En tur till Åland

Seniorer på väg

Reseledaren t.v. tog väl hand om oss

Avgång från Stockholm

Och ut genom Stockholms skärgård

Två glada medresenärer

Lite mera skärgård

Det fanns många avgasrör i den skorstenen.

Möte med konkurrenten

Solen sken på oss alla

Vackrare än så här kan det nästan inte bli. Stockholms skärgård är bedövande vacker

En vacker man mot en vacker bakgrund

För oss på Fridas gata var det premiär för en tur över Östersjön. Resan var arrangerad av vår SPF förening Kärnan i Hbg.

Strax före 08.00 lämnade en fullsatt buss Helsingborg med destination Stockholm.

Efter en dag på E-4 an äntrades MS Cinderella med avgång kl. 18.00 till Mariehamn och en otroligt vacker resa genom skärgården började. Det tog flera timmar och det var nästan vindstilla. Turister på de stora kryssningsfartygen har nog aldrig sett något så vackert i hela sitt liv. Vi skåningar hade samma uppfattning om detta.

Viking Line skall ha all heder av den grandiosa buffén som bjöds på kvällen. Massor av läckerheter

intogs tillsammans med öl och/eller vin som ingick. Det vara bara att ta för sig. Resebyrån bjöd. De har säkert insett att vi seniorer är en viktig och ganska köpstark kundkrets för dem och värda att satsa på.

Temat för denna tisdagskväll var dansband med "kasedans". Det är inte direkt undertecknads cup of tea, men det är många människor som gillar det. Här hördes låtar av både Snoddas, Arne Kvick m. fl.

Man får hålla god min och gilla läget.Fruns minne från kvällen är ett rejält blåmärke efter en krock på dansgolvet.

Tack vare resan genom skärgården var utflykten värd varenda krona. Den var något billigare än Hurtigrutten och andra liknande resor. Vi betalade inte många hundralappar per person.

Tyvärr fick vi inte se mycket av Mariehamn. Dels låg vi i hamn där endast några timmar och dessutom var det tjock dimma. När man tittade ut från ventilen (ja, fönster heter så på båtspråk) var det som att titta i ett mjölkglas.Det lär vara mycket vackert där så det kan kanske bli en tur dit så småningom.

Resan på båten avslutades med en god Biff Rydberg vid ett fönsterbord med bästa utsikten och en duktig pianist vid flygeln i bakgrunden. Han hade definitivt resans bästa repetoar.

Det blev bingospel i bussen på hemresan och undertecknad kunde fylla på sin vinstsäck med ytterligare ett pris.

Här följer vinstlistan från ett lotteri och en omgång Bingo:

Sportväska, 1 pkt kaffe, en kortlek, en flaska vin och en scarf (det var Frun som vann den).

Ibland går spel och dobbel med vinst.

Go´middag

Påskafton med hela La Familla

 Gästerna anländer

 Idel läckerheter

 Eriks såser på nyplockade vårspäda nässlor

 Kycklingbitar med asiatiskt touch

 Cheesecake med rökt lax

 Fräsch sallad

 Rökt och gravad lax

Grön sparris som har gottat sig i smör och parmesan

Nästan hela familjen samlades kring bordet. Det vara bara en som saknades. Äldsta barnbarnet befann sig i London. Hon åt säkert gott där också.

Stekt inlagd sill, Brantevikssill, citronsill, senapssill, någon sillsort till, rökt och gravad lax, cheesecake med rökt lax,

grön sparris. fräsch sallad, kycklingbitar med asiatisk touch, nässelkräm av nyplockade nässlor, Mors köttbullar, prinskorvar. Allt serverat med OP, Linie aquavit och öl. Alkoholfritt alternativ fanns för chaufförer och minderåriga.

Efteråt bjöds det ljummen rabarberpaj med vispad grädde smaksatt med vanilj.

Egentligen skulle vi bjuda på vaniljvisp, men av misstag tog vi ett paket matlagningsgrädde på ICA- hyllan i stället. Paketen var ju gul...

Till de allra minsta bjöds färska jordgubbar och blåbär.

Ungefär såhär anrättades kycklingbitarna: Innan stekningen rullas de i mjöl och steks gyllenbruna.

Såsen består av bl.a sesamolja, flytande honung, rapsolja, vinäger. Några fler ingredienser fanns med och kommer att meddelas efter en djupare intervju med kocken. Kycklingbitarna ligger nu på ett uppläggningsfat och såsen hälls över. Över det hela strös sedan lätt rostade sesamfrön. Anrättningen skall sedan stå och gotta sig en timmes tid minst. Vänd gärna på kycklingbitarna en gång.

Näste man till rakning

Jag säger bara Gillette fusion pro glide!

Nu har undertecknad äntligen bytt rakhyvel. Det var nästan så att man skrek till när den gamla ryckte i strået. Nu med den nya hyveln är det ett sant nöje.
189kr på ICA Maxi inkl. 3 rakblad.
Ja, jag ville bara berätta

Kärt besök inför påsken

 Middagen kan börja. Har man fint folk i huset, skall middagsbordet vara därefter

 De gamla smurfarna var uppskattade

 Här åler vi med färjan till Helsingör

 Det vankades varmrökt lax med romsås från Borgmans nersköljd med en sval Riesling samt en mugg svalt kranvatten till den lilla.

 Minioren var nöjd med vanlig stekt lax med romsås

Jordgubbar är mums mums!

Tvillingfamiljen är i flytt tagen och föräldrarna behövde göra ett röj i källaren och andra dolda utrymmen för att underlätta den stundande flytten. För att göra denna operation smidig utportionerades tvillingarna till mor- och farföräldrarna. Emilia föll på vår lott.

Två intensiva dygn på Fridas gata flöt på som smort och det var ett sant nöje att umgås med detta lilla charmtrollet.

