuda oss barn på. Vi  tyckte väldigt mycket om henne och vice versa. Hon följde familjen troget till alla nya hem som vi skaffade oss.

Det blev så småningom några stycken.. Hon blev med tiden en mycket god vän till oss alla.

Ruth "Pittssen"

Farbror Theodor

Den lille pågen från Pilshult 3

En stor och bred trappa ledde upp till ovanvåningen som förutom en stor vind innehöll gästrum placerade på var sin gavel. Jag minns dem som kylslagna och tomma.

Jordbruk på den tiden innebar både djurhållning och odling av grödor. Vi höll kor, grisar, får, höns, gäss, ankor, hästar och under en period även kalkoner.

Till oss barns förtjusning och glädje inköptes även en get som döptes till Lisa. En ponnyhäst vid namn Jolly hade vi också. På gården fanns det även ett duvslag. Min Far var en fena på att hitta de riktigt möra och fina duvorna som ofta serverades till middagen tillsammans med en hel del annat småvilt.

HUSDJUREN

Geten Lisa var ett speciellt djur. Jag kommer ihåg en gång när storasyster och jag hade pallat gurkor hos den elake trädgårdsmästaren och blev upptäckta. Den elake mannen började jaga oss, men det såg Lisa som böjde ner hornen och rusade rakt emot mannen och stångade honom i magen. Det var en solidarisk get.

En gång ställde hon dock till det. Ytterdörren stod öppen och hon ville undersöka vad som fans där bakom. Inne i hallen hängde en spegel där hon såg sig själv i tron om att det var en fiende. Geten gjorde en rusning och spegeln krossades. Vi barn hade hjärtans kul åt detta till skillnad från modern som blev ganska förfärad.

Nu när jag ändå är inne på djuren, bör några till nämnas. Ankan Kalle bodde i ankdammen och var en snäll och tillgiven fågel och alla barn tyckte mycket om honom. Däremot den s:k Gasen (chefen för gåsflocken) var folkilsken och jagade bort den lille pågen många gånger. Dock utan att blodvite uppstod. Vi var riktigt rädda för honom.

Hunden hette Raggen och var en Forsteh. Han hade sin hundgård och var en bra jakthund. Det var inte ofta han fick vara inne. Far var mycket fäst vid denna hunden. När Raggen blev gammal och skulle avlivas, tog det mycket hårt på Far. Farbror Teodor från Lönsboda hade även han en Forsteh som han tyckte att vi kunde få. Problemet var bara att den hunden var inte frisk i huvudet och fick ganska snabbt avlivas. Nästa hund hette Bessie och var en Irländsk zetter. Hon blev mer av en innehund och var en väldigt snäll sådan. Tyvärr blev hon med tiden skotträdd och dög därmed inte mycket till jakt. Hon fick följa med på två flyttar och nya hem. Det sista hemmet var en ordinär villa och det var ingenting för Bessie som var van att springa runt för sig själv på gårdarna. Hon blev rastlös och mådde till slut ganska dåligt och blev aggressiv mot andra människor än familjen. Jag vill minnas att hon vid ett tillfälle bet någon kompis till oss barn och till slut fick hon avlivas.  Innan dessa tre hundar hade familjen en tax, som jag inte har något minne av. Det enda jag vet är att han en gång kissade i mors stickgarner, vilket inte var så populärt. På tal om garner vävde mor sin egen dräkt från ullen av gårdens egna får. Tänk att man som litet barn kommer ihåg sådant.

Vi hade i vår ägo även en fin gammal ardennerhäst. Hon hetta Tanja och användes som ett komplement till traktorerna. Tanja var mycket snäll och vi barn tyckte mycket om henne. Gårdens övriga hästar, förutom ponnyn Jolly, hade jag ingen relation till.

MATHÅLLNINGEN

Det drevs, en för den tiden en traditionell djurhållning. Jag tror inte att krigets ransoneringar drabbade oss jordbrukare så hårt.

Vem kan glömma den traditionella söndagstocken (tupp på svenska) som nynackad och nyplockad var ett mycket uppskattat inslag på matbordet.

Det bjöds säkert på kalkon också, men jag tyckte de var otroligt fula och lite skrämmande och är tveksam till att jag gillade at äta dom. Självklart serverades det också mycket vilt.

