Den lille pågen från Pilshult del 7

VIKEN

Viken på -50 talet bestod av det vi idag kallar för gamla Viken. Byn var omgiven av lantgårdar och trädgårdsmästerier. Norr om byn längs med havet hette det Svanebäck med Svanebäcksgården mitt emot golfbanan. De flesta husen var sommarbostäder, men ett par året runt villor fanns det. Bl a vårt nya hus som var beläget längs med vägen strax efter korsningen vid Prästavägen mot Väsby. På den tiden fanns det också en liten minigolfbana med kiosk på hörnan.

Innan oss bodde här två systrar vid namnet Thor. Av någon underlig anledning kommer jag ihåg vårt telefonnummer. Vi hade numer 277 Viken och sviker inte minnet så blev man kopplad via en lokal telefonist.

Huset var ett enplans med källare och en stor altan längs med ena sidan. På den fanns det fin belysning som imponerade på en då 8 årig liten påg från Pilshult. Den stora entrédörren var klädd med kopparplåt för att motstå de salta vindarna som svepte in från sundet. Ingenting skymde utsikten över Öresund. En liten grabb kunde sitta långa stunder och bara titta ut över havet som redan då var livligt trafikerat.

Far såg vi inte mycket till. Han hade lite småjobb här och där hos olika jordbrukare och gjorde väl sitt bästa för att få ihop till livets nödtorft. Utan storebrors insatser för familjens försörjning, hade det dock inte gått ihop sig. Jag vill minnas att han ärvde en del pengar från sin farfar och de kom säkert väl till pass eftersom far inte hade någon större framgång med försörjningen.

En dag bestämde sig far för att pröva lyckan i Kanada och gav sig iväg med en lastbåt dit. Någon större framgång med att hitta någon utkomst på något lantbruk för familjen, hittade han dock inte och återkom med tomma händer och antagligen totalt barskrapad.

För den lille pågen gick livet vidare igen ett tag. Jag fick många nya kompisar och Viken kändes fint att bo i och dagarna flöt på som det normalt gör för en grabb under 10 år med serietidningar, lite småbus och annat.

Somrarna var roligast för då kom ju alla sommargästerna. Det var advokatfamiljen mitt emot fast deras barn lekte vi inte så mycket med. Däremot en bit längre bort hade tandläkare Nordvall sitt sommarhus. Sonen i min ålder hette Lars och lillasyster hette helt enkelt Lillan. Åtminstone kallade vi henne för det. Hennes egentliga namn kommer jag inte ihåg. Lars hette även Vitus och det blev såklart Vitus skithus av det, men det tyckte han inte om. Det var dock bara de stora grabbarna som kallade honom för det. Jag gjorde det aldrig.

En sommar byggde Lars och jag en badbåt. Det var en flatbottnad sak som egentligen var rent livsfarlig att leka med i havet med dess förrädiska strömmar och vågor. Livvästar kunde vi inte ens stava till och våra föräldrar var inte helt glada åt våra äventyr på böljan den blå.

Som nämnt lästes det mycket serietidningar. De populäraste var dels ”Vilda Västern” med den ridande polisen Mike som hjälte och ”Fantomen” med sin Devil, Hero, Diana och pygmékungen Guran. Fantomen fanns även som serie i Helsingborgs Dagblad, men där hette han av någon anledning Dragos i stället. Man kan undra varför?

Samma namnändring ägde rum för Knoll och Tott med sin pappa Kapten Bölja. I vissa tidningar kallades dom för Pigge och Gnidde i stället.

På radion lyssnade man på Kalle Stropp, Grodan Boll och Plåtniklas. Det var Thomas Funck som spelade alla rösterna. Den serien tyckte vi barn mycket om.

Det blev 2 år i Viken, men det han hända mycket för den lille pågen under den tiden.

Intresset för det motsatta könet fortsatte att gro. Flickan hette Karin. Jag köpte faktiskt en ring till henne. Dock inte hos guldsmeden utan i godiskiosken. Där kunde man i vissa godispåsar också hitta ringar. Materialet var vanligt s:k pottebleck, men det är ju tanken som räknas. Förhållandet med Karin, trots ringen, blev inte så långvarigt.

En gång när föräldrarna var ute på resa, hade storasyskonen ansvaret för den lille pågen.

Detta tog dom på största allvar. Mor hade bl a förberett en sillpudding som skulle serveras. Den lille skulle, enl. order, slippa denna rätten och serveras något alternativ i stället. Mina äldre syskon tyckte inte likadant. Alltid när det serverades sill i huset fick jag stekt spätta eller något annat. Sill kunde jag inte äta utan att nästa spy. Antagligen var mina äldre syskon avundsjuka på denna specialservice för lillebror.

Nu skulle han få! Han skall ha sillpudding! Syskonen var ju större och fysiskt överlägsna och kunde därför tvinga den lille att äta eländet.

När föräldrarna återkom, rapporterade självklart den lille om incidenten. Jag tror aldrig jag har sett min mor så arg någon gång som när hon fick kännedom om detta. Mina storasyskon låg pyrt till under en längre tid.

Aga var inte helt ovanligt på den tiden. I vårt hem blev jag aldrig utsatt för det mer än en gång.

Det blåste storm, men trots detta var det en man som fick för sig att han skulle ta sig ett dopp. Han flöt tillbaka till stranden utom all räddning. Vi var en flock människor som samlades runt den drunknade. Detta tyckte Mor inte om utan hon tog höntingen i örat och gav honom en rejäl dask i baken med en sopborste. Hon tillät inte att man skulle stå där som en hyena.

Som nämnt var Viken en populär lite by för sommargäster. En av mina morbröder Karl-Erik hade en liten stuga  andra ändan av byn. Jag var ofta och hälsade på där. Han och hans fru Eva var alltid snälla och vänliga. I stugan hade de dessutom en kul liten ”maskin”. Föregångaren till bandspelaren hade bästa platsen mitt i stora rummet. Det var en s:k trådspelare som med dåtidens måttstock hade ett fantastiskt ljud men med dagens d:o uruselt.

Där fick jag lov att sjunga in en visa. Jag sjöng in något son hette ”Tuppen galer”. Dessa två orden är de enda jag kan komma ihåg från den visan. Upplevelsen att höra sin egen röst var ofattbar.

Etermedia på den tiden bestod av en radiokanal med Sveriges Radio på mellanvåg. Utbudet var minst sagt magert. Radio Luxenburg hade jag inte upptäckt än. Vi hade en radiogrammofon av märket Radiola och ett diskotek med en massa stenkakor. Allt ifrån Edward Person till Karl Gerhard. Några stenkakor med marschmusik blev mina favoriter.

Mitt intresse för musik uppmärksammades uppenbarligen av släkten. Trots att min gamle farfar fortfarande levde (han dog 1961) stod hans gamla piano på plats i vårt hus i Viken redan 1954. Pianot var rejält ostämt, men jag gillade att spela på det. Omgivande familj var nog inte lika förtjusta. I samma veva fick jag min första flöjt. Föräldrarna hade varit i Kivik och där inhandlat en slags blockflöjt i plåt. Den lät nog ganska förfärligt, men jag lärde mig att spela på den alldeles själv. Det är det som kallas att vara autodidakt.

Ungefär vid denna tiden dök också vår, milt uttryckt, inte speciellt populära Faster Kyllan upp med en säck gamla kläder som hon tyckte vi skulle ha. Hon visste ju att Far hade det rejält knapert på den tiden. Efter att Mor hade gått igenom säckens innehåll, kastades alltihopa. Det var bara gammal sliten lump för hela slanten.

För att återgå till Morbror Karl-Erik så ägde han utöver trådbandspelaren även en vit motorbåt av stål som låg nere i Vikens hamn. Min far fick vid ett tillfälle låna den för att ta en tur på Sundet med sin lille påg. Vi kom inte mer än ett par meter. Under backandet ut från kajplatsen fastnade en rejält grov tamp i propellern. Färden avslutades medan expertis på borttagande av fastnade tampar tillkallades.

Morbror Karl-Erik lånade inte ut sin båt till far fler gånger.

På den tiden hade man inget avlopp i den delen av Viken som vi bodde i. Alla hade en septitank som skulle tömmas med jämna mellanrum.

Vid ett tillfälle blev det totalstopp i sagda tank och en rejäl rensning/tömning var nödvändig. Eftersom hushållat hade stor brist på kontanta medel, fick denna operation utföras av hushållet själva. Troligen hade det inte funnits medel att tömma tanken när det egentligen var dags.

Steg nr ett var att gräva fram själva tanken och steg nr två var sedan att rensa och tömma den allt det som stoppade flödet.

Min äldsta storasyster hade vid detta tillfälle besök av sin nyfunne pojkvän Jan som hon f.ö. senare gifte sig med. Jan var ung och stark, ansåg min Far och därmed högst lämpad att hjälpa till med detta hårda och smutsiga arbete . Snäll och artig som Jan var, ställde han upp på uppdraget. Exakt hur det gick med stoppet i tanken efter deras svettiga insats, har jag inte riktigt klart för mig, men det gick nog bra eftersom livet fortsatte sedan som vanligt – åtminstone för den lille pågen.

Nu såhär några år efteråt kan man konstatera att den lille pågen, efter den tidens mått mätt, var lite bortskämd. Trots, vad som framkommit senare, en rejält dålig familjeekonomi. Far hade inget fast jobb och ”daglönade” med lite av varje som inte gav så mycket. Troligen gick en betydande del av hans magra inkomst till spel på hästar.

Jag glömmer aldrig den röda Crescent cykeln som en dag stod och väntade på den lille pågen. Cykeln var inlindad i crêpepapper och det var ett sant nöje att riva av det.

En 8 åring bekymrar sig inte över var pengarna till en sådan present kommit från. Troligen var det lånade pengar från någon vänlig släkting eller vän till min Far. Det skulle komma fler fina cyklar senare under uppväxten.

-50 talets Viken var ganska rejält annorlunda mot nutidens. Det stämmer in på det flesta moderna städerna/samhällena idag. Småskaligheten frodades och många kunde leva på den. Vi hade bageri (Kullens bageri var litet på den tiden), speceriaffärer/lanthandlar, cykelmakare, Slaktare, tobakshandlare, konditorier, ett par godiskiosker, frissa och frisör, Värdshus, toffelmakare. Jag har säkert glömt en del, men visst var utbudet stort.

Vi får heller inte glömma HAVSBADEN. Det var ett populärt dansställe på sommaren. Den lille pågen var förstås för liten för detta, men storebror och hans kompisar var ofta där och jagade flickor.

Vi var ju inte riktigt lika sårbara som nu för tiden. Alla kunde värma sina hus med ved- eller oljepanna. Det gick att elda med både ved, koks, briketter eller olja i samma panna. Nästan alla hade källare där det som bekant aldrig blir kallare än + 8 grader.

Numera är det ovanligt med källare och alla har fjärrvärme eller något som är beroende av el.

Småskalighet är faktiskt inte så dumt.

När pågen var 9  år och vi bodde fortfarande i Viken, kom så skilsmässan mellan mina föräldrar. Det var inte så vanligt på den tiden, men de hade kommit till vägs ände i sitt förhållande. Det blev ett tyst farväl på kökstrappan och sedan försvann Fadern ur familjens dagliga liv. Ingen i familjen, utom möjligen jag, saknade honom. Åtminstone under en liten tid. Sedan fortsatte livet sin gilla gång igen.