Den lille pågen från Pilshult del 8

Flyttlasset gick nu till

LARÖD

Året var 1955 och på den tiden var Laröd en lite håla norr om Helsingborg och tillhörde dåvarande Ödåkra kommun och det var inte speciellt fashionabelt heller till skillnad mot i dag. Asfalten hade inte hittat dit. Gatorna, eller vägarna som man sade, var bara grus som vid regnväder omvandlades till lervälling. Delen av byn som vi bodde kallades för Stadsgränsen eftersom gränsen till Helsingborg låg där. Vi befinner oss bland husen närmast till Sofiero Slott och dess fruktträdgård som numera är bebyggd med villor.

Med medel som storebror tillhandahöll genom ärvda pengar inköptes ett hus på en fin hörntomt. Priset, om jag minns rätt, var 45000kr. I dag får man sätta dit 2 nollor till. Det var ett riktigt smäckbygge men det gick att bo där trots bristfällig isolering eller rättare sagt, ingen isolering alls. Det kunde förstås bli lite kallt en blåsig vinterdag

Storebror och jag delade rum på andra våningen där även vinden fanns och storasyster fick ett eget rum på bottenvåningen. Modern förskansade sig i ett kombinerat arbets- och sovrum.

I källaren stod vävstolen som nu var familjens inkomstkälla. Modern vävde plastmattor under några år till en butik i Helsingborg. Det var ett ganska slitsamt arbete och hon fick en och annan arbetsskada . Jag fick min veckopeng genom att hjälpa till med att snurra på plastremsorna på skyttlarna (de som man kör fram och tillbaka i väven).

Efter några år fick hon ett nytt hemarbete. En kär morbror (Edward) hade en liten fabrik som tillverkade motorer till cirkulationspumpar och tvättmaskiner. Hemarbetet bestod i att linda statorerna med koppartråd (statorn är den delen som står stilla i en elmotor och får rotorn att snurra runt)

En annan snäll morbror var Karl-Erik. Han hjälpe till med en hel del. Bl. a. med att byta ut kokseldningen till olje d:o. Det var en ganska enkel konstruktion, men det funkade hyfsat. Jag vill minnas att man fick stå med en oljeindränkt trasa och tända på om aggregatet hade lagt av.

Jämfört med både Pilshult och Gantofta var boendestandarden hög. Här hade vi badkar i huset. Det fanns minsann inte på gårdarna som vi bodde på tidigare.

Tvättstugan var förstås av modell äldre med kokgryta och det hele. Någon tvättmaskin var det inte tal om.

Den lille (undertecknad alltså) började i ny skola för tredje gången. Kulla Gunnarstorps skola och tredje klass var det som gällde. Jag hade aldrig några problem med att byta skola. Jag tror inte att det var lika lätt för min storasyster. Hon var ju lite blyg av sig.

Vår lärare kallades för ”Pillan”. Hennes riktiga namn var Hanna Swärd. Hon var vegetarian , luktade alltid vitlök och körde en ljusblå Fiat 1100.Om man inte skötte sig fick man en pilleknack i huvudet. Hon hade en hård ring och det kändes.

Gymnastik hade vi uppe på vinden, i samma lokal som träslöjden. En gång hade jag glömt mina gympakläder och då fick jag låna Frökens. Ett par alldeles för stora byxor med resår i benen gjorde mig ganska förlägen.

På den tiden talade man inte öppet om skilsmässor. Varken mellan barn eller mellan vuxna. På frågan från kompisar om vad min far gjorde, brukade jag ljuga och säga att han jobbade som resande för Lilla Edet. Han var nästan aldrig hemma. Idén fick jag från en kompis i byn vars pappa hade en stor mörkblå Plymouth och var resande för just Lilla Edet.

Modern, som vid det här laget inte hade fyllt 50, träffade en ny man lite då och då. Namnet var farbror Olle. Han körde en Ford Taunus. Från början är jag lite osäker på vad han jobbade med, men så småningom blev han präst. Förhållandet varade bara ett par år.

En annan farbror som kom och hälsade på då och då var vår käre gamle Farbror Theodor från Lönsboda. Jag tror att han var lite förälskad i Mor.

Farbror Theodor led en ond och bråd död. Han frontalkrockade med sin Opel Kapitän Kabriolet. Det påstås att han fortsatte att köra till vänster, trots omläggning till högertrafik. Huruvida detta är sant eller inte, kan jag inte svara på.

Morbror Karl- Erik ställde upp mycket för Mor och kom ofta och hälsade på även han. På den tiden drev han en firma som hette Daporka. Dom var nog ganska framgångsrika för när Helsingborgs Stad skulle renovera fasaden på Rådhuset var det Daporka som gjorde det. Som tidigare nämnt, var vårt hus inte speciellt välbyggt. Bl. a. saknades tillräcklig isolering. Morbror Karl-Erik ville råda bot på detta och erbjöd sig att spruta skumplast in i luftspalten mellan ytter- och innervägg. Denna metod var hans företags specialitet. Det gick till så att man borrade ett antal hål i väggen, satte dit en slang och sprutade in skumplast. Isoleringseffekten var mycket god. Problemet med vårt hus, upptäckte man, att det fanns inget hålrum mellan väggarna och således kunde man inte spruta i skumplasten. Väggarna bestod helt enkelt endast av puts, plank och tretex. Det är ett under att huset fortfarande står bebott nu 60 år senare.

Morbror Karl- Erik var också lite busig av sig. En jul kom han med en står papplåda som ställdes under granen med en varm julhälsning. Efter ett tag lade vi märke till att det krafsade i lådan och vår nyfikenhet fan inga gränser. Vad fanns det i lådan???

När det var dags, var det självfallet Karl-Eriks julklapp som öppnades först. Ut hoppade en livs levande höna! Jag tror att storebror fick stå för slakten vid ett senare tillfälle.

Uppväxten i Laröd för en påg mellan 10 och 15 år var helt OK. Alla kände alla i det lilla samhället.

Mor kämpade på med sina statorer och storebror jobbade först som affärsbiträde hos specerihandlare Falkenström på Drottninggatan. Idag ligger chokladbutiken Chocolatte där. Senare lierade sig storbror med TV reparatören Putte i Laröd. Dom blev så småningom kompanjoner.

Storebror bidrog mycket till vår försörjning och mat fanns alltid på bordet.

Han var också med en gång på ett möte med Laröds Intresseförening. Man skulle sätta namn på alla gatorna. Det ansågs modernt att göra så. Namnförslag efterlystes och storebror föreslog att vår gata skulle heta ”Sussilullvägen”. Förslaget avslogs. Storebror hade humor redan på den tiden.

Han gick under namnet tidningsläsaren eftersom han läste tidningen i väntan på bussen, på bussen o.s.v. Hans klädsel var också lite annorlunda. En gammal damhatt från 20- talet stukades om lite och fick föreställa en fransk basker. En käpp hörde också till accessoarerna. Mig veterligt var det aldrig någon som retade honom för denna originalitet. Storebror hade integritet.

För Mors del var det inte bara hemmajobbet som tog all hennes tid. Hon läste mycket böcker och som liten grabb tyckte man det var spännande att hitta en bok som hette ”Sången om den röda rubinen” av Agnar Mykle. Den var lite erotisk och hon hade försökt att gömma den under sin madrass. Av någon okänd anledning hittade vi barn den likväl.

Vi var tre busgrabbar som höll ihop i vått och torrt. Jag var yngst, sedan kom Bobbe och äldst var Putte.

Visst levde vi bus men utan att för den skull fördärva något.

Populärt var:

Att byta grindar för folk och sedan nästa dag stå som publik när man gick runt och letade efter sin grind.

Den öppna platsen mitt i byn som hade fått namnet Greve Ottos Plats blev också utsatt då och då. Flaggstången behängdes då och då med allt utom flaggan. Det kunde vara en gammal cykel eller något ditåt.

Helsingborgsutställningen H-55 drog också av vår uppmärksamhet till sig. På den tiden ansågs den som ganska unik. Hela norra hamnen plus området ut till Parapeten togs i anspråk. Det var då som Restaurang Parapeten byggdes. Visst kommer man ihåg den jättelika fontänen mitt i hamnen. Den var uppsatt på en flotte. Samma flotte flyttades senare ut till Larödbaden där man hade tänkt sig att anordna dans i anslutning till bryggan. Problemet var bara att det var för grunt och man fick aldrig in flotten dit man ville. Än i dag ligger den kvar en bit utanför Larödbadens brygga. Även på den tiden fanns det tokiga entrepenörer. Denna gången var det krögaren på Larödbaden som stod för entrepenörskapet

PYROTEKNIK

I byn var det egentligen bara en gubbe som jagade oss när vi hade hittat på något. Det var muraren. Därför var hans hus särskilt utsatt för diverse upptåg. Varje nyår, blev han utsatt för diverse pyroteknik. En häxpipa med knall som stacks in i nyckelhålet på ytterdörren var vanligast.

På nyåret var det också populärt att spränga brevlådor. En d:o av trä var en riktig höjdare. Flisorna for ju omkring. En kille i byn som hete Rolf och kallades för Rolle bidrog till stor del med de riktiga effekterna på nyårsafton. Smällare hade han själv tillverkat med hjälp av klorex och socker och ett mausergevär hade han laddat med spårljus. Det var ett under att ingen blev skadad. Vid ett annat tillfälle sprängdes en bomb på Greve Ottos Plats. Visserligen nergrävd, men oj vad det small. Någon som gjorde lumpen på F-10 hade kommit över pjäsen.

