Den lille pågen från Pilshult del 11

  OBS!Bläddra bakåt för år 2016, så hittar du del 1-10

KONFIRMATION

På den tiden konfirmerade de flesta sig. Även grabbarna grus i Laröd genomgick den processen.

Kyrkoherde Fredlund i Allerum stod för det hela och vad jag minns var vi ganska snälla mot honom. Han var en snäll person förenat med stor intigritet.

När det var dags för själva ceremonin i kyrkan var det mörk kostym, vit skjorta och svarta skor för pojkarna som gällde. Naturligtvis stack Bobbe ut som vanligt. Han hade visserligen svarta skor men de var häftigt prydda med röda eldflammor. Den lille pågen framförde ett önskemål till sin Mor om ett par likadana. Det blev ett blankt avslag. När det gällde skjortan var det det nya materialet nylon som gällde. Snacka om nylon!

Materialet andades inte, var väldigt styvt och plagget kunde nästan stå för sig själv.

Trots denna brist på kvalité, var det häftigt att ha just en nylonskjorta.

Man kan inte direkt påstå att vi småpojkar blev religiösa av den undervisning som vi fick, men det var trevligt att få en massa presenter på konfirmationsdagen.

MOTORFORDON

UTANFÖR TÅGAGATAN 11

Den lille killen i förgrunden är ballongförsäljarens Bert

Putte och Per i bakgrunden

Tiden gick och nu hade grabbarna skaffat mopeder. Ja, d.v.s. Putte hade en lätt motorcykel och skinnpaj med axelvaddar för han var den äldste av oss. I och med hans nyfunna transportmöjligheter, såg vi inte mycket av honom hemma i byn längre. Nu var det tjejer och Rockstugan i Mjöhult som gällde. Han hade blivit knutte. Själv hade jag redan då valt en annan stil nämligen Dixie varianten. Det var duffel alt. Parkas och lugg som gällde. Läroverket hade stor påverkan på ens val av stil.

Så småningom kom även Putte med i  den sortens kretsar.

Betr. Mopeder, var det ett antal märken som gällde. Det allra mest populära var Puch och då framförallt de första modellerna som kom från tillverkningslandet Tyskland. Där var det tillåtet att köra i 70 km/h. Här hemma var det 30 km/h som var max tillåtna hastighet. Tyskarna hade därför plomberat de moppar som skulle till Sverige genom att helt enkelt montera dit en lös plugg i insuget som dämpade styrka och hastighet på fordonet. Alla grabbar, kom dock på tricket att avhjälpa denna ”förmesning” av moppen. Pluggen satt löst och man använde helt enkelt ett finger och drog ut eländet och vips, man for fram i 70 knyck. Det var klart olagligt, men vem brydde sig. Så småningom svetsade tillverkaren fast plomben, men då borrade vi upp insuget  stället.

Andra populära märken var: Zündapp, Crescent, Monark, NSU, DKW, Husqvarna och kanske några till.

Det fanns ett antal sätt att trimma en moppe på och här nämner jag några:

1. Byte av hela cylinderpaketet i 1 HK och stället för 0,8 som var standard
2. Om man satte dit mindre drev till kedjan, gick det också snabbare men tyvärr på bekostnad av styrkan. Det kunde ta flera minuter att komma upp i 70 .

Själv körde jag en för egna intjänade pengar en Original. Detta var definitivt ingen häftig sak utan en helt vanlig moppe utan bakfjädring, två-växlad och utrustad med vanlig sadel och pakethållare.

Den dog en tragisk död några år senare. Efter att ha stått ute över en vinter, gick det nte att få motorn att gå runt. Då tänkte ynglingen att om man drog den uppför Tågabacken – sedan rullade nerför frihjul upp till bra hastighet och sedan lägga i växeln, att problemet skulle vara löst. Tyvärr blev det inte så. Det som i stället inträffade var att en typ av kamrem av plast inne i motorn slets av.

Efter detta blev det fordonet aldrig moped  längre.

Utöver Putte fanns det en grabb till som inte hade moped och det var Bobbe. Någonstans hade han hittat en 98 kubikare. Man kan säga att det är en blandning mellan moped och motorcykel. Det krävdes dessutom körkort för lätt motorcykel för att köra den. Den detaljen brydde sig dock inte Bobbe om.