I kväll samlas hela "La Familla" åter på Fridas gata för att avnjuta vår traditionella påskbuffé med allehanda delikatesser skapade av husets fantastiska köksmästare - Frun alltså. Det är bara sillarna och laxen som är anrättade utanför huset. Huvudleverantör är Borgmans Fisk.

Rapport från tillställningen kommer.

Den lille pågen från Pilshult del 9

LITE MERA OM DET HÖGRE ALLMÄNNA LÄROVERKET FÖR GOSSAR I HELSINGBORG

LÄRARNA

Dom titulerades alla adjunkten och inte magistern som i många andra läroverk. Fråga mig inte varför. Samtliga elever tilltalades vid efternamn även eleverna emellan.

NÅGRA NAMN

SKORVAS: Skolans vaktmästare. Han kunde namnen på samtliga nyintagna elever inom ett dygn och var alltid vakt i matsalen. Om man någon dag hade avvikit av någon anledning, fick man ingen mat nästkommande dag. Skorvas höll reda på det. Namnet han hade berodde på att han var ganska grov i hyn.

MUSEN: Skorvas assistent som bl a skötte om matsoporna i matsalen.

KÄNGAN:  En genomtrevlig biologilärare som aldrig utsattes för bus.

LILLKÄNGAN: Hans son som gick i parallellklass till den lille pågen

LILJAN: Frk Liljekvist. Vår klassföreståndare – 21 år och nyutexaminerad – liten, späd och snygg. Hon rökte och bar alltid en ask cigaretter i en liten ficka i kjolen. Hon hade en blick som gick rakt igenom de små pågarna och det fanns ingen som vågade busa med henne.

SNODDAS: En respekterad och rolig geografilärare vars tänder påminde om Snoddas. Han var aldrig svaret skyldig.

NOLLAN: En svensklärare. Det enda jag vet om honom är att han hade två mycket vackra döttrar

SUDDEN: Engelsklärare som ansågs vara ganska tråkig och mesig, men ganska duktig och utsattes inte för alltför mycket bus

BASSELUSKA IDA: En stackars biologilärare som hade noll koll och ingav noll respekt. Hon hade det inte lätt. Vi grabbar lärde oss inte mycket biologi på hennes lektioner.

SPRAGSKIT: Kapten Prawitz och vår gymnastiklärare. Han var en f.d. officer i armén och hade mittbena långt bak i nacken. Han var ganska sträng och behandlade oss små pågar som nyinryckta rekryter.

NOLLAN: En av de gamla lärarna som jag inte vet så mycket om.

PITRÅNG: Adjunkt Petrén. Min äldre bror hade honom och han ansågs som ganska elak. Det gick en historia om honom att han rev i sönder skjortan på en pojke som han ansåg vara för fet.

LOMME PER: Adjunkt Per Lohmander, ålder drygt 60 år. Han ville själv inte tituleras som lärare utan fördrog sjöman eller cirkusartist. Han hade nämligen jobbat med det också. Han bar alltid fransk basker, körde Porsche cabriolet och hade fotriktiga skor. Lomme Per var ganska kort i rocken och det gick en skröna om att en gång, då han blev arg, reste han sig upp och slog näven i tröskeln. Han kunde fortfarande stå på en arm, vilket han då och då visade eleverna. Ibland tog med sig sin luta och spelade och sjöng för oss.

Vi hade honom i franska. Jag fick ett bra betyg eftersom mitt uttal var bra. Grammatik och annat som är viktigt i ett språk hade jag ingen susning om, men det tyckte Lomme Per var av mindre betydelse. Uttalet var viktigt. Därav mitt höga betyg.

Denne man var verkligen en stor personlighet!

BANANEN: Älskad musiklärare Einar Nilsson. Han förstod sig på oss pågar. Namnet fick han för sin tjocka fingrar som man tyckte liknade bananer

SNOBBEN: Teckningslärare Nordbäck. Han lärde oss att skriva snyggt. Bort med alla krusiduller på bokstäverna som man hade på den tiden. Där var han en pionjär. Mitt C i välskrivning höjdes till et litet a om jag minns rätt

SPÄDGRISEN: Vår rektor Lars Bjerning. Han var lite rödlätt och slät i hyn – därav namnet

ADJUNKT GABRIELSSON: Biträdande rektor och lärare i historia. Han var stor och hade en djup basröst vilket förde med sig stor respekt. Hans ordspråk  vid oro i klassen var: ”Sitt ner och var still i roddbåten!” Sedan var det tyst.

Det fanns säkert fler personligheter, men de ovan nämnda är de jag kommer ihåg för stunden.

OCH SYSKONENS SKOLGÅNG DÅ?

Stora storasyster hade gift sig vid det här laget. Det skedde ganska tidigt då den blivande maken fortfarande gick i gymnasiet för att senare studera till tandläkare.

Storebror tog realen på Gossläroverket. Därefter tog han en paus och gav sig ut i arbetslivet för att efter ett antal år börja läsa till ingenjör uppe i Stockholm. Han blev kvar i Stockholm.

Storasysterbörjade efter 5:an i folkskolan på Lundbergs flickskola i Helsingborg. Det var en sjuårig skola och efter examen där hamnade man kunskapsmässigt någon stans i gymnasienivå mellan realskola och student. Skolan hade ett gott rykte och stadens finare flickor gick ofta här.

Till skillnad till sin lillebror, har storasyster alltid ansetts vara ett skötsamt barn som aldrig hittade på bus i skolan, men när hon väl hamnade på ”Lumpan” har det berättats för mig att hon tog igen allt bus hon hade gått miste om under sina tidigare skolår. Ett år fick hon nedsatt betyg i uppförande. Det var säkert en form av protest. Jag vill gärna påpeka att min aktning till storasyster tog ett rejält steg uppåt när hon visade denna sidan av hennes normalt mycket blyga framtoning.

