Den lille pågen från Pilshult del 10

Laröd präglade den lille pågen ganska rejält. Vi bodde där i fem år från när jag var elva  och fram till sexton år. Det händer mycket i ett barns/ynglings liv under den perioden. Man går från barn via målbrottet till halvvuxen.

På nätterna pallade vi frukt. Av föräldrarna gavs tillstånd till övernattning i Rolles fiskeluta nere vid sjön. Någon sömn var det inte tal om. Ficklampsgömme och fruktpallning stod på programmet. Några år senare inkluderades även flickor i programtablån.

Lutan var mysigt inredd med soffor och allt, dock inga fönster. Rolle hade installerat många fiffiga inredningsdetaljer. Han var mycket teknisk och blev civilingenjör så småningom

Ingen trädgård kom undan våra raider, inte ens kungens. I dag ligger det villor där i stället för fruktodlingen. Kungen hade visserligen en vakthund, men den låg förmodligen och sov när vi var där. Vi såg i alla fall den aldrig. Elmers jordgubbsodling var också ett populärt mål för pallarna.

Bobbe  bodde i ett nybyggt hus och skötte sig ganska mycket själv. Vem glömmer när han en gång ringde till mig och bad mig komma hem till honom. Han hade lite panik i rösten. Det som hade hänt var att han hade suttit och lekt med sin fars tjänstepistol. Fadern var kapten i reserven. Av misstag gick det av ett skott som gjorde ett rejält märke i deras fina soffbord. Det var inte ofta man  såg Bobbe rädd, men nu var han det. Han insåg snabbt att det var omöjligt att ta bort ”skottskadan”. När fadern kom hem, påstod Bobbe att han hade tappat ett stort tungt askfat i bordet och orsakat skadan.

Jag hörde aldrig något mer om den incidenten. Fadern kanske trodde på honom. Det där med att förvara vapen med skarpa skott bakom lås och bom var tydligen inte så noga på den tiden.

Nu när vi ändå är inne på vapen, fanns det fler som handhade sådana i byn. Rolle hade ett mausergevär. Han provsköt i källaren. Måltavlan hade han på dörren till pannrummet och vedhögen därinne fungerade som kulfång. Rolle köpte aldrig smällare.Till nyår sköt han med spårljus och ibland hade han några hemmagjorda smällare med klorex och socker. Mig veterligt har vi alla gått vidare i livet fria från skottskador.

Hur såg man egentligen ut på den tiden? Precis som nu, berodde det på vilken typ av grupp man tillhörde. Den lille pågen och hans kompisar ville tillhöra den mer lite tuffa kategorin och då var det brylkräm och s:k raggarbrass som gällde. Brylkrämen köpte man företrädesvis i Helsingör för där var den billigast.

Om det skulle råda brist på crêmen, fanns det ersättning. Det kom Putte på. Han använde helt enkelt hårschampo, lät det bli kvar utan att skölja och sedan kamma det och låta det torka. Håret blev styvt som en hjälm. Han tyckte det var jättefint.

Allt eftersom åren gick, sjönk frisyrerna, brylcremen försvann och dixieluggen var ett faktum.

Det var inte så konstigt att Putte så småningom blev en framgångsrik ingenjör. Han hade i ett tidigt stadium av sin karriär sinne för kreativa lösningar, se ovan. Vid ett annat tillfälle konstruerade han sin egen väckarklocka som spelade musik i stället för att avge ett ilsket ringande när reveljen gick.

Han kopplade in en vippkontakt på baksidan av sin radio och apterade en vanlig väckarklocka till den. Ratten på klockans baksida som man vred upp till själva ringningen monterades så att den slog till kontakten när larmet gick. Radion gick då igång och Radio Luxenburg var inskruvat. Skön musik strömmade ur högtalaren (man hade oftast bara en på den tiden) och den djupt sovande ynglingen vaknade pigg och rask.

För att ytterligare demonstrera sina tekniska färdigheter, öppnade Putte upp en cykelkverkstad i deras lilla stuga på tomten. Den fick namnet ”Nicklassons cykelverkstad”. Någon större extern affärsverksamhet blev det aldrig. Det var mest den egna cykeln som det mekades med.