Han hade ett litet problem med sin lilla motorcykel och det var att motorn hängde lite på trekvart och satt helt löst. Bultar och annat saknades. Bobbe hade lösningen på detta genom att hårt knyta ett rejält rep runt motorn och ramen.

Lösningen fungerade inte. Bobbe utbildade sig så småningom till sjöingenjör och gick i pension som chief på, ett i Helsingborg, känt fartyg.

Vid ett tillfälle inträffade en otäck olycka nere vid stranden. Lasse fulaskit, ja så kallades han, från Pålsjö hade kommit över ett riktigt monster till motorcykel. Han vågade inte förvara den i sitt hem med risken att Fadern lade cykeln i beslag. I stället tillät dåvarande krögaren Birkvig på Larödbaden honom att förvara den i hans garage.

Motorcykelkörkort var det ingen som hade och alla ville provköra  på gräsängarna vid havet. En av dem hette Olsson. Hans förnamn minns jag inte. Ordet hjälm var det ingen som kunde stava till, ej heller Olsson. Utan hjälmen i full fart rakt ner i en håla bar vägen och där slutade det för Olssons del. Han välte och låg medvetslös alldeles blå ansiktet vid sidan om den  totalkraschade motorcykeln. Han kördes till lasarettet med spräckt skallbas och var ganska illa däran. Mig veterligt överlevde han utan men.

Någon mer vild framfart på motorcykel blev det inte för någon i gänget mer. Tack och lov! Vi fortsatte med våra mopeder i stället.

Genom Bobbes kontakter hängde vi då och då nere i Pålsjö. Där hade han sina gamla kompisar. Gänget där hette pålsjögänget. Den lille pågen blev en adjungerad medlem. Längre in mot staden vid järnvägsviadukten höll Maggagänget till. På Tågaborg hade vi tågaborgsgänget. Varje stadsdel hade sitt gäng och en och annan drabbning mellan gängen förekom, men det var aldrig så värst allvarligt. Den lille pågen var aldrig inblandad.

DEN MUSIKALISKA KARRIÄREN

Man kan lugnt säga att karriären var kort men intensiv.

Egentligen började den redan när vi bodde i Viken. Föräldrarna hade varit på Kiviks marknad och till den lille pågen inhandlat en flöjt i tunn plåt. Det var samma teknik som på en blockflöjt som gällde och efter ett litet tag lyckades pågen få fram en och annan melodisnutt.

Så småningom utvecklade sig karriären till ett liknande, men betydligt större blåsinstrument, nämligen klarinetten.

Det togs lektioner hos Hans Franzen som var solist i Helsingborgs symfoniorkester. Han kunde sitt jobb, men hans elever i vår årsklass låg långt efter. Bara det att få ton i eländet tog sin tid. Så småningom blev oljudet till en och annan melodi och familjen plågades med ett okänt antal solon.

Efter 3 år och en vild avslutning i studentorkestern lades instrumentet på hyllan. Nu c:a 50 år senare har jag fortfarande kvar klarinettstämman till studentsången i huvudet.

Kanske blir det en ny klarinett igen såhär på äldre dagar. Vem vet?

Kompisarna hade börjat spela gitarr och där stod jag med min klarinett. Det var dessutom så att klarinetten var stämd i B- dur och gitarrerna i C-dur vilket innebar stora svårigheter när vi gemensamt skulle spela efter noter.

Jag hann bli vuxen innan jag hade en egen gura, spansk akustisk. Det var det som gällde på den tiden. Som väl var fanns det alltid en kompis gitarr att låna fram till dess.

I byn bodde en, som föräldrarna tyckte, en suspekt figur som kallades Mulen. Han drack dessutom alkohol i något för stora mängder då och då. Hur som helst, var det Mulen som lärde oss smågrabbar att spela gitarr. D.v.s. bara några ackord, men det räckte mer än väl för oss.

Det bildades så småningom ett band som vi döpte till ”The Revellers”. Sättningen var fyra akustiska gitarrer, klarinett nedtagen från hyllan gen (undertecknad) samt ibland ett pianodragspel trakterat av Putte. Putte kunde spela Arholmavalsen och några till, men mest spelade även han gitarr.

Repetoaren var inte så omfattande, men tillräcklig för att göra mindre framträdanden här och där som t.ex. Larödbaden under valborgsfirandet, se bild. Jag vill minnas att vi en gång blev ombedda att spela upp till dans på Larödbaden, men det blev inte så bra. Ett framträdande på en gala på Konserthuset hann vi också med när vi låg på toppen av vår karriär.

The Revellers. Putte, Per, Thomas, Bobbe och Ryno

ETERMEDIA

Så småningom började även Sveriges Television att sända i svart-vitt. TV2 kom senare. Nyhetsankare var en man som hette Olle Björklund. Programutbudet var väldigt magert och jag kan inte erinra mig om att vi småpojkar direkt drogs till den otympliga apparaten. Det finaste man kunde ha på den tiden var en stor möbel med allt- i-ett, d.v.s. TV, radio och grammofon. Hemma hos kompisen Putte fanns det en sådan pjäs. Det var häftigt. Pjäsen var av märket Telefunken. Över huvud taget var det Tyskarna som totalt dominerade marknaden på den tiden. Märkena var: Telefunken, Blaupunkt, Graetz, Centrum och några till. Svenska märken var Luxor och Radiola.

FM radion började någon gång på den tiden också. Här var det mycket bättre ljud än på mellanvåg och långvåg. Man lyssnade på Radio Syd, Radio Mercur och hade man en riktigt bra antenn i en högt uppsatt position, kunde man få in tysk FM radio också. Från Tyskland bjöds det ofta på tysk storbandsjazz som min storebror gillade skarpt. Själv tyckte jag att den var lite tråkig. Tyskarna bjöd också på det allra bästa ljudet.

Radio Luxenburg som var den tidens P-3 med mycket populärmusik förlorade mer och mer terräng. Dom sände ju på mellanvåg och jämfört med FM var ljudet långt ifrån lika bra.

Tack vare Radio Syds och Radio Mercurs reklamfinansierade s:k piratsändningar kom så småningom Sveriges Radio P-3 igång. Monopolet började vakna till liv. Ibland kan pirater göra en god gärning.

Back to basic

Nu får det bli lite ordning och reda igen. Nu blir det en ny dos av ord och uttryck.

Har tänkt på detta?

Brödtext - kan det betyda ätbara ord och bokstäver?
Bara - Nakna eller en kommun i Skåne? Eller kanske endast?

Sedan kan jag inte låta bli att kommentera skink charkuteristernas fantasi när det gäller att sätta namn på t. ex vanlig rökt skinka. Vad sägs om " Mörkrostad gallerskinka" Det måste vara något speciellt.
Lyxgrillare lär vara någon slags korv som förmodligen är avsedd till att grilla och inget annat.

Visste ni att när de stora livsmedelsindustrierna skriver t. ex enrisrökt,betyder det inte att livsmedlet har legat i röken från enris.Nä nä, det finns essenser. Bara så ni vet.

Det som kommer nu, har jag möjligtvis publicerat tidigare, men det är i så fall väldigt länge sedan och alla har glömt.

På krogen finns det bland personalen väldigt många kul uttryck. En av mina medarbetare var lite speciell och hade också många speciella uttryck som t.ex.

Gubbadagis = Rotary
Soignéstation= disken
Kollaps = kallops
Bruna byxor = bruna bönor
Chili con Arne = Behöver ej översättas
Kinatand = majs
Fågelfrö = jordnötter
Myrägg =ris
Pasta = bugafylla - skosnöre
Paddel = Thesked
Hornblåsare = tyskar
Kostymnisse/pinne = Ensam herre på resande fot
Pingpong bollar = köttbullar

Aprilväder

Idag är det riktigt aprilväder som råder. Iskalla vindar sveper in från sundet. Regnskurarna är kalla och obehagliga - inga stilla vårregn här inte. I norra Skåne väntas dessutom snö.

Vid rådande väderlek, tryter inspirationen något. Man går liksom bara och väntar på bättre tider med varmt och gott solsken och kvittrande fåglar. Ja, t o m med de är tysta för tillfället. Möjligtvis kan man höra en och annan frusen trast. På tal om trastar, så har vi vänner i Höganäs som har en ruvande trast på balkongen. Den blivande modern är döpt till Trastrid.

 

Återkommer tillsammans med solen och värmen.

Frost i rabatten, nästan

Trots alla tydliga vårtecken, blåste det styv kuling från nordväst. Konsulten kände sig nästan djupfryst som om det vore mitt i smällkalla vintern. Av den anledningen lämnade han rabatterna tidig eftermiddag och åkte hem för uptining i hemmets sköna värme.