----------

Under några år som följde nu, var umgänget med mina äldre kompisar lite mer sporadiskt. Min mor gillade nog det för hon tyckte aldrig om den ene av dem. Han var direkt ohyfsad, tyckte hon. I stället för att ringa på dörren och fråga efter mig, ställde han sig utanför på gatan och busvisslade. Till min mors förfäran både rökte och spottade han.

I byn fanns det, tack och lov, fler barn att vara tillsammans med. Vi befinner oss i andra halvan av -50 talet och TV:n hade så smått börja komma, dock inte hemma hos oss. Nere hos Bengtssons med tre barn tronade den mitt på golvet i vardagsrummet. Gissa om det hemmet var välbesökt av byns ungar. Fru Bengtsson var en snäll person och huset var alltid öppet för oss. Visserligen fanns det än så länge bara Danmarks TV att titta på. Sverige hade inte börjat, men vad gjorde det. Det var ju rörliga bilder i svart/vitt och helt obegriplig teknik.

Det var hos Bengtssons man lekte sanning och konsekvens och det var nog där som den lille pågen kysste en flicka för första gången. Kortleken var också ofta framme och det var tolva som gällde.

Mitt emot oss bodde det två grabbar i min ålder, men vi lekte nästan aldrig. Dom var lite mobbade och ansågs, på den tiden, som lite mesiga. Jag kommer ihåg att en av bröderna sprang hem och skvallrade en gång i samband något gruff med en av mina äldsta kompisar. Han hade vridit hans arm 8 gånger – hur nu det går till.

FÄRDEN TILL TOREKOV

Jodå, mina två äldre kompisar och jag fick tillåtelse att cykla till Torekov och campa. Jag hade inte fyllt femton. Ett villkor var, att jag skulle hälsa på mina rika kusiner från Småland som hyrde ett stort hus där den sommaren.

Kompisarna hette förresten Bobbe och Putte. Putte och jag hade bra cyklar med växel medan Bobbes inte var riktigt lika fin. Han hade en alldeles för stor gammal herrcykel utan växlar och som var tung som en pansarvagn.

Cyklarna packades med tält och baggage. Bobbe tyckte att han skulle se ut som en riktig campare och spände fast en träpåle på sin cykel som han hängde en gammal gryta på.

Färden gick via Allerum – Ödåkra – Strövelstorp – Ängelholm – Skälderviken och vidare över Bjärehalvön till Torekov. Vi hade inte så mycket pengar att röra oss med så skaffning från hemmens skafferier medtogs. Jag vill minnas att den bestod av mycket vetebröd och annan mindre nyttig föda, men det var så vi ville ha det och så blev det.

Trötta kom vi så småningom fram till målet – slog upp vårt tält på campingplatsen. Någon avgift hade vi inte betalt och tänkte inte göra det senare heller. Vi hade inte råd till sådant. Planen var att vi skulle lämna i ottan innan vakterna vaknade på avresedagen och så blev det. Där fanns ingen som jagade oss.

Som utlovat, togs kontakt med mina kusiner och deras föräldrar och allt var lugnt. Vi beslöt att tillsammans med en av kusinerna åka till Väderön och väl där lekte vi kurragömma. Det bestämdes att kusinen skulle börja räkna först. När han gjorde det, smet vi elakingar långt iväg för att slippa honom och få vara för oss själva. Man tyckte att han var mesig.

Efter en timmes tid återvände vi, kusinen sprang fortfarande runt och letade och var imponerad av att vi hade gömt oss så bra att inte kunde hitta oss. Vi berättade aldrig hur det egentligen var.

Kusinen återlämnades till sina föräldrar och vi drev runt i Torekov. Vår magra kassa gick till glass och godis. Här tänkte ingen på riktig mat.

Påföljande morgon hade vi fått nog av campinglivet och lämnade osedda Torekov, som planerat, i gryningen

Vid ankomst till Skälderviken var pojkarna hungriga. Vi hade inte ett rött öre på fickan. Det enda ätbara som fanns var en halv torr bit vetefläta. Den delade vi på broderligt sittande på ett mjölkbord. Unga läsare undrar förstås vad ett mjölkbord är. Det är helt enkelt ett bord som bönderna hade utmed vägen där som ställde mjölkkannorna som sedan mjölkbilen plockade upp och körde till det lokala mejeriet

Hem kom vi. Trötta och vrålhungriga men oskadda och några erfarenheter rikare.

-----------

Blandad kompott

Bostadsrättsföreningen genomförde spolning av avlopp denna veckan.
Under de nästan 30 år som vi har bott här, har vi aldrig haft stopp i avloppet, men igår hände det! Dagen efter den stora spolningen.

Troligtvis är det så att en del av skiten som har samlats i stora avloppet har i stället för att försvinna i spolbilens tank har tagit andra vägen och åkt upp kring vattenlåset och slangarna under vasken. Det var bara att köra igång rensningen och efter en stund lossnade proppen och nu har vi bra flyt på vattnet igen. Man kan ju förstås undra varför man inte har bett entrepenören att följa upp sitt uppdrag även kring vattenlåset. Min känsla säger mig att vi förmodligen inte är ensamma om ovan beskrivna fenomen.

Åsså några funderingar kring ord.

Skall vi slå vad? OK! Båda kombattanterna fick blåmärken på sin vad.

Lindrad. Kan det vara en rad med lindar eller kanske någon medicin mot värken som nu är lindrad?

Modern - Kan det vara morsan eller om något som ligger i tiden och därmed modern?

Gla´fredag!

Arbetsförmedlingen i ett nötskal?

Läste en artikel i dagens SvD om det lilla dataföretaget som behövde anställa unga datakunniga medarbetare.

Man tog kontakt med arbetsförmedlingen i stället för att annonsera i tidningarna, eftersom man kände att man inte hade resurser att ta emot en massa telefonsamtal. AF fick en noggrann arbetsbeskrivning att gå på. Det hör till saken att det krävdes inte direkt några överklassificerade kunskaper.

Efter några dagar började "kandidater" att dyka upp.
Nedan följer några exempel.

1/ En kille som inte verkade speciellt intresserad. Han ville egentligen bli bartender i Magaluf.

2/ En, icke speciellt datakunnig engelsktalande kille. Han erbjöds av dataföretaget att läsa svenska på SFI på arbetstid, men avböjde, eftersom han inte ville bli svensk.

3/ En heltatuerad svartrockare i allmänt ovårdat skick ansågs inte representativ nog för att vistas bland kunder. Killen ville inte ändra på sig.

Ingen av dessa 3 fick jobbet. Man fick mejladress till ytterligare 2, men de svarade aldrig på mejl.

AF erbjöd en massa bidrag till företaget om man tog in folk som inte passade in.

Företaget behövde akut tillskott i personalstyrkan som snabbt kunde gå in och göra nytta.

Man undrar vad AF håller på med? Något arbetsgivarfokus är det inte direkt frågan om.

Trötta mig, som den yngre generationen säger.

En konsults tankar

Idag, räfsandes löv i en liten rabatt som fyllde ett helt sopkärl, reflekterade konsulten en stund och kom fram till följande:
Tänk om hela mänskligheten hade gjort som Adam och Eva, d.v.s. nöjt sig med var sitt enda litet fikonlöv, då hade konsulten inte behövt räfsa så mycket...

Den lille pågen från Pilshult del 8

Flyttlasset gick nu till

LARÖD

Året var 1955 och på den tiden var Laröd en lite håla norr om Helsingborg och tillhörde dåvarande Ödåkra kommun och det var inte speciellt fashionabelt heller till skillnad mot i dag. Asfalten hade inte hittat dit. Gatorna, eller vägarna som man sade, var bara grus som vid regnväder omvandlades till lervälling. Delen av byn som vi bodde kallades för Stadsgränsen eftersom gränsen till Helsingborg låg där. Vi befinner oss bland husen närmast till Sofiero Slott och dess fruktträdgård som numera är bebyggd med villor.

Med medel som storebror tillhandahöll genom ärvda pengar inköptes ett hus på en fin hörntomt. Priset, om jag minns rätt, var 45000kr. I dag får man sätta dit 2 nollor till. Det var ett riktigt smäckbygge men det gick att bo där trots bristfällig isolering eller rättare sagt, ingen isolering alls. Det kunde förstås bli lite kallt en blåsig vinterdag

Storebror och jag delade rum på andra våningen där även vinden fanns och storasyster fick ett eget rum på bottenvåningen. Modern förskansade sig i ett kombinerat arbets- och sovrum.

I källaren stod vävstolen som nu var familjens inkomstkälla. Modern vävde plastmattor under några år till en butik i Helsingborg. Det var ett ganska slitsamt arbete och hon fick en och annan arbetsskada . Jag fick min veckopeng genom att hjälpa till med att snurra på plastremsorna på skyttlarna (de som man kör fram och tillbaka i väven).

Efter några år fick hon ett nytt hemarbete. En kär morbror (Edward) hade en liten fabrik som tillverkade motorer till cirkulationspumpar och tvättmaskiner. Hemarbetet bestod i att linda statorerna med koppartråd (statorn är den delen som står stilla i en elmotor och får rotorn att snurra runt)

En annan snäll morbror var Karl-Erik. Han hjälpe till med en hel del. Bl. a. med att byta ut kokseldningen till olje d:o. Det var en ganska enkel konstruktion, men det funkade hyfsat. Jag vill minnas att man fick stå med en oljeindränkt trasa och tända på om aggregatet hade lagt av.

Jämfört med både Pilshult och Gantofta var boendestandarden hög. Här hade vi badkar i huset. Det fanns minsann inte på gårdarna som vi bodde på tidigare.

Tvättstugan var förstås av modell äldre med kokgryta och det hele. Någon tvättmaskin var det inte tal om.

Den lille (undertecknad alltså) började i ny skola för tredje gången. Kulla Gunnarstorps skola och tredje klass var det som gällde. Jag hade aldrig några problem med att byta skola. Jag tror inte att det var lika lätt för min storasyster. Hon var ju lite blyg av sig.

Vår lärare kallades för ”Pillan”. Hennes riktiga namn var Hanna Swärd. Hon var vegetarian , luktade alltid vitlök och körde en ljusblå Fiat 1100.Om man inte skötte sig fick man en pilleknack i huvudet. Hon hade en hård ring och det kändes.

Gymnastik hade vi uppe på vinden, i samma lokal som träslöjden. En gång hade jag glömt mina gympakläder och då fick jag låna Frökens. Ett par alldeles för stora byxor med resår i benen gjorde mig ganska förlägen.

På den tiden talade man inte öppet om skilsmässor. Varken mellan barn eller mellan vuxna. På frågan från kompisar om vad min far gjorde, brukade jag ljuga och säga att han jobbade som resande för Lilla Edet. Han var nästan aldrig hemma. Idén fick jag från en kompis i byn vars pappa hade en stor mörkblå Plymouth och var resande för just Lilla Edet.

Modern, som vid det här laget inte hade fyllt 50, träffade en ny man lite då och då. Namnet var farbror Olle. Han körde en Ford Taunus. Från början är jag lite osäker på vad han jobbade med, men så småningom blev han präst. Förhållandet varade bara ett par år.

En annan farbror som kom och hälsade på då och då var vår käre gamle Farbror Theodor från Lönsboda. Jag tror att han var lite förälskad i Mor.

Farbror Theodor led en ond och bråd död. Han frontalkrockade med sin Opel Kapitän Kabriolet. Det påstås att han fortsatte att köra till vänster, trots omläggning till högertrafik. Huruvida detta är sant eller inte, kan jag inte svara på.