Jakten på gården koncentrerades, som nämnt, till småvilt typ fasan och hare. Mitt engagemang till denna verksamheten begränsade sig till att vid något tillfälle få gå fram med en klappa under klappjakten. Jag hade också blivit förärad med en bösskolv, som jag använde flitigt. Den fanns ofta med i min trampbil under mina bilfärder ut i någon av alléerna där det ”sköts” på kråkor och dyl.

I skogen som numera heter Smårydsskogen fanns det en jaktstuga som tillhörde gården. Där vistades min far och hans vänner ganska flitigt och festade nog till ordentligt flera gånger. Ibland var det brist på både hare och fasan och då tränade man sig med lerduveskytte i stället. Jag kan fortfarande minnas lukten i jaktstugan. Lite rå, fuktig och unket med inslag av skog och cigarr.

Mina äldre syskon har berättat för mig att dagen efter jaktmiddagen där hemma, smög storebror och storasyster ner i matsalen för att ”dricka ur glasen”. Syster tyckte det smakade räligt. Detta äventyr var den lille pågen lyckligt omedveten om.

En gång i veckan kom fiskbilen. Den kringresande köpmannen hette Gotthard. Det inhandlades torsk, gädda, spättor och sill. Jag åt allt utom sillen och fick då spätta i stället. Mina äldre syskon retade lillebror för detta. Det var lukten av tran vid tillagningen som fick mig att nästan må illa av sill. Nu i det vuxna livet äter jag gärna stekt sill.

VAD TILLDROG SIG MER PÅ GÅRDEN SOM VÄCKTE EN LITEN PÅGS INTRESSE?

Mycket tid ägnades åt att köra runt med trehjulingen. Den var speciell för mig och var utrustad med tipp vilket inte var så vanligt bland den tidens modeller. Enl. mina äldre syskon, kunde jag ägna flera timmar åt att bra köra runt med denna. En populär runda var Farfars fruktträdgård. Där fanns fina gångar för trehjulingens framfart. Framåt sensommaren fanns där ju dessutom en massa goda äpplen.

Trehjulingen blev så småningom en tvåhjuling. Det var en sådan med ett stort framhjul och ett mindre bakhjul. Tramporna satt på framhjulet. Med hjälp av diverse yttertrappor som fick upp den lille pågen i rätt höjd vid påstigningen lärde han sig ganska snabbt att cykla.

En annan populär sysselsättning var att snurra på hjul och låtsas att man körde en stor skördetröska eller något liknande. Leksaker utan bra snurrande hjul ratades direkt. Detta var nog en ganska udda sysselsättning, men jag gillade det och kunde försvinna i min egen värld. Antalet kompisar var ju inte så stort på vår gård, så något fick man ju hitta på själv.

Nämnas bör att på den tiden använde man DDT hej vilt som bekämpningsmedel. Man visste helt enkelt inte hur farligt det var. I hemmet fanns en flugspruta med en glasbehållare innehållande DDT. Det var jättekul att gå runt och spruta med den. Det luktade gott sötaktigt. Flugorna dog som flugor, s.a.s. Huruvida den lille pågen från Pilshult har tagit skada av detta, får andra avgöra. Han fyller 70 år 2015 och känner sig, trots all DDT inandning, frisk och kry.

Den lille pågen från Pilshult del 2

Det var inte många lekkamrater som stod till buds. Trädgårdsmästarens tös Ulla-Karin var den enda och vi hade mycket roligt ihop. Hennes far var inte snäll mot henne. Fortfarande nu över 60 år senare ser jag bilden framför mig. När jag knackade på dörren, öppnade fadern och visade upp rumpan på Ulla Karin. Hon hade fått rejält med smisk. Det syntes! Hon hade varit olydig och fick inte gå ut. Efter den synen pratade min syster och jag aldrig mer med trädgårdsmästaren. Vi ägnade oss helt åt att palla hans gurkor i stället. I vårt hem fick vi aldrig stryk. Åtminstone inte jag. Möjligtvis fick storebror en och annan hurring av min far. Olle är min halvbror från min mors första äktenskap och hans riktige far var avliden redan på den tiden. Jag vet bestämt att min far inte alltid var snäll mot bror Olle.

Innan jag går in på diverse betraktelser och upplevelser på gården är det på sin plats att beskriva gården.