Det blev en stund på soffan och sedan lite förberedelser inför B2B:s möte på torsdag. Meny och handlelista klart. Rapport kommer som vanligt på bloggen www.brortillbror.blogspot.se

Nu skall jag bege mig till bottenplan där Frun ligger  på soffan under ett täcke och feberhuttrar..Jag nämnde tidigare att det var planerat lite mackor i kväll, men det var inte populärt. Nu har jag för avsikt att erbjuda något mer attraktivt i matväg. Det blir nog köpemat.

Go´middag.

Förkylningarna biter sig fast

I morse rann snoret och huvudvärken var påtaglig, men efter sängläge till framåt eftermiddagen, kände det bra igen. Sömn och Panodil alt. Alvedon gör susen!

Veckan som gått

Man kan lugnt på stå att den gångna veckan har varit händelserik och fullbokad.,

Efter tvillingars kära besök lämnades tyvärr kvar ett antal kraftfulla dagisbaciller som massivt attackerade frun i huset. Hosta, snuva, feber, ja hela baletten har bosatt sig hos henne. Undertecknad, däremot, har klarat sig. Åtminstone än så länge.

I onsdags fick vi leverans från Ikea med våra nya fina skinnsoffor. De står nu på plats och pryder vardagsrummet. VARNING! Somna aldrig i en känslig skinnsoffa med en kulspetspenna i handen. Då blir det streck på plymåerna. Vi har ännu ej luskat ut hur man får bort sådana fläckar. Som ni kan förstå är undertecknad extra noga med pennor, flottiga fingrar, skitiga arbetskläder och annat som kan sätta sina beständiga spår i soffan. Undrar hur det skall gå när vi har små barn och hund på besök? Den tiden den sorgen...

För övrigt har det varit full fart på konsultandet. I måndags och tisdags var det seniormässa på Arenan. Vi var där med 55+. Det blev många möten med mer eller mindre mobila jämnåriga och icke minst många nya uppdrag.

Kollegan Jack agerande lasthållare på uppdragsgivarens minitraktor

Idag var det tänkt att vi skulle ha kalas för alla barn- och barnbarn och ge dem möjligheten att uppvakta sin morfar/farfar. Tillställningen är flyttad till nästa fredag med förhoppningen om att frun är återhämtad från förkylningen. I stället blir det på tu man hand en bit lax tillsammans med en sval och god Riesling och spanska jordgubbar med glass till efterrätt. Inte helt fel.

Familjära åtaganden igen

 Bakning pågår

 Lyckliga i nercabbad version

 Utflykt till Kullaberg

 I väntan på våfflor

Lite trötta ben efter mycket spring

Mormor, Morfar, Farmor och Farfar, d.v.s. paret på Fridas gata hade en intensiv helg.

I fredags var vi morföräldrar när dagis var stängt. Dagen präglades av Mc Donalds och Väla för att avslutas i ett lyckorus när pappa kom och hämtade i den nyförvärvade cabben. Tala om ett lyckligt litet barn!

Under lördagen och söndagen var Farmor och Farfar i tjänst medan barnens föräldrar genomförde en flytt av bostaden med efterföljande fest för det hjälpande flyttfolket (kompisar och syskon). 

Det blev både Kullaberg och Fredriksdal för tvillingarna. Farfar tog en en video på Fredriksdal, men den går tyvärr inte att överföra till denna bloggen, fråga mig inte varför. Den största behållningen därifrån för de små barnen var tveklöst den svarta huskatten. Den finns tyvärr bara förevigad på sagda video.

Trots nyfödda killingar och annat smått i stallet upplevdes den miljön lite för mörk och skrämmande och lockade inte alls de små barnen.

Det var en härlig helg och lugnet lägrade sig ordentligt på Fridas gata framåt söndag kväll.Det kändes som att vi hade fått en lagom dos/injektion av våra små älskade barnbarn.

Visst är de livets efterrätt!

Familiära åtaganden

Det är söndag kväll och bilder såväl som påbörjad text raderades helt plötsligt. Av misstag trycktes det på en knapp som det inte skulle ha tryckts på. Av den anledningen ber undertecknad att få återkomma vid ett senare tillfälle och då redogöra för en ganska intensiv helg. Så mycket kan jag avslöja: Det började i fredags som mormor och morfar och rundades av under lördag och söndag som farmor och farfar..