Morbror Karl- Erik ställde upp mycket för Mor och kom ofta och hälsade på även han. På den tiden drev han en firma som hette Daporka. Dom var nog ganska framgångsrika för när Helsingborgs Stad skulle renovera fasaden på Rådhuset var det Daporka som gjorde det. Som tidigare nämnt, var vårt hus inte speciellt välbyggt. Bl. a. saknades tillräcklig isolering. Morbror Karl-Erik ville råda bot på detta och erbjöd sig att spruta skumplast in i luftspalten mellan ytter- och innervägg. Denna metod var hans företags specialitet. Det gick till så att man borrade ett antal hål i väggen, satte dit en slang och sprutade in skumplast. Isoleringseffekten var mycket god. Problemet med vårt hus, upptäckte man, att det fanns inget hålrum mellan väggarna och således kunde man inte spruta i skumplasten. Väggarna bestod helt enkelt endast av puts, plank och tretex. Det är ett under att huset fortfarande står bebott nu 60 år senare.

Morbror Karl- Erik var också lite busig av sig. En jul kom han med en står papplåda som ställdes under granen med en varm julhälsning. Efter ett tag lade vi märke till att det krafsade i lådan och vår nyfikenhet fan inga gränser. Vad fanns det i lådan???

När det var dags, var det självfallet Karl-Eriks julklapp som öppnades först. Ut hoppade en livs levande höna! Jag tror att storebror fick stå för slakten vid ett senare tillfälle.

Uppväxten i Laröd för en påg mellan 10 och 15 år var helt OK. Alla kände alla i det lilla samhället.

Mor kämpade på med sina statorer och storebror jobbade först som affärsbiträde hos specerihandlare Falkenström på Drottninggatan. Idag ligger chokladbutiken Chocolatte där. Senare lierade sig storbror med TV reparatören Putte i Laröd. Dom blev så småningom kompanjoner.

Storebror bidrog mycket till vår försörjning och mat fanns alltid på bordet.

Han var också med en gång på ett möte med Laröds Intresseförening. Man skulle sätta namn på alla gatorna. Det ansågs modernt att göra så. Namnförslag efterlystes och storebror föreslog att vår gata skulle heta ”Sussilullvägen”. Förslaget avslogs. Storebror hade humor redan på den tiden.

Han gick under namnet tidningsläsaren eftersom han läste tidningen i väntan på bussen, på bussen o.s.v. Hans klädsel var också lite annorlunda. En gammal damhatt från 20- talet stukades om lite och fick föreställa en fransk basker. En käpp hörde också till accessoarerna. Mig veterligt var det aldrig någon som retade honom för denna originalitet. Storebror hade integritet.

För Mors del var det inte bara hemmajobbet som tog all hennes tid. Hon läste mycket böcker och som liten grabb tyckte man det var spännande att hitta en bok som hette ”Sången om den röda rubinen” av Agnar Mykle. Den var lite erotisk och hon hade försökt att gömma den under sin madrass. Av någon okänd anledning hittade vi barn den likväl.

Vi var tre busgrabbar som höll ihop i vått och torrt. Jag var yngst, sedan kom Bobbe och äldst var Putte.

Visst levde vi bus men utan att för den skull fördärva något.

Populärt var:

Att byta grindar för folk och sedan nästa dag stå som publik när man gick runt och letade efter sin grind.

Den öppna platsen mitt i byn som hade fått namnet Greve Ottos Plats blev också utsatt då och då. Flaggstången behängdes då och då med allt utom flaggan. Det kunde vara en gammal cykel eller något ditåt.

Helsingborgsutställningen H-55 drog också av vår uppmärksamhet till sig. På den tiden ansågs den som ganska unik. Hela norra hamnen plus området ut till Parapeten togs i anspråk. Det var då som Restaurang Parapeten byggdes. Visst kommer man ihåg den jättelika fontänen mitt i hamnen. Den var uppsatt på en flotte. Samma flotte flyttades senare ut till Larödbaden där man hade tänkt sig att anordna dans i anslutning till bryggan. Problemet var bara att det var för grunt och man fick aldrig in flotten dit man ville. Än i dag ligger den kvar en bit utanför Larödbadens brygga. Även på den tiden fanns det tokiga entrepenörer. Denna gången var det krögaren på Larödbaden som stod för entrepenörskapet

PYROTEKNIK

I byn var det egentligen bara en gubbe som jagade oss när vi hade hittat på något. Det var muraren. Därför var hans hus särskilt utsatt för diverse upptåg. Varje nyår, blev han utsatt för diverse pyroteknik. En häxpipa med knall som stacks in i nyckelhålet på ytterdörren var vanligast.

På nyåret var det också populärt att spränga brevlådor. En d:o av trä var en riktig höjdare. Flisorna for ju omkring. En kille i byn som hete Rolf och kallades för Rolle bidrog till stor del med de riktiga effekterna på nyårsafton. Smällare hade han själv tillverkat med hjälp av klorex och socker och ett mausergevär hade han laddat med spårljus. Det var ett under att ingen blev skadad. Vid ett annat tillfälle sprängdes en bomb på Greve Ottos Plats. Visserligen nergrävd, men oj vad det small. Någon som gjorde lumpen på F-10 hade kommit över pjäsen.

På den tiden var vi många grabbar som hade en ångmaskin i miniatyr. Man fyllde en liten behållare med vatten, eldade med metatabletter och maskinen puffade på för fulla muggar.

En gång tyckte en av grabbarna grus att vi skulle fylla tanken med bensin i stället. Sagt och gjort och med hjälp av en stubin bestående av ett vanligt snöre tuttade vi på och lade benen på ryggen. Det blev en härlig smäll. Fast någon ångmaskin fanns inte kvar.

---------

En gång flyttade vi på en av bonden Elmers tjudrade kor till murarens trädgård och tjudrade fast kossan där. Det hade varit en fantastisk upplevelse att se murarens reaktion på morgonen. Det blev ett himla liv. Ingen hade gjort det och livet gick därefter vidare för de små bössen.