Pilshult får betraktas som ett gods, d.v.s. ett större jordbruk. Arealen var ung. 600 hektar där ett skogsparti ingick (nuvarande Smårydskogen). Ägorna gränsades i väster av Gyhult och i väster av Kungshult/Annelund. Framför gården fanns det en åker som kallades för trekanten. Det sägs att den hade den bästa jorden. Här stod också ett slag mellan danskar och svenskar år 1710, se urklipp ovan. Magnus Stenbock, skall också enl. diverse rykten, ha övernattat på gården

In till gården ledde två olika alléer, en från väster och en från norr. Den från norr gick parallellt med en park. Byggnaderna på gården var: Vår bostad i röd träpanel och två stora vindskupor. Omgärdat av mur och en stor fruktträdgård låg farfars hus (se bild) och intill detta fanns ett gammalt stall för täckta vagnar och en sadelkammare.

Strax intill var trädgårdsmästeriet beläget med trädgårdsmästarbostad och växthus. I anslutning till vår bostad intill ankdammen låg brygghuset och Johans lilla krypin.

Detta gamla brygghus ligger nu år 2015 ute till försäljning för några miljoner i renoverat skick.

Längorna som f.ö. brann ner 1996, men byggdes upp igen i exakta kopior eftersom de var kulturskyddade, innehöll häststall, maskinhall med jällen(höloftet) ovanför och längst bort fann man kostallet. Mitt emot denna stora byggnad var grishuset beläget.

Gårdens samtliga byggnader är i dag intakta. Vår bostad är dock numera gul. Farfars hus är även det gult numera. Det huset är från mitten av 1600 talet och det fanns en gång i tiden drängaceller i källaren där man förvarade drängar som av olika anledningar hade varit olydiga. Källaren är numera fylld med sand som gör att ursprungsinredningen kan hållas intakt eftersom huset är kulturskyddat.

Utanför respektive allé fanns de gamla statarlängorna och den ena låg i ett område som vi kallade för Sibirien. Idag är det en del av Maria Park. I längorna bodde gårdens alla arbetare. Det var små bostäder och de flesta hade många barn.

Jämfört med övrig boendestandard i samhället får man nog säga att vi hade, efter den tidens mått mätt, en ganska hög sådan. Visserligen var det bara farfar som hade badrum. För övrigt fanns alla moderna faciliteter i våra hus. Jag kommer t.o.m. ihåg hushållsassistenten av märket Electrolux och den stora kylen som ingick i vår köksutrustning. Frysarna hade inte hittat in i hemmen än. Det var andelsfrys som gällde och den fanns i Allerum.

Både vårt och farfars hus var utrustade med riktiga råvindar där allehanda prylar förvarades. Vi barn älskade att hålla till där. Det lektes gömme (kurragömma) och en massa annat bus. I vårt hus fanns det t.o.m. två vindar, den s:k nya och gamla.

BOENDET

Ungefär såhär såg vårt hem ut: Man kom in i en hall där även toaletten fanns. Någonstans har jag läst att vi hade 7 rum. In till vänster hade Far sitt kontor. Det bestod av ett stort bord och ett skrivbord. På det stora bordet låg det alltid ett drös av oöppnade brev. I efterhand har jag förstått att de till största delen bestod av räkningar som kanske blev betalda någon gång, men oftast inte. Mitt i huset låg vardagsrummet tätt följt av matrummet. Som sig bör på landet hade vi ett rejält kök som enl. den tidens mått var ganska välutrustat.

Där ståtade ett stort fristående kylskåp av märket General Electric. I ”maskinparken” ingick även en flitigt använd Electrolux Assistent. Köket användes också till sanering och tvätt av hushållets invånare. Det fanns inget badrum. Intill köket fanns ett rejält skafferi som man kunde gå in i. Längre ner i huset fanns ytterligare ett par rum varav ett av dem beboddes av äldsta systern Solveig som då hade kommit in i tonåren och som på tonåringars vis, levde lite av sitt eget liv. Åtminstone upplevde jag det så.

Farfars hus längre in i parken var betydligt större med sina 13 rum och upplevdes av den lille pågen som mycket finare än vårt.

