Den lille pågen från Pilshult del 11

  OBS!Bläddra bakåt för år 2016, så hittar du del 1-10

KONFIRMATION

På den tiden konfirmerade de flesta sig. Även grabbarna grus i Laröd genomgick den processen.

Kyrkoherde Fredlund i Allerum stod för det hela och vad jag minns var vi ganska snälla mot honom. Han var en snäll person förenat med stor intigritet.

När det var dags för själva ceremonin i kyrkan var det mörk kostym, vit skjorta och svarta skor för pojkarna som gällde. Naturligtvis stack Bobbe ut som vanligt. Han hade visserligen svarta skor men de var häftigt prydda med röda eldflammor. Den lille pågen framförde ett önskemål till sin Mor om ett par likadana. Det blev ett blankt avslag. När det gällde skjortan var det det nya materialet nylon som gällde. Snacka om nylon!

Materialet andades inte, var väldigt styvt och plagget kunde nästan stå för sig själv.

Trots denna brist på kvalité, var det häftigt att ha just en nylonskjorta.

Man kan inte direkt påstå att vi småpojkar blev religiösa av den undervisning som vi fick, men det var trevligt att få en massa presenter på konfirmationsdagen.

MOTORFORDON

UTANFÖR TÅGAGATAN 11

Den lille killen i förgrunden är ballongförsäljarens Bert

Putte och Per i bakgrunden

Tiden gick och nu hade grabbarna skaffat mopeder. Ja, d.v.s. Putte hade en lätt motorcykel och skinnpaj med axelvaddar för han var den äldste av oss. I och med hans nyfunna transportmöjligheter, såg vi inte mycket av honom hemma i byn längre. Nu var det tjejer och Rockstugan i Mjöhult som gällde. Han hade blivit knutte. Själv hade jag redan då valt en annan stil nämligen Dixie varianten. Det var duffel alt. Parkas och lugg som gällde. Läroverket hade stor påverkan på ens val av stil.

Så småningom kom även Putte med i  den sortens kretsar.

Betr. Mopeder, var det ett antal märken som gällde. Det allra mest populära var Puch och då framförallt de första modellerna som kom från tillverkningslandet Tyskland. Där var det tillåtet att köra i 70 km/h. Här hemma var det 30 km/h som var max tillåtna hastighet. Tyskarna hade därför plomberat de moppar som skulle till Sverige genom att helt enkelt montera dit en lös plugg i insuget som dämpade styrka och hastighet på fordonet. Alla grabbar, kom dock på tricket att avhjälpa denna ”förmesning” av moppen. Pluggen satt löst och man använde helt enkelt ett finger och drog ut eländet och vips, man for fram i 70 knyck. Det var klart olagligt, men vem brydde sig. Så småningom svetsade tillverkaren fast plomben, men då borrade vi upp insuget  stället.

Andra populära märken var: Zündapp, Crescent, Monark, NSU, DKW, Husqvarna och kanske några till.

Det fanns ett antal sätt att trimma en moppe på och här nämner jag några:

1. Byte av hela cylinderpaketet i 1 HK och stället för 0,8 som var standard
2. Om man satte dit mindre drev till kedjan, gick det också snabbare men tyvärr på bekostnad av styrkan. Det kunde ta flera minuter att komma upp i 70 .

Själv körde jag en för egna intjänade pengar en Original. Detta var definitivt ingen häftig sak utan en helt vanlig moppe utan bakfjädring, två-växlad och utrustad med vanlig sadel och pakethållare.

Den dog en tragisk död några år senare. Efter att ha stått ute över en vinter, gick det nte att få motorn att gå runt. Då tänkte ynglingen att om man drog den uppför Tågabacken – sedan rullade nerför frihjul upp till bra hastighet och sedan lägga i växeln, att problemet skulle vara löst. Tyvärr blev det inte så. Det som i stället inträffade var att en typ av kamrem av plast inne i motorn slets av.

Efter detta blev det fordonet aldrig moped  längre.

Utöver Putte fanns det en grabb till som inte hade moped och det var Bobbe. Någonstans hade han hittat en 98 kubikare. Man kan säga att det är en blandning mellan moped och motorcykel. Det krävdes dessutom körkort för lätt motorcykel för att köra den. Den detaljen brydde sig dock inte Bobbe om.

Han hade ett litet problem med sin lilla motorcykel och det var att motorn hängde lite på trekvart och satt helt löst. Bultar och annat saknades. Bobbe hade lösningen på detta genom att hårt knyta ett rejält rep runt motorn och ramen.

Lösningen fungerade inte. Bobbe utbildade sig så småningom till sjöingenjör och gick i pension som chief på, ett i Helsingborg, känt fartyg.

Vid ett tillfälle inträffade en otäck olycka nere vid stranden. Lasse fulaskit, ja så kallades han, från Pålsjö hade kommit över ett riktigt monster till motorcykel. Han vågade inte förvara den i sitt hem med risken att Fadern lade cykeln i beslag. I stället tillät dåvarande krögaren Birkvig på Larödbaden honom att förvara den i hans garage.

Motorcykelkörkort var det ingen som hade och alla ville provköra  på gräsängarna vid havet. En av dem hette Olsson. Hans förnamn minns jag inte. Ordet hjälm var det ingen som kunde stava till, ej heller Olsson. Utan hjälmen i full fart rakt ner i en håla bar vägen och där slutade det för Olssons del. Han välte och låg medvetslös alldeles blå ansiktet vid sidan om den  totalkraschade motorcykeln. Han kördes till lasarettet med spräckt skallbas och var ganska illa däran. Mig veterligt överlevde han utan men.

Någon mer vild framfart på motorcykel blev det inte för någon i gänget mer. Tack och lov! Vi fortsatte med våra mopeder i stället.

Genom Bobbes kontakter hängde vi då och då nere i Pålsjö. Där hade han sina gamla kompisar. Gänget där hette pålsjögänget. Den lille pågen blev en adjungerad medlem. Längre in mot staden vid järnvägsviadukten höll Maggagänget till. På Tågaborg hade vi tågaborgsgänget. Varje stadsdel hade sitt gäng och en och annan drabbning mellan gängen förekom, men det var aldrig så värst allvarligt. Den lille pågen var aldrig inblandad.

DEN MUSIKALISKA KARRIÄREN

Man kan lugnt säga att karriären var kort men intensiv.

Egentligen började den redan när vi bodde i Viken. Föräldrarna hade varit på Kiviks marknad och till den lille pågen inhandlat en flöjt i tunn plåt. Det var samma teknik som på en blockflöjt som gällde och efter ett litet tag lyckades pågen få fram en och annan melodisnutt.

Så småningom utvecklade sig karriären till ett liknande, men betydligt större blåsinstrument, nämligen klarinetten.

Det togs lektioner hos Hans Franzen som var solist i Helsingborgs symfoniorkester. Han kunde sitt jobb, men hans elever i vår årsklass låg långt efter. Bara det att få ton i eländet tog sin tid. Så småningom blev oljudet till en och annan melodi och familjen plågades med ett okänt antal solon.

Efter 3 år och en vild avslutning i studentorkestern lades instrumentet på hyllan. Nu c:a 50 år senare har jag fortfarande kvar klarinettstämman till studentsången i huvudet.

Kanske blir det en ny klarinett igen såhär på äldre dagar. Vem vet?

Kompisarna hade börjat spela gitarr och där stod jag med min klarinett. Det var dessutom så att klarinetten var stämd i B- dur och gitarrerna i C-dur vilket innebar stora svårigheter när vi gemensamt skulle spela efter noter.

Jag hann bli vuxen innan jag hade en egen gura, spansk akustisk. Det var det som gällde på den tiden. Som väl var fanns det alltid en kompis gitarr att låna fram till dess.

I byn bodde en, som föräldrarna tyckte, en suspekt figur som kallades Mulen. Han drack dessutom alkohol i något för stora mängder då och då. Hur som helst, var det Mulen som lärde oss smågrabbar att spela gitarr. D.v.s. bara några ackord, men det räckte mer än väl för oss.

Det bildades så småningom ett band som vi döpte till ”The Revellers”. Sättningen var fyra akustiska gitarrer, klarinett nedtagen från hyllan gen (undertecknad) samt ibland ett pianodragspel trakterat av Putte. Putte kunde spela Arholmavalsen och några till, men mest spelade även han gitarr.

Repetoaren var inte så omfattande, men tillräcklig för att göra mindre framträdanden här och där som t.ex. Larödbaden under valborgsfirandet, se bild. Jag vill minnas att vi en gång blev ombedda att spela upp till dans på Larödbaden, men det blev inte så bra. Ett framträdande på en gala på Konserthuset hann vi också med när vi låg på toppen av vår karriär.

The Revellers. Putte, Per, Thomas, Bobbe och Ryno

ETERMEDIA

Så småningom började även Sveriges Television att sända i svart-vitt. TV2 kom senare. Nyhetsankare var en man som hette Olle Björklund. Programutbudet var väldigt magert och jag kan inte erinra mig om att vi småpojkar direkt drogs till den otympliga apparaten. Det finaste man kunde ha på den tiden var en stor möbel med allt- i-ett, d.v.s. TV, radio och grammofon. Hemma hos kompisen Putte fanns det en sådan pjäs. Det var häftigt. Pjäsen var av märket Telefunken. Över huvud taget var det Tyskarna som totalt dominerade marknaden på den tiden. Märkena var: Telefunken, Blaupunkt, Graetz, Centrum och några till. Svenska märken var Luxor och Radiola.

FM radion började någon gång på den tiden också. Här var det mycket bättre ljud än på mellanvåg och långvåg. Man lyssnade på Radio Syd, Radio Mercur och hade man en riktigt bra antenn i en högt uppsatt position, kunde man få in tysk FM radio också. Från Tyskland bjöds det ofta på tysk storbandsjazz som min storebror gillade skarpt. Själv tyckte jag att den var lite tråkig. Tyskarna bjöd också på det allra bästa ljudet.

Radio Luxenburg som var den tidens P-3 med mycket populärmusik förlorade mer och mer terräng. Dom sände ju på mellanvåg och jämfört med FM var ljudet långt ifrån lika bra.

Tack vare Radio Syds och Radio Mercurs reklamfinansierade s:k piratsändningar kom så småningom Sveriges Radio P-3 igång. Monopolet började vakna till liv. Ibland kan pirater göra en god gärning.