Murarens dotter var betydligt äldre än oss. Hon hette Berit och kallades ”Kvastaberit” Anledningen är för mig okänd.

En gång kom muraren hem till oss pch berättade för Mor att vi hade sprungit runt och kallat hans dotter för just ”Kvastaberit” och tyckte han inte om och ansåg att vi skulle bestraffas för detta påhopp. Vad jag minns, blev det inget av det hela.

En annan företeelse som tog upp en del av småpojkarnas/ynglingarnas vardag var den ständiga rivaliteten mellan Laröd- och Hittarpsgängen. Stämningen mellan oss var ibland ganska hätsk. Vid ett tillfälle hade man en stor uppgörelse nere vid Larödbaden. De två starkaste och största grabbarna från resp. gäng skulle mäta krafterna med varandra. Efter en lång kamp, påhejade av sina resp. supportar, vann Hittarp denna gången. Tilläggas bör att ingen allvarlig skada uppstod hos någon av de två kämparna.

 SKOLAN

Till Laröd kom jag när jag gick i 3:e klass. Jag var inte direkt klassens ljus, men det gick ganska bra ändå. Efter 4:e klass bestämdes det att den lille pågen skulle söka in till realskolan på Högre Allmänna Läroverket för gossar i Helsingborg. Vi var tre i klassen som skulle söka och det var ju inte så många. Matte har aldrig varit min starka sida och mina betyg i det ämnet räckte inte riktigt till. Stränga Fröken Pillan offrade då tid på att hålla extrastudier för mig vilket resulterade i att jag kom in på läroverket.

Man skulle ha en grön mössa med svart skärm och en etta i emblemet det första året.

 Det var ganska vanligt bland oss små gossar på elva år att a/ bryta till skärmen så att den såg sliten och använd ut och 2/ rycka loss ettan. Vokabulären bland gossar, redan på den tiden, kunde vara ganska rå. Gick man i 1;5 kallades man för ”fittfemma” av de äldre grabbarna

Den sortens skola låg inte för mina kompisar i Laröd och jag blev retad och kallad för ”studen”. Dom hade nått ”jaga flickor åldern” och skolan låg långt nere på deras prioritets skala. Jag var ju yngst och hade inte nått dit än och hade något år kvar till målbrottet. Det hör till saken att dessa två kompisar så småningom läste till ingenjörer och blev ganska framgångsrika i livet.

Det tog den lille pågen från Pilshult 6 år att ta sig igenom den 5 åriga realskolan. Han blev skoltrött och hoppade av ett år. Det skolfria året ägnades åt fabriksarbete hos morbror Edward. Han hade en verksamhet som tillverkade elmotorer till bl. Electrolux/Wascator. Mitt jobb där var att isolera statorer till nämnda elmotorer. Det var inget jobb som direkt passade den lille pågen. Någonstans här kom han underfund med att praktiskt arbete i alla dess olika former som t.ex hantverkare, enformigt fabriksarbete etc. inte vara hans cup of tea. Har man tummen mitt i handen så har man. Efter ett år satt han åter på skolbänken på ”Mettan” (Högre allmänna läroverket för gossar i Helsingborg). Nu gick han i sista klassen i den fyraåriga linjen. Den femåriga hade upphört året innan. Två terminer senare hade han erövrat den grå realmössan och kände sig ganska nöjd.

Något år senare blev det ytterligare ett år på skolbänken. Denna gången i Göteborg på Philip Holmqvists Handelsinstitut i Göteborg. Kursen var ettårig och man läste hälften så många ämnen som på Handelsgymnasiet. De ämnen som man läste kvalificerade till att ta studentbetyg som privatist, som det hette på den tiden. Pågen valde att endast gå upp i handelslära. Det var det som han tyckte var det mest intressanta ämnet. Bokföring var det aldrig tal om att gå upp i eftersom det skulle han ändå aldrig syssla med. Oj så fel han hade!  Åren ett antal år senare som egen företagare var det guld värt att ha kunskaper i just bokföring.

Sens moral: Man vet aldrig vad man har framför sig när man studerar. Man tror på en massa olika saker, men sedan blir det något helt annat.

SFI

Hälsa – vad då hälsa på eller säga god dag? Eller kanske ett mått på välbefinnande/hälsa?

Beta – det gör djuren, annars kan det vara en sockerbeta

Rikta i rätt riktning. Kan det vara riktigt?

Betydande – Betyda vad eller betydelsefull?

Sena – Är det hälsenan som menas eller är det bara några som inte kommer i tid?

Däck – Till bilen eller är det på båten?

Lomma – Lomma iväg? Det kan också vara en byxficka på skånska och en ort norr om Malmö.

Val – Ditt, mitt och/eller fritt val eller är det världens största däggdjur?

Ren- Samernas husdjur eller längs med vägen? Sa´ älgen som tvättade sig och blev ren och sedan var det hjort

Fästman – En manlig fästing?

Hylla- Varför hylla henne? Hon har ju redan hylla…

Nattduksbord – Finns det någon som har en nattduk? Det heter kanske nattygsbord?

Ström – Flyktingström eller elektrisk sådan? God dag, mitt namn är Ström, om det nu kan vara till någon ledning.
Åker - Vart åker du? - Ut till din åker? Nej, jag åker till din åker.

Ja, det är inte alltid så lätt.

Fortsättning lär följa.

Den lille pågen från Pilshult del 7

VIKEN

Viken på -50 talet bestod av det vi idag kallar för gamla Viken. Byn var omgiven av lantgårdar och trädgårdsmästerier. Norr om byn längs med havet hette det Svanebäck med Svanebäcksgården mitt emot golfbanan. De flesta husen var sommarbostäder, men ett par året runt villor fanns det. Bl a vårt nya hus som var beläget längs med vägen strax efter korsningen vid Prästavägen mot Väsby. På den tiden fanns det också en liten minigolfbana med kiosk på hörnan.