På framsidan fanns det på den tiden en stor veranda med mycket snickarglädje. Där satt gärna farfar i sin halmhatt och kopplade av i skuggan under somrarna. Innanför entrén låg den stora hallen med en massa rådjurshorn på väggarna. In till vänster låg det s:k rökrummet där Farfar gärna avnjöt sina cigarrer. Där hade han också en byrå som alltid innehöll några karameller till oss barn när vi kom på besök. Jag tyckte alltid att det var varmt och mysigt hos Farfar och hade ofta mina vägar förbi. Det var inte bara karamellerna som drog. Det luktade också gott i hans hus. Jag var nog ganska känslig för dofter på den tiden. Jag nästan klöktes när jag kom in i ett hem som luktade unket och lite småskitigt. Nu i mogen ålder och skrivande stund kan meddelas att luktsinnet är långt ifrån en treårings.

Längre in låg salongen som oftast var ganska kall. Man eldade inte i onödan. På andra sidan låg badrummet följt av den stora matsalen med pampiga möbler och ett ostämt piano. Virket till matrumsmöblerna lär ha tagits fram från den egna skogen. Vidare ner i serveringsgången kom man in i Frk Winbergs domäner. Köket var stort men ganska omodernt och intill hade hon sitt privata rum. Jag var ofta och hälsade på henne också eftersom hon, precis som Farfar, var mycket snäll.

Till höger från hallen hade Farfar sitt sovrum. Jag har minne av en stor säng och en röd värmeflaska i gummi för varmhållning av kalla fötter under nattsömnen.

Pågens farfar

 Storasyster Lena, Mor och Farfar på verandan

Frk Winberg, hushållerska
 

Skönhetstips

Enligt en av våra veckotidningar som kom i min hand idag, bör jag i framtiden bara sova på rygg.
Varför det då?
Jo, enligt skönhetsexperten blir det ena ögonbrynet mindre än det andra p g a slitage via kudden
när man ligger på sidan.

Det vill man självklart inte uppleva! Med risk för att bli utkastad ur det gemensamma sovrummet p g  av högljutt snarkande, kommer jag att sova på rygg i fortsättningen. Vill man vara fin, får man lida pin.

På ett annat ställe såg jag ett annat tips om hur man skulle få en fin och mjuk hud.
Man skall smörja in kroppen med flytande honung - ta en bastu och svettas rejält. Sedan duschar man av dålig hud, honung och allt. Det måste bara provas.

Frågan är om jag inte skall skaffa anknäbb också och ta en dos botox i läppen

En äldre herre måste även han tänka på sitt utseende även om det kostar på och med risk för skilsmässa.

Tänk så många skönhetstips det finns och hur många av oss som går på det.

Den lille pågen från Pilshult del 1

 Farfars hus då

 Ena allén i nutid

 Stall etc. uppbyggt efter brand på -90 talet

 Här bodde den lille pågen fast då var huset rött

 Farfars hus i nutid

Farfars hus i nutid och dåtid. På vår tid var det vitt med a/ en veranda framför och b/ en tillbyggnad till höger som innehöll kök samt bostad till Fru Winberg (hushållerskan)

När huset renoverades och återuppstod för 40-50 år sedan blev man tvungen tt riva både Veranda och tillbyggnad. Dels klassas fastigheten som kulturarv och då passar varken veranda eller tillbyggnad in. Dessutom var konstruktionerna i så dåligt skick efter att huset hade stått obebott i många år efter farfars död.

Källaren som b l. a innehöll några fångceller från 16-1700 talet för olydiga drängar, fyllde man med sand och därmed bevarades det gamla.

För mer information, följ länken nedan till Helsingborgs stadslexikon                    

http://stadslexikon.helsingborg.se/index.php?title=Pilshult

DETTA ÄR HISTORIEN OM EN LITEN PÅG VARS PERSON KANSKE I SIG SJÄLV INTE ÄR SÅ INTRESSANT, MEN HANS UPPLEVELSER I LIVET VAR PERIODVIS  LITE ANNORLUNDA OCH KANSKE FÖR EN DEL T.O.M. LITE INTRESSANTA. FÖRFATTAREN FÖRSÖKER OCKSÅ BESKRIVA HUR LIVET PÅ EN GANSKA STOR GÅRD KUNDE TE SIG, SETT UR EN LITEN PÅGS PERSPEKTIV UNDER UNDER 40 OCH 50 TALET OCH SEDAN HUR LIVET BLEV SENARE MED EN OCH ANNAN SKRÖNA INSMUGEN .