Den lille pågen från Pilshult del 10

Laröd präglade den lille pågen ganska rejält. Vi bodde där i fem år från när jag var elva  och fram till sexton år. Det händer mycket i ett barns/ynglings liv under den perioden. Man går från barn via målbrottet till halvvuxen.

På nätterna pallade vi frukt. Av föräldrarna gavs tillstånd till övernattning i Rolles fiskeluta nere vid sjön. Någon sömn var det inte tal om. Ficklampsgömme och fruktpallning stod på programmet. Några år senare inkluderades även flickor i programtablån.

Lutan var mysigt inredd med soffor och allt, dock inga fönster. Rolle hade installerat många fiffiga inredningsdetaljer. Han var mycket teknisk och blev civilingenjör så småningom

Ingen trädgård kom undan våra raider, inte ens kungens. I dag ligger det villor där i stället för fruktodlingen. Kungen hade visserligen en vakthund, men den låg förmodligen och sov när vi var där. Vi såg i alla fall den aldrig. Elmers jordgubbsodling var också ett populärt mål för pallarna.

Bobbe  bodde i ett nybyggt hus och skötte sig ganska mycket själv. Vem glömmer när han en gång ringde till mig och bad mig komma hem till honom. Han hade lite panik i rösten. Det som hade hänt var att han hade suttit och lekt med sin fars tjänstepistol. Fadern var kapten i reserven. Av misstag gick det av ett skott som gjorde ett rejält märke i deras fina soffbord. Det var inte ofta man  såg Bobbe rädd, men nu var han det. Han insåg snabbt att det var omöjligt att ta bort ”skottskadan”. När fadern kom hem, påstod Bobbe att han hade tappat ett stort tungt askfat i bordet och orsakat skadan.

Jag hörde aldrig något mer om den incidenten. Fadern kanske trodde på honom. Det där med att förvara vapen med skarpa skott bakom lås och bom var tydligen inte så noga på den tiden.

Nu när vi ändå är inne på vapen, fanns det fler som handhade sådana i byn. Rolle hade ett mausergevär. Han provsköt i källaren. Måltavlan hade han på dörren till pannrummet och vedhögen därinne fungerade som kulfång. Rolle köpte aldrig smällare.Till nyår sköt han med spårljus och ibland hade han några hemmagjorda smällare med klorex och socker. Mig veterligt har vi alla gått vidare i livet fria från skottskador.

Hur såg man egentligen ut på den tiden? Precis som nu, berodde det på vilken typ av grupp man tillhörde. Den lille pågen och hans kompisar ville tillhöra den mer lite tuffa kategorin och då var det brylkräm och s:k raggarbrass som gällde. Brylkrämen köpte man företrädesvis i Helsingör för där var den billigast.

Om det skulle råda brist på crêmen, fanns det ersättning. Det kom Putte på. Han använde helt enkelt hårschampo, lät det bli kvar utan att skölja och sedan kamma det och låta det torka. Håret blev styvt som en hjälm. Han tyckte det var jättefint.

Allt eftersom åren gick, sjönk frisyrerna, brylcremen försvann och dixieluggen var ett faktum.

Det var inte så konstigt att Putte så småningom blev en framgångsrik ingenjör. Han hade i ett tidigt stadium av sin karriär sinne för kreativa lösningar, se ovan. Vid ett annat tillfälle konstruerade han sin egen väckarklocka som spelade musik i stället för att avge ett ilsket ringande när reveljen gick.

Han kopplade in en vippkontakt på baksidan av sin radio och apterade en vanlig väckarklocka till den. Ratten på klockans baksida som man vred upp till själva ringningen monterades så att den slog till kontakten när larmet gick. Radion gick då igång och Radio Luxenburg var inskruvat. Skön musik strömmade ur högtalaren (man hade oftast bara en på den tiden) och den djupt sovande ynglingen vaknade pigg och rask.

För att ytterligare demonstrera sina tekniska färdigheter, öppnade Putte upp en cykelkverkstad i deras lilla stuga på tomten. Den fick namnet ”Nicklassons cykelverkstad”. Någon större extern affärsverksamhet blev det aldrig. Det var mest den egna cykeln som det mekades med.

Betr. Kläder så var märkesfixeringen inte riktigt lika stor på den tiden, men den fanns där helt klart. Kalle som var lite äldre än oss andra hade fått ett par jeans av märket Lee och det var häftigt. Vi vanliga hade nog mest plagg från Algots. Det var inte jeans utan cowboy byxor. Olli jackor och senare duffel och Playboyskor var rätt att bära, fast det gällde att ha råd eftersom det var ganska dyra outfits.

Det var ju mest inne i sta´n som modet var viktigt. Denna prioritering hade inte riktigt nått ut till oss ute på landet än.

Ja, landet och landet. I den lilla byn Laröd fanns det vid ett tillfälle 4 fasta butiker nämligen:

Busshållplatsen på50 talet

Slottsvägen

Per på storebrors moppe (1957)

Systrarna Martha, Ruth och Elin drev speceri- och mjölkaffär  runt hörnet där vi bodde. Man får räkna detta som 2 affärer. Man fick inte ha bråttom när man handlade hos systrarna. Allt tog sin rundliga tid och någon bra logistik på lagret hade de heller inte. Ofta var det så att det som sålde mest var det mest svåråtkomliga. Det såldes i lös vikt.

Tanterna var snälla. Gamle Frans som körde runt med grönsaker var alltid välkommen till fröknarna. Han bjöds alltid på varm mjölk och vetebröd sittande på bänken med lock där man också förvarade den torkade lutfisken som skulle säljas till jul.

Lite längre bort fanns Franks affär. Frank var dessutom byns bryggare och körde runt med drickabilen en gång i veckan. Hos Franks sålde man även bensin och olja (Gulf).

På hörnet vid nerfarten till Hittarp öppnade lite senare Laröd Livs. Här fann man ett nytt koncept, nämligen snabbköpet.

Utöver det fasta butikerna kom, som nämnt ovan : Frank med drickabilen, Gamle Frans körde runt med grönsaker och en folkabuss kom också en gång i veckan med kött och charkuterier

Inte f-n gick det någon nöd på oss inte.

RÖKDEBUTEN

Det var i 12-13 års åldern det började. Det var tufft att röka på den tiden och självklart skulle det dras halsbloss. Filtercigaretterna var inte uppfunna och märken som gällde var John Silver, Bill, Ritz, -Robin Hood, Boy, Pall Mall, Chesterfield och några till. S:k lightcigaretter var ej heller uppfunna.

Småpågarnas ekonomi var ju inte så stabil, därför var det en och annan cigarett som försvann från föräldrarnas förråd. Hela askar hade man nästan aldrig råd att köpa men det var tillåtet att köpa lösa cigaretter. Ett vanligt antal i inköp var 3 lösa som ofta förvarades i en gammal ask avsedd för reparationsutrustning när man fick punka på cykeldäcket. Märket på asken var vanligen Trelleborg. Det var inga problem med att göra inköpen hos systrarna i affären.

Den som för tillfället inte hade några cigaretter kunde kanske få 3 hållebloss av en kompis. Man fick absolut inte patta (blöta ner cigaretten) då var man såld.

Den lille pågen växte inte så mycket i 13-16 års ålder och tillhörde de kortare i klassen.

”Det är bara för att du röker, sa modern”. Ja ja. Pågen sköt i höjden senare och nådde normallängd.

Det var också populärt att röka pipa. Här var det Greve Hamilton som gällde. Om ekonomin var extra ansträngd, rökte man det sista av fimpen från cigaretterna genom att ta bort pappret och stoppa pipan med den nikotinindränkta tobaken. Märket på piporna varierade. De mest populära var: Mogul (s:k jobbarpipa. En vanlig pipa bland grovarbetare), Dollar som hade avtagbart huvud med såskopp under som skulle tömmas på sås då och då, Lillehammer – en fin norsk pipa, Prins Hamlet – en dansk pipa av mycket hög klass, Pipe Dan – den allra finaste som var handgjord och kunde bara köpas för dyra pengar i Köpenhamn. Den såsade aldrig och röken var sval och god. En sådan hade jag. Den ligger fortfarande i pågens förråd dock ej använd på många herrans år.

Under tonåren förvarade jag piporna bl a bland storasysters underkläder, om minnet inte sviker.

Nu är det snart 15 år sedan det sista blosset drogs.