Innan oss bodde här två systrar vid namnet Thor. Av någon underlig anledning kommer jag ihåg vårt telefonnummer. Vi hade numer 277 Viken och sviker inte minnet så blev man kopplad via en lokal telefonist.

Huset var ett enplans med källare och en stor altan längs med ena sidan. På den fanns det fin belysning som imponerade på en då 8 årig liten påg från Pilshult. Den stora entrédörren var klädd med kopparplåt för att motstå de salta vindarna som svepte in från sundet. Ingenting skymde utsikten över Öresund. En liten grabb kunde sitta långa stunder och bara titta ut över havet som redan då var livligt trafikerat.

Far såg vi inte mycket till. Han hade lite småjobb här och där hos olika jordbrukare och gjorde väl sitt bästa för att få ihop till livets nödtorft. Utan storebrors insatser för familjens försörjning, hade det dock inte gått ihop sig. Jag vill minnas att han ärvde en del pengar från sin farfar och de kom säkert väl till pass eftersom far inte hade någon större framgång med försörjningen.

En dag bestämde sig far för att pröva lyckan i Kanada och gav sig iväg med en lastbåt dit. Någon större framgång med att hitta någon utkomst på något lantbruk för familjen, hittade han dock inte och återkom med tomma händer och antagligen totalt barskrapad.

För den lille pågen gick livet vidare igen ett tag. Jag fick många nya kompisar och Viken kändes fint att bo i och dagarna flöt på som det normalt gör för en grabb under 10 år med serietidningar, lite småbus och annat.

Somrarna var roligast för då kom ju alla sommargästerna. Det var advokatfamiljen mitt emot fast deras barn lekte vi inte så mycket med. Däremot en bit längre bort hade tandläkare Nordvall sitt sommarhus. Sonen i min ålder hette Lars och lillasyster hette helt enkelt Lillan. Åtminstone kallade vi henne för det. Hennes egentliga namn kommer jag inte ihåg. Lars hette även Vitus och det blev såklart Vitus skithus av det, men det tyckte han inte om. Det var dock bara de stora grabbarna som kallade honom för det. Jag gjorde det aldrig.

En sommar byggde Lars och jag en badbåt. Det var en flatbottnad sak som egentligen var rent livsfarlig att leka med i havet med dess förrädiska strömmar och vågor. Livvästar kunde vi inte ens stava till och våra föräldrar var inte helt glada åt våra äventyr på böljan den blå.

Som nämnt lästes det mycket serietidningar. De populäraste var dels ”Vilda Västern” med den ridande polisen Mike som hjälte och ”Fantomen” med sin Devil, Hero, Diana och pygmékungen Guran. Fantomen fanns även som serie i Helsingborgs Dagblad, men där hette han av någon anledning Dragos i stället. Man kan undra varför?

Samma namnändring ägde rum för Knoll och Tott med sin pappa Kapten Bölja. I vissa tidningar kallades dom för Pigge och Gnidde i stället.

På radion lyssnade man på Kalle Stropp, Grodan Boll och Plåtniklas. Det var Thomas Funck som spelade alla rösterna. Den serien tyckte vi barn mycket om.

Det blev 2 år i Viken, men det han hända mycket för den lille pågen under den tiden.

Intresset för det motsatta könet fortsatte att gro. Flickan hette Karin. Jag köpte faktiskt en ring till henne. Dock inte hos guldsmeden utan i godiskiosken. Där kunde man i vissa godispåsar också hitta ringar. Materialet var vanligt s:k pottebleck, men det är ju tanken som räknas. Förhållandet med Karin, trots ringen, blev inte så långvarigt.

En gång när föräldrarna var ute på resa, hade storasyskonen ansvaret för den lille pågen.

Detta tog dom på största allvar. Mor hade bl a förberett en sillpudding som skulle serveras. Den lille skulle, enl. order, slippa denna rätten och serveras något alternativ i stället. Mina äldre syskon tyckte inte likadant. Alltid när det serverades sill i huset fick jag stekt spätta eller något annat. Sill kunde jag inte äta utan att nästa spy. Antagligen var mina äldre syskon avundsjuka på denna specialservice för lillebror.

Nu skulle han få! Han skall ha sillpudding! Syskonen var ju större och fysiskt överlägsna och kunde därför tvinga den lille att äta eländet.

När föräldrarna återkom, rapporterade självklart den lille om incidenten. Jag tror aldrig jag har sett min mor så arg någon gång som när hon fick kännedom om detta. Mina storasyskon låg pyrt till under en längre tid.

Aga var inte helt ovanligt på den tiden. I vårt hem blev jag aldrig utsatt för det mer än en gång.

Det blåste storm, men trots detta var det en man som fick för sig att han skulle ta sig ett dopp. Han flöt tillbaka till stranden utom all räddning. Vi var en flock människor som samlades runt den drunknade. Detta tyckte Mor inte om utan hon tog höntingen i örat och gav honom en rejäl dask i baken med en sopborste. Hon tillät inte att man skulle stå där som en hyena.

Som nämnt var Viken en populär lite by för sommargäster. En av mina morbröder Karl-Erik hade en liten stuga  andra ändan av byn. Jag var ofta och hälsade på där. Han och hans fru Eva var alltid snälla och vänliga. I stugan hade de dessutom en kul liten ”maskin”. Föregångaren till bandspelaren hade bästa platsen mitt i stora rummet. Det var en s:k trådspelare som med dåtidens måttstock hade ett fantastiskt ljud men med dagens d:o uruselt.

Där fick jag lov att sjunga in en visa. Jag sjöng in något son hette ”Tuppen galer”. Dessa två orden är de enda jag kan komma ihåg från den visan. Upplevelsen att höra sin egen röst var ofattbar.