OBS! Denna lilla historia skall inte enbart ses som en  självbiografi utan även som ett slags tidsdokument.

Denna berättelsen har legat och "pyrt" på datorns hårddisk i ett antal år och jag har på nå´t vis inte blivit färdig eller vågat publicera den. Vem kan vara intresserad? Nu händer det, emellertid, och ni, kära läsare får säga till om ni tycker att jag skall lägga av. Det är ju så med oss "författare" att vi har ett behov att skriva av oss dock inte alltid med gott omdöme.

Den 18 april 1945 – en månad innan farbror Hitler lämnade in, Europa låg i spillror och snart skulle det hela ta slut med bomberna över Hiroshima och Nagasaki, tittade den lille pågen fram och en enl. föräldrarna var en välskapt son född .

Av denna förödelse märktes inte mycket här uppe på gården utanför Helsingborg. Vad jag vet, hade vi mat för dagen. Det var ju ett lantbruk. I efterhand har det berättats till mig att det enda som påminde om kriget utanför våra gränser var att en onkel Herman som var aktiv i den danska motståndsrörelsen, bodde tillfälligt hos oss. Därutöver har jag också fått veta att det härbärgerades ett antal beredskapssoldater på gården. Detta återkommer jag till senare.

Som alla små barn, finns det inga minnen från de första 2-3 åren av livet. Enbart de som har berättats för dig.

Den lille pågen levde ett bekymmersfritt liv på gården under sina första 7 år i livet.

Det sägs att han var tanternas favorit – söt och snäll? Smeknamnet var ”Gollo”. Hur kunde det nu bli det? Jo, vid ett av många tillfällen när mor satt och duttade och kelade med den söta lilla babyn, sa hon Oh, golledosingen då. Detta hörde min då 2 åriga syster och uppfattade det som att jag hette Gollo. Så blev det i många år.

Befolkningen på gården var vår familj som bestod av Mor, Far, storasystrarna Solveig och Lena, storebror Olle också lille Per. I ett annat stort hus bodde vår snälle farfar Gunnar med sin hushållerska. Han var änkling och dåligt gående p g a en trasig höft. Det var vår familj som drev gården på den tiden. På gården i eget hus bodde även trädgårdsmästaren med sin fru och dotter Ulla-Karin. Precis utanför gården bodde arbetarna i de f.d statarlängorna. Dom hade som regel många barn, men mor tyckte inte att vi skulle leka med dem. Så var det på den tiden.

Ytterligare en person bodde på gården var vår gamla ryktare Johan. Han bodde i ett litet kyffe i anslutning till brygghuset (brygghuset var där man tvättade) bakom ankdammen. Han var en mycket snäll man som tyckte om barn. Våra föräldrar tyckte förstås att han svor lite väl mycket Syster Lena uppskattade inte hans vänlighet när han ville ta i hand och hälsa. Då sa´hon ”Ich pi”. Han var inte bra på att hålla sig ren. Det påstås att hans fötter var så svarta att det syntes inte om han hade hål på de svarta strumporna. När dessa nästan bara var ett stort hål, förpassades de helt enkelt rakt ner i ankdammen.

Sina sista dagar tillbringade han på S:ta Maria. Jag tror han fick tuberkulos eller något. Det går en historia om när han skulle läggas in. Innan han fick komma in på sal, skulle han badas. När Karl Johan står där och ser ett badkar för första gången i sitt liv säger han: ”Faan, e´ där inget låg (lock) på kistan” Stackar´n trodde att han skulle begravas. Jag kommer fortfarande ihåg hans spottkopp som stod vid sidan om hans säng.

Fortsättning följer

Nu har bloggaren gått vilse!

Kan någon hjälpa till med att reda ut begreppen om vad som händer i mellanöstern?
Vi talar om Turkiet, Syrien, Irak, Iran, Pakistan, Afghanistan, Jemen, Libyen etc etc.?

Vem är det som slåss mot vem och vem är det som stöttar vem och vad? Vilka har stöd av USA, Saudiarabien,  Ryssland, Iran och Irak etc etc.?
PKK, Kurder, ISS, YPK, Al Qaida och massor till som bara inte kan komma ihåg namnen på. Inom varje rörelse finns det dessutom undergrupper uner olika namnbeteckningar.. Vi får heller inte glömma grupperingarna inom Islam som skyr varandra som pesten. Jag tänker på Sunni- och Shiamuslimer. Fattar ni hur svårt det är?

Är det stormakterna och olika arabiska ärkefiender som slåss med varandra på tredje parts mark, eller?

Sedan har vi alla grupper som opererar i Afrika. Mönstret är precis lika svårt att hitta och följa där.

Jag ser fram emot att en av våra stora rikstäckande drakar tydligt och fint reder ut begreppen för en förvirrad skåning som dessutom helt klart inte är ensam i sin okunskap i detta ämne. Detta till trots att han läser tidningar och lyssnar på nyheter varje dag.

Jag undrar om jag är ensam om detta dilemma? Frågorna är otaliga!

Gåsagille på Fridas gata

Nu är det full fart nere i köksregionerna. Yngste sonen och tillika familjens 1:e kock är på plats.
Moussen på levern är redan klar och står och väntar i kylen. Moussen blir entrén och vi sköljer ner den med en Cremant från Alsace. Gåsen kommer att slinka ner med en väl dekanterad och tempererad Pinot Noir. Som efterrätt avnjuter vi traditionsenligt Mor Hannas franska äpplekaka tillredd av Mor Kerstin

Gåsen ligger på c:a 5 kg, men för säkerhets skull har den kompletterats med två extra bröstbitar köpta separat. Detta bör räcka till 6 vuxna. De små tvillingarna lär väl inte peta i sig speciellt mycket.

På tal om små barn så har vi hyrt en Alfons Åberg film som de kan titta på medan vi avnjuter gåsen. Om de skulle bli rädda med mardrömmar som följd, är vi ju sex vuxna närvarande som kan trösta dem och hålla dem borta från allt ont i Världen...

Som det kan bli ibland!

Det sista stycket skall betraktas som ett inlägg i debatten som nyligen uppstått kring just Alfons Åberg.

Motion på riktigt

Nu tror jag att gubben skall börja att motionera på riktigt. Vi får väl se.
Efter en utrustningsinventering, kunde han konstatera att följande utrustning redan fanns djupt inne i garderob och byrå: Gympadojor för 150kr från 2001, T-shirts i olika åldrar, kvalité och utförande, kortbyxor, långkalsonger. Allt borde härmed vara klart för en runda i spåret, men vid närmare eftertanke kom den ev. blivande joggaren fram till att han förmodligen hade blivit totalt utskrattad där ute i naturen. I dagens moderna och trendiga samhälle kan man inte se ut hur som helst.

Nödvändig utstyrsel/utrustning enligt reklamblad från en dominerande handlare:

Pulse polar m400 hrm gps black: 539kr
Videokamera Hero3+ silver edition med inbyggd belysning och monterbar på skallen (tror jag): 2489kr. Man måste ju dokumentera och analysera vad man gör där ute.
Triple protein, 3 kg: 699kr
Underställ = långkalsonger. Duo active long johns mns: 399kr
Active extreme crewneck M: 399kr
Träningsbyxor: Strike pnt wp wz: 399kr
Träningjacka: it evotrg vent jacket: 799kr
Shape mira hot pants: 449kr. Detta är ett par varma trosor till damer, om nu Frun vill följa med i spåret
Headlamp runner 2: 1499kr eller Piko 4 för 3499kr
Löpningsskor Gel-surveyor 4 mns: 1499kr
 Fit and clean tvättmedel som tar bort svettlukten: 89kr

Har jag glömt något? Totalkostnad:  Upp emot 12.000kr i runda slängar.

Det kostar att ligga på topp, brukar man säga. Tänk så mycket god mat man kan köpa för 12.000kr.

Det blir väl till att ansöka om ett banklån om det nu skulle bli aktuellt att ge sig ut i slingorna.
Jag måste också undersöka vidare om det finns att köpa utrustning och kläder på svenska.

Mest trolig är att det blir en fortsättning på gubbens gamla koncept, nämligen: Långpromenader i valfri klädsel, längd och frekvens. Lite uppmjukning då och då i hemmet med ett par hantlar av lagom storlek. Jag tror inte att min kropp är gjord för jogging. Dessutom räcker det med ett par vanliga kalsonger här hemma i det privata.

