Fast först skall jag berätta om förspelet till Tahiti.
Det kändes lugnt och avslappnande efter anlöpen i Australien och Nya Zeeland. Där fick vi jobba nästan 24 timmar i sträck. Snacka om Australiens tullbestämmelser och tillhörande blanketter. Ett par dygn innan anlöp noterade vi följande:
Besättningens och passagerarnas samtliga värdesaker skulle deklareras noggrant med ev. tillverkningsnummer på skrivmaskiner (ja, man hade sådant på den tiden) grammofoner etc etc. Man skulle ta upp bl a innehav av fågelburar och alla smycken skulle förvaras i kassaskåp hos Befälhavaren eller, som i vårt fall, på kontoret. Levande husdjur typ fåglar, hundar, katter och andra smådjur skulle förvaras i ett låst och bevakat lastrum. Tack och lov hade vi inte något sådant ombord. Formuläret/manifestet på deras egna formulär som var av så dålig och tunn kvalitet att dom knappt gick att få in i en skrivmaskin för ifyllande. Framför oss låg ett evighetsarbete.
Som väl var var vi ett gäng kreativa unga människor och vi insåg att det var helt omöjligt att få in t.ex alla smycken och fabrikationsnummer på alla apparater från sammanlagt 700 människor. Hur löste vi detta då?
A. Vi samlade in ett litet antal smycken som vi namnade, lade i plastpåsar och låste in i kassaskåpet.
B Vi tog en gammal tullista av våra egna och lade till ett stort antal apparater jämt spridda över hela listan.
C. Fabrikationsnummer lades till d.v.s telefonnummer och andra påhittade nummerserier.
Sedan satte skrivandet och ljugandet igång. Det tog sin tid, kan jag lova
Nu var tullistan på Australiensarnas egna papper färdig och påskriven av Befälhavaren. Vi besvärade inte honom med några detaljer och vårt tillvägagångssätt.
Fartyget anlände Sydney och efter alla formaliteter kunde både besättning och passagerare gå iland efter c:a en timme utan problem. Myndigheterna var nöjda och tyckte att vi hade bra ordning på våra dokument. Det gick dock åt mycket whisky och cigaretter som smörjmedel, men det var det värt och vi kunde pusta ut.
Nästa anhalt på resan var Christchurch på Nya Zeeland. Det var ca ett dygns resa dit.
Till vår förfäran upptäckte vi att dom hade precis samma tullkrav som Australiensarna fast naturligtvis på sina egna listor som vi hade fått oss tillsänt. Dom var nästan identiska.
En omöjligt uppgift tycktes stå framför oss, men kreativa som vi var löste vi även detta problem lätt och smidigt.
Först och främst bestämde vi oss för att strunta i deras egna listor. Vi hade ju våra kopior från Australien. Det var bara att ändra själva huvudet med land, stad,datum och lite till. Sagt och gjort. Efter någon timmes jobb,hade vi tullistor även för Nya Zeeland. Även här var allt klart inom ca en timme och alla myndigheter var nöjda och glada. Så var även vi fast med svarta ringar under ögonen p.g.a. brist på sömn. Vad gjorde det? Vi var ju unga och friska.
TAHITI
Nästa anhalt var Papeete, Tahiti. Där behövdes nästan inga papper alls. Det räckte mer än väl med lite whisky och cigaretter till myndigheterna.Ni skall veta att det kunde komma ombord upp till 40 pers ibland.
Där fanns hamnmyndigheten, hälsomyndigheten, immigration, polisen och gud vet vilka. Det var en stor händelse när ett kryssningsfartyg anlände och alla ville komma ombord.
När man är på Tahiti skall naturligtvis Gaugins grav besökas. Sagt och gjort, en kollega och jag satte oss i en taxi och åkte dit. Det kändes häftigt och inte minst andäktigt för en 24 åring att stå där på andra sidan
jordklotet och betrakta Gaugins grav. Det hade säkert ingen annan hemma i Helsingborg gjort förut.
Naturligtvis ville vi ha ett minne därifrån. Det blev ett gäng kokosnötter.
Nämnda nötter fick en tillfällig förvaringsplats på golvet i besättningskontoret. Nötterna glömdes bort. Det fanns så mycket annat som drog vår uppmärksamhet till sig. Efter en tid, emellertid, gjorde sig nötterna påminda. En morgon när vi kom till kontoret slog en rutten stank emot oss. Nötterna!
Dom hade ruttnat och kastades snabbt över bord rakt ner i Stilla Havet och blev fiskmat i stället kanske.
Så kan det gå med minnen från Gaugins grav på Tahiti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar