LITE MERA OM DET HÖGRE ALLMÄNNA
LÄROVERKET FÖR GOSSAR I HELSINGBORG
LÄRARNA
Dom
titulerades alla adjunkten och inte magistern som i många andra läroverk. Fråga
mig inte varför. Samtliga elever tilltalades vid efternamn även eleverna
emellan.
NÅGRA NAMN
SKORVAS: Skolans vaktmästare. Han kunde namnen på samtliga
nyintagna elever inom ett dygn och var alltid vakt i matsalen. Om man någon dag
hade avvikit av någon anledning, fick man ingen mat nästkommande dag. Skorvas
höll reda på det. Namnet han hade berodde på att han var ganska grov i hyn.
MUSEN: Skorvas assistent som bl a skötte om matsoporna i matsalen.
KÄNGAN: En
genomtrevlig biologilärare som aldrig utsattes för bus.
LILLKÄNGAN: Hans son som gick i parallellklass till den lille
pågen
LILJAN: Frk Liljekvist. Vår klassföreståndare – 21 år och nyutexaminerad – liten,
späd och snygg. Hon rökte och bar alltid en ask cigaretter i en liten ficka i
kjolen. Hon hade en blick som gick rakt igenom de små pågarna och det fanns
ingen som vågade busa med henne.
SNODDAS: En respekterad och rolig geografilärare vars tänder påminde
om Snoddas. Han var aldrig svaret skyldig.
NOLLAN: En svensklärare. Det enda jag vet om honom är att han hade två mycket
vackra döttrar
SUDDEN: Engelsklärare som ansågs vara ganska tråkig och mesig, men ganska
duktig och utsattes inte för alltför mycket bus
BASSELUSKA IDA: En stackars biologilärare som hade noll koll och
ingav noll respekt. Hon hade det inte lätt. Vi grabbar lärde oss inte mycket
biologi på hennes lektioner.
SPRAGSKIT: Kapten Prawitz och vår gymnastiklärare. Han var en
f.d. officer i armén och hade mittbena långt bak i nacken. Han var ganska
sträng och behandlade oss små pågar som nyinryckta rekryter.
NOLLAN: En av de gamla lärarna som jag inte vet så mycket om.
PITRÅNG: Adjunkt Petrén. Min äldre bror hade honom och han
ansågs som ganska elak. Det gick en historia om honom att han rev i sönder
skjortan på en pojke som han ansåg vara för fet.
LOMME PER: Adjunkt Per Lohmander, ålder drygt 60 år. Han ville
själv inte tituleras som lärare utan fördrog sjöman eller cirkusartist. Han hade
nämligen jobbat med det också. Han bar alltid fransk basker, körde Porsche
cabriolet och hade fotriktiga skor. Lomme Per var ganska kort i rocken och det
gick en skröna om att en gång, då han blev arg, reste han sig upp och slog
näven i tröskeln. Han kunde fortfarande stå på en arm, vilket han då och då
visade eleverna. Ibland tog med sig sin luta och spelade och sjöng för oss.
Vi
hade honom i franska. Jag fick ett bra betyg eftersom mitt uttal var bra.
Grammatik och annat som är viktigt i ett språk hade jag ingen susning om, men
det tyckte Lomme Per var av mindre betydelse. Uttalet var viktigt. Därav mitt
höga betyg.
Denne
man var verkligen en stor personlighet!
BANANEN: Älskad musiklärare Einar Nilsson. Han förstod sig på
oss pågar. Namnet fick han för sin tjocka fingrar som man tyckte liknade
bananer
SNOBBEN: Teckningslärare Nordbäck. Han lärde oss att skriva
snyggt. Bort med alla krusiduller på bokstäverna som man hade på den tiden. Där
var han en pionjär. Mitt C i välskrivning höjdes till et litet a om jag minns
rätt
SPÄDGRISEN: Vår rektor Lars Bjerning. Han var lite rödlätt och
slät i hyn – därav namnet
ADJUNKT GABRIELSSON: Biträdande rektor och lärare i historia. Han var
stor och hade en djup basröst vilket förde med sig stor respekt. Hans ordspråk vid oro i klassen var: ”Sitt ner och var
still i roddbåten!” Sedan var det tyst.
Det
fanns säkert fler personligheter, men de ovan nämnda är de jag kommer ihåg för
stunden.
OCH SYSKONENS SKOLGÅNG DÅ?
Stora
storasyster hade gift sig vid det här laget. Det skedde ganska tidigt då den
blivande maken fortfarande gick i gymnasiet för att senare studera till
tandläkare.
Storebror
tog realen på Gossläroverket. Därefter tog han en paus och gav sig ut i
arbetslivet för att efter ett antal år börja läsa till ingenjör uppe i
Stockholm. Han blev kvar i Stockholm.
Storasysterbörjade
efter 5:an i folkskolan på Lundbergs flickskola i Helsingborg. Det var en
sjuårig skola och efter examen där hamnade man kunskapsmässigt någon stans i
gymnasienivå mellan realskola och student. Skolan hade ett gott rykte och
stadens finare flickor gick ofta här.
Till
skillnad till sin lillebror, har storasyster alltid ansetts vara ett skötsamt
barn som aldrig hittade på bus i skolan, men när hon väl hamnade på ”Lumpan”
har det berättats för mig att hon tog igen allt bus hon hade gått miste om
under sina tidigare skolår. Ett år fick hon nedsatt betyg i uppförande. Det var
säkert en form av protest. Jag vill gärna påpeka att min aktning till
storasyster tog ett rejält steg uppåt när hon visade denna sidan av hennes
normalt mycket blyga framtoning.
----------
Under några år som följde nu,
var umgänget med mina äldre kompisar lite mer sporadiskt. Min mor gillade nog
det för hon tyckte aldrig om den ene av dem. Han var direkt ohyfsad, tyckte
hon. I stället för att ringa på dörren och fråga efter mig, ställde han sig
utanför på gatan och busvisslade. Till min mors förfäran både rökte och
spottade han.
I byn fanns det, tack och
lov, fler barn att vara tillsammans med. Vi befinner oss i andra halvan av -50
talet och TV:n hade så smått börja komma, dock inte hemma hos oss. Nere hos
Bengtssons med tre barn tronade den mitt på golvet i vardagsrummet. Gissa om
det hemmet var välbesökt av byns ungar. Fru Bengtsson var en snäll person och
huset var alltid öppet för oss. Visserligen fanns det än så länge bara Danmarks
TV att titta på. Sverige hade inte börjat, men vad gjorde det. Det var ju
rörliga bilder i svart/vitt och helt obegriplig teknik.
Det var hos Bengtssons man
lekte sanning och konsekvens och det var nog där som den lille pågen kysste en
flicka för första gången. Kortleken var också ofta framme och det var tolva som
gällde.
Mitt emot oss bodde det två
grabbar i min ålder, men vi lekte nästan aldrig. Dom var lite mobbade och
ansågs, på den tiden, som lite mesiga. Jag kommer ihåg att en av bröderna
sprang hem och skvallrade en gång i samband något gruff med en av mina äldsta
kompisar. Han hade vridit hans arm 8 gånger – hur nu det går till.
FÄRDEN TILL TOREKOV
Jodå, mina två äldre kompisar
och jag fick tillåtelse att cykla till Torekov och campa. Jag hade inte fyllt
femton. Ett villkor var, att jag skulle hälsa på mina rika kusiner från Småland
som hyrde ett stort hus där den sommaren.
Kompisarna hette förresten
Bobbe och Putte. Putte och jag hade bra cyklar med växel medan Bobbes inte var
riktigt lika fin. Han hade en alldeles för stor gammal herrcykel utan växlar
och som var tung som en pansarvagn.
Cyklarna packades med tält
och baggage. Bobbe tyckte att han skulle se ut som en riktig campare och spände
fast en träpåle på sin cykel som han hängde en gammal gryta på.
Färden gick via Allerum –
Ödåkra – Strövelstorp – Ängelholm – Skälderviken och vidare över Bjärehalvön
till Torekov. Vi hade inte så mycket pengar att röra oss med så skaffning från
hemmens skafferier medtogs. Jag vill minnas att den bestod av mycket vetebröd
och annan mindre nyttig föda, men det var så vi ville ha det och så blev det.
Trötta kom vi så småningom
fram till målet – slog upp vårt tält på campingplatsen. Någon avgift hade vi
inte betalt och tänkte inte göra det senare heller. Vi hade inte råd till
sådant. Planen var att vi skulle lämna i ottan innan vakterna vaknade på
avresedagen och så blev det. Där fanns ingen som jagade oss.
Som utlovat, togs kontakt med
mina kusiner och deras föräldrar och allt var lugnt. Vi beslöt att tillsammans
med en av kusinerna åka till Väderön och väl där lekte vi kurragömma. Det
bestämdes att kusinen skulle börja räkna först. När han gjorde det, smet vi
elakingar långt iväg för att slippa honom och få vara för oss själva. Man
tyckte att han var mesig.
Efter en timmes tid återvände
vi, kusinen sprang fortfarande runt och letade och var imponerad av att vi hade
gömt oss så bra att inte kunde hitta oss. Vi berättade aldrig hur det egentligen
var.
Kusinen återlämnades till
sina föräldrar och vi drev runt i Torekov. Vår magra kassa gick till glass och
godis. Här tänkte ingen på riktig mat.
Påföljande morgon hade vi
fått nog av campinglivet och lämnade osedda Torekov, som planerat, i gryningen
Vid ankomst till Skälderviken
var pojkarna hungriga. Vi hade inte ett rött öre på fickan. Det enda ätbara som
fanns var en halv torr bit vetefläta. Den delade vi på broderligt sittande på
ett mjölkbord. Unga läsare undrar förstås vad ett mjölkbord är. Det är helt
enkelt ett bord som bönderna hade utmed vägen där som ställde mjölkkannorna som
sedan mjölkbilen plockade upp och körde till det lokala mejeriet
Hem kom vi. Trötta och
vrålhungriga men oskadda och några erfarenheter rikare.
-----------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar