ABBA

Honda Civic 1976 års modell
Annifrid Lyngstad av något fräschare modell


Mitt förhållande till ABBA har alltid varit gott. När dom slog igenom i början av -70 talet, var det många som rynkade på näsan åt sådan skitmusik som man sa. Sådan var den tidens anda. Allt som gick åt det kommersiella hållet var inte bra helt enkelt. Jag tillhörde dom som då gick emot strömmen.

Många undrar förstås varför jag visar en bild på en Honda av 1976 års modell. Det skall jag strax förklara. Bilden hittade jag på Google och den kunde varit min gamla Honda. Den såg likadan ut fast den var nog i ännu sämre skick. Ena framskärmen var ny men blev aldrig lackad. Den gula lacken på min var heller inte speciellt gul längre. Man kunde tro att den led av någon sorts mul- och klövsjuka.

Det var såhär att i slutet på 80 talet arbetade jag på Örenäs Slott som hovmästare. En sommar då Björn Skifs turnerade med Badrock, bodde hela gänget hos oss när dom uppträdde på Sofiero. En tjej som då ingick i gruppen, hette Lisa Nilsson. Hon var inte så känd då men undertecknad försåg henne med ett antal hotshots som uppenbarligen var hennes stora förtjusning. En annan person som också ingick i bandet var Annifrid Lyngstads son (med Benny?). Han var trummis.

Detta föranlade Annifrid att besöka Örenäs till efterfesten. På den tiden bodde hon under somrarna på en intillliggande gård i Glumslöv. Minns jag rätt så gick festen ganska lugnt och stillsamt till och dom bröt upp ungefär samtidigt som jag skulle sluta min tjänst för dagen.

Just då dök Annifrid upp på mitt lilla kontor och bad mig ringa en taxi. En lördagsnatt på landsbygden utanför Landskrona, visade det sig, att inte en enda taxi fanns att uppbringa, men vad gjorde det. Självfallet erbjöd jag Annifrid skjuts hem i min lilla enkla limousin. Jag kände att det var nödvändigt att förklara för henne att den var ganska risig, men att allting fungerade inkl. bromsarna. Detta gjorde absolut ingenting, försäkrade mångmiljonärskan och Grevinnan Lyngstad. Hon vara bara glad och tacksam för att kunna komma hem trots det enkla transportmedlet.

Allt gick mycket bra och vi hade ett ganska trevligt samtal där vi satt och skramlade i min gamla skrothög med kraftigt nersuttna säten i en doft av gammal fukt som alltid finns i gamla bilar.

Fortsättningsvis visade mina vänner denna bil en betydligt större respekt och det var med andakt man slog sig ner i framsätet.