Nedan följer resten av livet innan pensioneringen. När man tittar backspegeln, var det en ganska händelserik tillvaro med både motgångar och framgångar. Så är ju livet.
Ett tips: Ge aldrig upp! Du klarar mer än vad du tror och se till att vara envis.Låt dig aldrig tryckas ner. Många av av oss träffar säkert på människor på vägen som försöker göra livet surt. Låt dom inte göra det.
Svenska Amerika Linien Här gjorde den unge mannen en karriär på
kort tid från botten till nästan toppen.
Se mer i tidigare blogginlägg.
Från början slet ynglingen som
ett djur, men med ett stort mått av envishet fullgjorde han sina åligganden och
vid avmönstring i Göteborg utdelades det allra högsta betyget (i skolan
lyckades jag aldrig med den bedriften.)
Nu var det
snart dags att göra lumpen .
Linjebuss (nuvarande Scand-
Lines) Här satt jag
iland och jobbade med MS Pendula som var en liten båt som trafikerade
Helsingborg – Ven. Exakt vilken sysselsättning jag hade var väl närmast
biljettförsäljning och upprätthållande av radiokontakt med fartyget.
Svenska Amerika Linien
igen Karriären
uppåt fortsatte. Det var inga problem att komma tillbaka. Betyget från tidigare
gjorde sitt. Se tidigare inlägg om livet på Gripsholm och Kungsholm.
SAS Nu
var det dags att gå iland, tyckte den ungen mannen. Livet ombord var i längden
ganska hårt och ohälsosamt. I min värld fanns närmaste SAS verksamhet i
Köpenhamn. Sagt och gjort ringde jag dit – blev kallad till intervju – fick
jobb som trafikassistent. Jag tror att de positiva vitsorden från SAL spelade
roll. Jobbet på Kastrup innebar in- och utcheckning samt s:k transitering av
passagerare. Här lärde man sig danska ”the hard way”. Senare gick flyttlasset
till SAS i Malmö och deras fraktavdelning. Man kan säga att här började min
bana inom transportnäringen.
En
liten kommentar: Redan då blåste det krisvindar inom det bolaget.
Seatrain (Nordiska
Havståg) Åter till hemstaden Helsingborg till
ett nystartat containerrederi. Här börjades det inom det rent logistiska och
operativa och slutade så småningom i New York som s:k Pricing Manager. Jobbet
innebar förhandlingar med kunder om priset på sjöfrakten. Ett antal stora
rederier hade ett samarbete på den tiden. Det kallades för frakt konferens men
i praktiken var det en kartell. Ett mer
detaljerat ”reportage” från denna tiden kommer kanske så småningom. Man jobbade
12-15 timmar/dygn men det var en mycket lärorik tid. Det började synas i
lönekuvertet också och lönen passerade snittlönerna. Den unge mannen hade
dessutom tjänstebil långt innan han hade fyllt 30.
WEC Lines ( West
Europena Container Lines) Någon tyckte att vi skulle åka hem igen
till Sverige och så blev det. Nu fick jag jobb som s:k Owners Representative för
detta holländskt baserade rederi. Arbetsfältet var hela Skandinavien. Seatrain
var agenter och det var gentemot dem som jag skulle värna om rederiets
intressen. Några av mina bästa vänner jobbade på Seatrain och hade hjälpt mig
med kontakten och jobbet. Vi arbetade fram ett mycket gott samarbete.
Holländare är ju kända för att vara ganska tuffa att ha att göra med och
påminner affärsmässigt mycket om danskarna. Detta upplevde även jag och efter
4-5 år sade jag upp mig och tyckte det var dags att hitta på något nytt.
Eget företag Det
visade sig att det inte var så lätt att hitta nya jobb i transportbranschen på
den tiden. Då blev det i stället ett eget litet företag inom smycken och
presentartiklar en gros. Det gick emellanåt ganska bra för att inte säga mycket
bra, men så kom svackan där många av kunderna stängde sina butiker och där stod
grossisten med för få kunder. Nu startade karriären inom hotell- och
restaurangbranschen.
Scandic – Örenäs Slott
-Hotell Öresund och
Scandic igen Det
började slutet av -80 talet som
sjukvikarierande nattportier på Scandic Nord på Berga. Det blev i stort sett en
heltid eftersom de två ordinarie hade stor sjukfrånvaro. Det var en liten
pytteannons i HD som ledde mig dit med avsikt att dryga ut den magra
grossistkassan.
Efter en tid fick min
närmaste chef nytt jobb på Örenäs Slott och jag blev tillfrågad om jag hade
lust att följa med och ta ett fast jobb som nattportier. Det hade jag. Nu hade den något, av diverse motgångar,
sargade gentlemannen åter skaffat sig en fast anställning om än inte på den
nivån som han hade legat på tidigare. Lönen var långt ifrån den som jag var van vid från tidigare
anställningar.
Sensmoral: Man får vara beredd på att börja om från början igen om
omständigheterna så kräver.
Grossiströrelsen var vid
det här laget nerlagd.
Efter något år fick jag
jobb som hovmästare. Innan dess jobbade jag som konferensvärd på Örenäs. En
snubbe som var 20 år yngre än undertecknad orkade inte med jobbet.(?!) Jag fick
frågan om jag kunde något om restaurang och mitt svar blev att jag hade varit
mycket på krogen i mitt liv. Jobbet som hovmästare blev mitt. Detta är faktiskt
sant!
Nästa steg blev
restaurangchef på Hotel Öresund. Därifrån gick jag efter några år på dagen
efter en dispyt med en av ägarna. Jag var då 50 år. Anledningen till mitt
numera stabila privatliv blev naturligtvis förskräckt, men förstod mitt
drastiska beslut och stöttade mig.
Tack vare ett bra nätverk
hade jag ett nytt jobb några månader senare på Scandic som restaurangchef. Här
stannade jag i drygt 15 år.
Jag tror att hotell och
restaurangbranschen är lite speciell. Jag har aldrig
Träffat så många människor som
har stannat kvar på samma arbetsplats
i hela sitt liv sedan skolan. För mig kändes
det fullständigt tokigt.
Tänk så mycket dom har gått
miste om.
Givetvis har vi en del
yrkeskategorier som har specialutbildat sig.
Sjukvården är ett exempel. Då
stannar man naturligtvis kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar