Världen runt på -60 talet

 

DAGENS REFERAT FRÅN TIDEN PÅ SVENSKA AMERIKA LINIEN

ÅRET ÄR 1968

VALPARAISO CHILE

En resa som jag aldrig kommer att glömma är tågresan mellan Valparaiso och Santiago de Chile.
Vi hade en hel dag ledigt. Kassören, Besättningskontoristen, Kontorspiccolon och jag, som då titulerades Informations Officer, bestämde oss för att göra en utflykt till Santiago de Chile. Det var tåg som gällde. Restiden dit var lite drygt 4 timmar och åter tog det bara 2 timmar. Anledningen till detta är naturligtvis den stora nivåskillnaden. Anderna är höga och huvudstaden ligger högt uppe. Biljetterna kostade inte mycket. Vi valde att lösa den bästa som hette First Class Saloon och kostade 4 USD enkel resa . Returresa gick inte att lösa.

Vagnen vi hamnade i var det lyxigaste man kunde tänka sig på denna tiden med mjuka plyschfåtöljer, massor med plats för benen och en hisnande utsikt över bergslandskapet genom de fasett slipade fönstren. Ganska snabbt hamnade vi naturligtvis i restaurangvagnen även den med slipade fönster, linnedukar, dito servetter och gott om betjäning.

Matsedeln var diger och vi fastnade för en god bit biff som först förevisades oss på en vagn med alla råvarorna. Inga plastmackor här inte.

Lätt beskänkta och mätta anlände vi en myllrande järnvägsstation i Santiago. Där fick någon av oss ett infall att simulera ett rån på en av oss för att se om någon reagerade. Vi skapade ett vilt tumult mellan oss, men livet fortsatte precis som vanligt runt omkring oss. Nu visste vi var ribban låg.

Efter några timmar i storstaden, tyckte vi att det var dags att åka hem igen. Båten skulle ju avgå på kvällen och det ville ju till att åtminstone kassör och informationsofficer fanns ombord. Jag vill minnas att kassören hade nycklarna till skeppskassan i fickan.

På stationen hittade kassören vårt tåg ganska snabbt. Han hade gjort denna resan en gång förr, vilket kändes tryggt och bra för oss andra.

Åter bänkade i de sköna fåtöljerna betraktade vi det förbirusande vackra landskapet en stund. När tåget hade nått utkanterna av staden, tyckte kassören att han kände inte riktigt igen sig. När vi andra också hade sett efter en stund, höll vi med. Vi skulle ju åka västerut och det stämde inte riktigt med solens läge. En något högljudd, men framförallt nervös stämning uppstod. Frågan var om vi befann oss på rätt tåg?

En äldre herre i närheten hade uppfattat vår situation och bekräftade på flytande engelska med en lätt brytning att vi var på fel tåg. Detta tåget var på väg söderut och skulle stanna först efter 40 mil! Vår situation var prekär. Den äldre herren hade en lösning: När konduktören kom tillsammans med sina medhjälpare ( han hade 3 st) råddes vi till att stoppa några tiodollarsedlar i handen på honom och be honom stoppa tåget vid nästa station som skulle passeras om c:a en timme och där skulle han dessutom se till att vi kom ombord på nästa tåg tillbaka till Santiago.

Medan vi väntade på konduktören och hans stab, presenterade sig den äldre herren som schweizare och bosatt här i Chile sedan många år tillbaka. Var var han inte speciellt benägen att avslöja. Vi trodde inte riktigt på hans historia och var ganska övertygade om att han var en gammal förrymd tysk. Några bevis för detta fick vi dock aldrig och vi lade ner dessa funderingarna ganska snart. Vi hade andra akuta problem att tänka på.

Konduktören och hans gäng kom. Vi överlämnade diskret våra pengar. "Schweizaren" gav honom instruktioner och det var inga som helst problem att lösa vårt problem.

Efter ytterligare en liten stund kom konduktören tillbaka. Han stannade mellan två vagnar, öppnade ett litet fönster och gav en signal till lokföraren. Tåget mer eller mindre tvärnitade och stannade på en station någonstans högt uppe i Anderna. Där stod vi nu och hade fått besked om att om c:a en timme skulle det komma ett nordgående tåg och ta med oss till huvudstaden utan någon extra kostnad för vår del.

Vi hade en timme att fördriva i en liten bergsby där man förmodligen aldrig någonsin hade sett en utlänning. Allra minst en vit sådan. Hungern gav sig tillkänna och vi hittade en bar på stationen. Vi beställde bröd och vino. Vi fick en flaska Seven-Up som vi returnerade samtidigt som vi repeterade vår önskan om vino. Barkillen svarade pekande på flaskan "Si ,si vino". Då fattade vi att man tog gamla läskflaskor och tappade vin på dem och det var ju helt OK.

Efter en timme kom vårt tåg och vi hoppade ombord. Standarden var inte riktigt densamma som vi var vana vid. Här var folket blandat med boskap och det fanns inga dörrar. Det vara bara att slå sig ner bland indianer, deras barn och boskap. Vårt vin bjöds runt och vi blev nog ganska populära när tåget rusade fram i 130km/h utan dörrar och lekande barn på tröskeln. Kassören lyfte in ett barn, men det skulle han nog inte ha gjort. Det talade en förgrymmad pappa om för honom. Blodvite uppstod dock aldrig. Vissa saker skall man uppenbarligen inte lägga sig i.

Glada men något trötta kom vi till slut tillbaka till Santiago bara för att konstatera att inga fler tåg skulle gå till Valparaiso i dag. Vad skulle vi göra nu med kassaskåpsnycklar och allt? Sedan var det dessutom så att blev man akterseglad, var det resa hem igen från första bästa hamn som gällde. Så var åtminstone reglerna för en vanlig "menig" besättningsman. I vilket fall som helst hade det inte varit speciellt meriterande för 3 officerare tillsammans med båtens piccolo att bli akterseglade.

Lösningen till återresan hittade vi i form av en taxibuss som plockade upp och släppte av passagerare på vägen. Ungefär som en vanlig buss. Chauffören fick våra instruktioner och tid då han senast måste vara framme i Valparaiso. Jag lovar att det gick undan på bergsvägarna. Vi färdades med livet som insats. Väl framme i utkanterna av Valparaiso fick vi punktering och då tänkte vi att nu är det kört.Vi kommer aldrig att hinna med vår båt. Däckshaveriet bekymrade dock inte chauffören utan han körde glatt vidare med kasande bil. Nu hängde livhanken på en ännu skörare tråd.

Ganska exakt en timme innan avgång var vi tryggt ombord igen på MS Kungsholm många härliga minnen rikare.

Nu tänkte jag avsluta för denna gången. Det finns massor mer att berätta och att ta allt på en gång, blir för mycket för mina trogna läsare. De händelser/episoder som jag fick förmånen att uppleva under mina två år ombord var betydligt fler och mer spännande än de som inträffat, självklart med några få undantag, under resten av livet Jag återkommer framöver i ämnet Svenska Amerika Linien.