På den tiden var vi många grabbar som hade en ångmaskin i miniatyr. Man fyllde en liten behållare med vatten, eldade med metatabletter och maskinen puffade på för fulla muggar.

En gång tyckte en av grabbarna grus att vi skulle fylla tanken med bensin i stället. Sagt och gjort och med hjälp av en stubin bestående av ett vanligt snöre tuttade vi på och lade benen på ryggen. Det blev en härlig smäll. Fast någon ångmaskin fanns inte kvar.

---------

En gång flyttade vi på en av bonden Elmers tjudrade kor till murarens trädgård och tjudrade fast kossan där. Det hade varit en fantastisk upplevelse att se murarens reaktion på morgonen. Det blev ett himla liv. Ingen hade gjort det och livet gick därefter vidare för de små bössen.

Murarens dotter var betydligt äldre än oss. Hon hette Berit och kallades ”Kvastaberit” Anledningen är för mig okänd.

En gång kom muraren hem till oss pch berättade för Mor att vi hade sprungit runt och kallat hans dotter för just ”Kvastaberit” och tyckte han inte om och ansåg att vi skulle bestraffas för detta påhopp. Vad jag minns, blev det inget av det hela.

En annan företeelse som tog upp en del av småpojkarnas/ynglingarnas vardag var den ständiga rivaliteten mellan Laröd- och Hittarpsgängen. Stämningen mellan oss var ibland ganska hätsk. Vid ett tillfälle hade man en stor uppgörelse nere vid Larödbaden. De två starkaste och största grabbarna från resp. gäng skulle mäta krafterna med varandra. Efter en lång kamp, påhejade av sina resp. supportar, vann Hittarp denna gången. Tilläggas bör att ingen allvarlig skada uppstod hos någon av de två kämparna.

 SKOLAN

Till Laröd kom jag när jag gick i 3:e klass. Jag var inte direkt klassens ljus, men det gick ganska bra ändå. Efter 4:e klass bestämdes det att den lille pågen skulle söka in till realskolan på Högre Allmänna Läroverket för gossar i Helsingborg. Vi var tre i klassen som skulle söka och det var ju inte så många. Matte har aldrig varit min starka sida och mina betyg i det ämnet räckte inte riktigt till. Stränga Fröken Pillan offrade då tid på att hålla extrastudier för mig vilket resulterade i att jag kom in på läroverket.

Man skulle ha en grön mössa med svart skärm och en etta i emblemet det första året.

 Det var ganska vanligt bland oss små gossar på elva år att a/ bryta till skärmen så att den såg sliten och använd ut och 2/ rycka loss ettan. Vokabulären bland gossar, redan på den tiden, kunde vara ganska rå. Gick man i 1;5 kallades man för ”fittfemma” av de äldre grabbarna

Den sortens skola låg inte för mina kompisar i Laröd och jag blev retad och kallad för ”studen”. Dom hade nått ”jaga flickor åldern” och skolan låg långt nere på deras prioritets skala. Jag var ju yngst och hade inte nått dit än och hade något år kvar till målbrottet. Det hör till saken att dessa två kompisar så småningom läste till ingenjörer och blev ganska framgångsrika i livet.

Det tog den lille pågen från Pilshult 6 år att ta sig igenom den 5 åriga realskolan. Han blev skoltrött och hoppade av ett år. Det skolfria året ägnades åt fabriksarbete hos morbror Edward. Han hade en verksamhet som tillverkade elmotorer till bl. Electrolux/Wascator. Mitt jobb där var att isolera statorer till nämnda elmotorer. Det var inget jobb som direkt passade den lille pågen. Någonstans här kom han underfund med att praktiskt arbete i alla dess olika former som t.ex hantverkare, enformigt fabriksarbete etc. inte vara hans cup of tea. Har man tummen mitt i handen så har man. Efter ett år satt han åter på skolbänken på ”Mettan” (Högre allmänna läroverket för gossar i Helsingborg). Nu gick han i sista klassen i den fyraåriga linjen. Den femåriga hade upphört året innan. Två terminer senare hade han erövrat den grå realmössan och kände sig ganska nöjd.

Något år senare blev det ytterligare ett år på skolbänken. Denna gången i Göteborg på Philip Holmqvists Handelsinstitut i Göteborg. Kursen var ettårig och man läste hälften så många ämnen som på Handelsgymnasiet. De ämnen som man läste kvalificerade till att ta studentbetyg som privatist, som det hette på den tiden. Pågen valde att endast gå upp i handelslära. Det var det som han tyckte var det mest intressanta ämnet. Bokföring var det aldrig tal om att gå upp i eftersom det skulle han ändå aldrig syssla med. Oj så fel han hade!  Åren ett antal år senare som egen företagare var det guld värt att ha kunskaper i just bokföring.

Sens moral: Man vet aldrig vad man har framför sig när man studerar. Man tror på en massa olika saker, men sedan blir det något helt annat.