Etermedia på den tiden bestod av en radiokanal med Sveriges Radio på mellanvåg. Utbudet var minst sagt magert. Radio Luxenburg hade jag inte upptäckt än. Vi hade en radiogrammofon av märket Radiola och ett diskotek med en massa stenkakor. Allt ifrån Edward Person till Karl Gerhard. Några stenkakor med marschmusik blev mina favoriter.

Mitt intresse för musik uppmärksammades uppenbarligen av släkten. Trots att min gamle farfar fortfarande levde (han dog 1961) stod hans gamla piano på plats i vårt hus i Viken redan 1954. Pianot var rejält ostämt, men jag gillade att spela på det. Omgivande familj var nog inte lika förtjusta. I samma veva fick jag min första flöjt. Föräldrarna hade varit i Kivik och där inhandlat en slags blockflöjt i plåt. Den lät nog ganska förfärligt, men jag lärde mig att spela på den alldeles själv. Det är det som kallas att vara autodidakt.

Ungefär vid denna tiden dök också vår, milt uttryckt, inte speciellt populära Faster Kyllan upp med en säck gamla kläder som hon tyckte vi skulle ha. Hon visste ju att Far hade det rejält knapert på den tiden. Efter att Mor hade gått igenom säckens innehåll, kastades alltihopa. Det var bara gammal sliten lump för hela slanten.

För att återgå till Morbror Karl-Erik så ägde han utöver trådbandspelaren även en vit motorbåt av stål som låg nere i Vikens hamn. Min far fick vid ett tillfälle låna den för att ta en tur på Sundet med sin lille påg. Vi kom inte mer än ett par meter. Under backandet ut från kajplatsen fastnade en rejält grov tamp i propellern. Färden avslutades medan expertis på borttagande av fastnade tampar tillkallades.

Morbror Karl-Erik lånade inte ut sin båt till far fler gånger.

På den tiden hade man inget avlopp i den delen av Viken som vi bodde i. Alla hade en septitank som skulle tömmas med jämna mellanrum.

Vid ett tillfälle blev det totalstopp i sagda tank och en rejäl rensning/tömning var nödvändig. Eftersom hushållat hade stor brist på kontanta medel, fick denna operation utföras av hushållet själva. Troligen hade det inte funnits medel att tömma tanken när det egentligen var dags.

Steg nr ett var att gräva fram själva tanken och steg nr två var sedan att rensa och tömma den allt det som stoppade flödet.

Min äldsta storasyster hade vid detta tillfälle besök av sin nyfunne pojkvän Jan som hon f.ö. senare gifte sig med. Jan var ung och stark, ansåg min Far och därmed högst lämpad att hjälpa till med detta hårda och smutsiga arbete . Snäll och artig som Jan var, ställde han upp på uppdraget. Exakt hur det gick med stoppet i tanken efter deras svettiga insats, har jag inte riktigt klart för mig, men det gick nog bra eftersom livet fortsatte sedan som vanligt – åtminstone för den lille pågen.

Nu såhär några år efteråt kan man konstatera att den lille pågen, efter den tidens mått mätt, var lite bortskämd. Trots, vad som framkommit senare, en rejält dålig familjeekonomi. Far hade inget fast jobb och ”daglönade” med lite av varje som inte gav så mycket. Troligen gick en betydande del av hans magra inkomst till spel på hästar.

Jag glömmer aldrig den röda Crescent cykeln som en dag stod och väntade på den lille pågen. Cykeln var inlindad i crêpepapper och det var ett sant nöje att riva av det.

En 8 åring bekymrar sig inte över var pengarna till en sådan present kommit från. Troligen var det lånade pengar från någon vänlig släkting eller vän till min Far. Det skulle komma fler fina cyklar senare under uppväxten.

-50 talets Viken var ganska rejält annorlunda mot nutidens. Det stämmer in på det flesta moderna städerna/samhällena idag. Småskaligheten frodades och många kunde leva på den. Vi hade bageri (Kullens bageri var litet på den tiden), speceriaffärer/lanthandlar, cykelmakare, Slaktare, tobakshandlare, konditorier, ett par godiskiosker, frissa och frisör, Värdshus, toffelmakare. Jag har säkert glömt en del, men visst var utbudet stort.

Vi får heller inte glömma HAVSBADEN. Det var ett populärt dansställe på sommaren. Den lille pågen var förstås för liten för detta, men storebror och hans kompisar var ofta där och jagade flickor.

Vi var ju inte riktigt lika sårbara som nu för tiden. Alla kunde värma sina hus med ved- eller oljepanna. Det gick att elda med både ved, koks, briketter eller olja i samma panna. Nästan alla hade källare där det som bekant aldrig blir kallare än + 8 grader.

Numera är det ovanligt med källare och alla har fjärrvärme eller något som är beroende av el.

Småskalighet är faktiskt inte så dumt.

När pågen var 9  år och vi bodde fortfarande i Viken, kom så skilsmässan mellan mina föräldrar. Det var inte så vanligt på den tiden, men de hade kommit till vägs ände i sitt förhållande. Det blev ett tyst farväl på kökstrappan och sedan försvann Fadern ur familjens dagliga liv. Ingen i familjen, utom möjligen jag, saknade honom. Åtminstone under en liten tid. Sedan fortsatte livet sin gilla gång igen.

Textilvård

Nu har vi textilvårdat våra soffor med hjälp av en s:k noppmaskin. Sittdynorna utsattes för behandling med efterföljande tvätt. Resultatet kan man skönja på bilden. Tyget har ändrat struktur, färg och dessutom krympt en aning.

Visst kan det vara snyggt med lite olika dynor med varierande textur i en soffa, men vi har ändå valt att åka och titta på nya soffor. De nuvarande har mer än 10 år på nacken nu.

Hur flitigt den s:k noppmaskinen skall användas i framtiden står skrivet i stjärnorna, men ett stalltips är att den får nog "ligga" till sig en tid.