Go´middag

Influensa 2

Tillbaka till ruta 1 igen. Idag kändes det som i måndags. På Fruns inrådan kommer bloggaren att i morgon besöka vårdcentralen för koll.

Samtliga externa åtaganden denna veckan är avbokade.

Om du vill tycka synd om mig, går det bra att kommentera här på bloggen. Annars går det bra med Facebook eller Instagram också.

En släng av influensa?

Igår var det inte mycket med bloggaren.
Frukosten smakade inte, trötthetskänslan var total liksom längtan till ryggläge i soffan.
Två Panodil var tredje timma var det som gällde, även om han inte hade någon feber.
Mattheten var total hela dagen,kvällen och framåt natten.

Idag vaknade han och kände att kriget mot bacillerna var nästan över. Aptiten hade återvänt och det är ju viktigt för en skåning. Nu sitter jag här framför datorn påklädd och fin.

Vad det var för åkomma jag drabbades av, har jag inte en aning om. Kan det vara det just nu härjande influensaviruset som gjorde ett attackförsök, men gav upp p.g.a. för stort motstånd? Det sägs ju att vi äldre inte har samma motståndskraft som de yngre. Jag vet inte.

För övrigt tycker jag att livet känns ganska fint.
Inför fredagsmiddagen gick undertecknad till kylskåpet för att testa en ny Indian Pale Ale, men blev stoppad av min kära. " Du skall inte ha någon öl idag. Det blir annat av!" Då lommade man stillsamt tillbaka till TV-soffan och si, vad stod inte på bordet en stund senare?

Det är såhär det strävsamma paret på Fridas gata tycker att man skall förgylla tillvaron. Denna gången på min käras initiativ.

Njut av livet så länge du har det. Jag är faktiskt ganska övertygad om att om man gör det, blir man äldre i ett friskare tillstånd och mycket längre dessutom.

LEVE LIVET!

Valet i USA del 2

Jodå, det hela 10-15% av den amerikanska befolkningen som deltar i primärvalen. Hur tillförlitliga är är då opinionssiffrorna?
En tröst, dock, är att det verkar som att Mr Trump har förlorat terräng. Å andra sidan finns det en annan ärkekonservativ republikansk kandidat att räkna med. Abortfrågan, vapenlagar invandring etc. finns på hans nejlista. Fru Clinton har ett tufft jobb framför sig!

LED lampor

Undertecknad behövde en ny ledlampa (egentligen 3 st, men det kostar ju...)
Inköpet gjordes på Kjell & Co. Där hittades en lampa för 139kr. Dyrt, men de drar ju nästan ingen ström och dessutom håller de länge.
Den vänlige expediten kom med ett annat förslag. Han upplyste om ett specialpris på 3 st för 100kr!
Lite skillnad va?

Självklart tvekade jag inte en sekund och nu sitter det 3 st strömsnåla lampor i armaturen. Visserligen inte med lika många lumen som den för 139kr har, men ljuset är fullt tillfredsställande.

Man måste vara om sig och kring sig, eller omkringomsig som Hans Alfredsson en gång i tiden myntade.

Showtime in the united states of A

Nu är det dags för spektaklet som pågår vart 4:e år over there.

Idag är det primärval i Les Moines Iowa. Här måste man tydligen vinna för att ha en chans att gå vidare s.a.s.

PåTV 4 i morse gavs en förklaring på hur det går till i valet av president. För mig verkar det att vara rena stenåldersmetoderna, kanske lite av the wild west. Exakt allt som förklarades, kommer jag inte ihåg. Det var så mycket och så annorlunda. Lite snappades dock upp av senioren.

Vallokalerna öppnar i kväll kl. 19.00 amerikansk tid och stänger igen kl. 19.30. I lokalen står kandidaterna i vars sin hörna och då skall man som väljare välja till vem man skall gå. När man bestämt sig, ställer man sig i sin kandidats hörna och hjälper till med att heja fram denne. Den som då har mest hejande folk omkring sig, vinner och går vidare i valprocessen. De andra åker ut. Det kan dessutom gå ganska våldsamt till vid dessa tillfällena och polisen lär vara laddad till tänderna.

Undertecknad kommer, som ett komplement till övriga medier, att följa och kommentera och efterhand försöka förklara den något märkliga och otidsenliga processen framöver.