Betr. Kläder så var märkesfixeringen inte riktigt lika stor på den tiden, men den fanns där helt klart. Kalle som var lite äldre än oss andra hade fått ett par jeans av märket Lee och det var häftigt. Vi vanliga hade nog mest plagg från Algots. Det var inte jeans utan cowboy byxor. Olli jackor och senare duffel och Playboyskor var rätt att bära, fast det gällde att ha råd eftersom det var ganska dyra outfits.

Det var ju mest inne i sta´n som modet var viktigt. Denna prioritering hade inte riktigt nått ut till oss ute på landet än.

Ja, landet och landet. I den lilla byn Laröd fanns det vid ett tillfälle 4 fasta butiker nämligen:

Busshållplatsen på50 talet

Slottsvägen

Per på storebrors moppe (1957)

Systrarna Martha, Ruth och Elin drev speceri- och mjölkaffär  runt hörnet där vi bodde. Man får räkna detta som 2 affärer. Man fick inte ha bråttom när man handlade hos systrarna. Allt tog sin rundliga tid och någon bra logistik på lagret hade de heller inte. Ofta var det så att det som sålde mest var det mest svåråtkomliga. Det såldes i lös vikt.

Tanterna var snälla. Gamle Frans som körde runt med grönsaker var alltid välkommen till fröknarna. Han bjöds alltid på varm mjölk och vetebröd sittande på bänken med lock där man också förvarade den torkade lutfisken som skulle säljas till jul.

Lite längre bort fanns Franks affär. Frank var dessutom byns bryggare och körde runt med drickabilen en gång i veckan. Hos Franks sålde man även bensin och olja (Gulf).

På hörnet vid nerfarten till Hittarp öppnade lite senare Laröd Livs. Här fann man ett nytt koncept, nämligen snabbköpet.

Utöver det fasta butikerna kom, som nämnt ovan : Frank med drickabilen, Gamle Frans körde runt med grönsaker och en folkabuss kom också en gång i veckan med kött och charkuterier

Inte f-n gick det någon nöd på oss inte.

RÖKDEBUTEN

Det var i 12-13 års åldern det började. Det var tufft att röka på den tiden och självklart skulle det dras halsbloss. Filtercigaretterna var inte uppfunna och märken som gällde var John Silver, Bill, Ritz, -Robin Hood, Boy, Pall Mall, Chesterfield och några till. S:k lightcigaretter var ej heller uppfunna.

Småpågarnas ekonomi var ju inte så stabil, därför var det en och annan cigarett som försvann från föräldrarnas förråd. Hela askar hade man nästan aldrig råd att köpa men det var tillåtet att köpa lösa cigaretter. Ett vanligt antal i inköp var 3 lösa som ofta förvarades i en gammal ask avsedd för reparationsutrustning när man fick punka på cykeldäcket. Märket på asken var vanligen Trelleborg. Det var inga problem med att göra inköpen hos systrarna i affären.

Den som för tillfället inte hade några cigaretter kunde kanske få 3 hållebloss av en kompis. Man fick absolut inte patta (blöta ner cigaretten) då var man såld.

Den lille pågen växte inte så mycket i 13-16 års ålder och tillhörde de kortare i klassen.

”Det är bara för att du röker, sa modern”. Ja ja. Pågen sköt i höjden senare och nådde normallängd.

Det var också populärt att röka pipa. Här var det Greve Hamilton som gällde. Om ekonomin var extra ansträngd, rökte man det sista av fimpen från cigaretterna genom att ta bort pappret och stoppa pipan med den nikotinindränkta tobaken. Märket på piporna varierade. De mest populära var: Mogul (s:k jobbarpipa. En vanlig pipa bland grovarbetare), Dollar som hade avtagbart huvud med såskopp under som skulle tömmas på sås då och då, Lillehammer – en fin norsk pipa, Prins Hamlet – en dansk pipa av mycket hög klass, Pipe Dan – den allra finaste som var handgjord och kunde bara köpas för dyra pengar i Köpenhamn. Den såsade aldrig och röken var sval och god. En sådan hade jag. Den ligger fortfarande i pågens förråd dock ej använd på många herrans år.

Under tonåren förvarade jag piporna bl a bland storasysters underkläder, om minnet inte sviker.

Nu är det snart 15 år sedan det sista blosset drogs.