Slutligen kom bilden på den riktige Prisse , snart 70 år gammal. Vem Damen på bild är vet vi inte.
Detta är en släkting till Prisse. Bild på Prisse själv kommer senare. Se ovan.Nu kommer det en riktigt solskenshistoria.
Under min vistelse på sjukhuset i Ängelholm fick jag en rumskamrat 92 år som hette Per-Gunnar precis som jag fast han kallades bara för Gunnar.
Gunnar var en vandrande historiebok med inriktning på 1900 talet. Det började med att jag frågade varifrån han kom och han berättade att han var född, uppvuxen och fortfarande boende i Gråmanstorp utanför Klippan. Jag berättade att där finns en gård som heter Amalielund som min farfar Gunnar Berg var född på. Jodå, Gunnar kände mycket väl till honom.
Jag berättade att jag var född på Pilshults gård utanför Helsingborg. Jodå, där hade Gunnar legat i beredskap 1942 i baracker och han kom mycket väl ihåg den långe Berg, min far, och den gamle Gunnar. Båda mycket hästintresserade och en gamle med ett dåligt ben. Gunnar påstod också att en av dom hade flyttat till Danmark. För detta gav jag honom ett ½ rätt. Den som flyttade hem till Danmark igen var min farfars brorson Herman som var boende i Danmark. När det blev fred igen kunde återvända hem. Tänk vad världen är liten!
Beredskapsgubbarna hade ett husdjur. Det var ett rådjurskid som hade blivit utstött av sin mor. Han fick namnet Prisse och matades varje dag med mjölk och annat som ett litet rådjur behöver.
När gubbarna förflyttades ner till Smårydsskogen (då hette den helt enkelt Pilshultaskogen),
följde Prisse med och var som en av dom.
När det var dags för muck, tyckte Gunnar att han skulle ta Prisse med sig hem. Sagt och gjort, han fick följa med till Gråmanstorp och där blev han en medlem i hushållet. Han sov inne i huset på natten, men på morgonen fick man vara allert och släppa ut honom innan han ställde sig och kissa på golvet. Det är tydligen det första ett rådjur gör när det reser sig på morgonen.
Efter ett stycke tid ansåg dock Gunnar att det var dags för en förändring. Han lastade upp Prisse på hästdragen vagn, körde till Hembygdsgården i Ängelholm och skänkte Prisse till rådjurshägnet som dom hade på den tiden. Vi talar om slutet på -40 talet.
Efter ungefär 3 år tyckte Gunnar att han ville hälsa på Prisse. När han kom till hägnet blev han varnad av djurskötaren. Prisse var ilsken av sig och därför gick Gunnar in i hägnet på egen risk.
Det gjorde Gunnar och väl inne visslade han efter Prisse. Ett bekant huvud stack fram och när han fick syn på Gunnar, rusade han fram och slickade sin gamle "husse" kärleksfullt som djur gör. Prisse hade inte glömt . Någon ilska visade han inte vid detta tillfället.
Hur gick det sedan?. Jo, Gunnar åkte aldrig dit igen, men fick höra att några år senare, drabbades djuren av en sjukdom och man nödgades avliva allihopa.
Di gamle har mycket att berätta. Tiden gick fort när Gunnar grävde i sin skattkista av minnen.
Under min vistelse på sjukhuset i Ängelholm fick jag en rumskamrat 92 år som hette Per-Gunnar precis som jag fast han kallades bara för Gunnar.
Gunnar var en vandrande historiebok med inriktning på 1900 talet. Det började med att jag frågade varifrån han kom och han berättade att han var född, uppvuxen och fortfarande boende i Gråmanstorp utanför Klippan. Jag berättade att där finns en gård som heter Amalielund som min farfar Gunnar Berg var född på. Jodå, Gunnar kände mycket väl till honom.
Jag berättade att jag var född på Pilshults gård utanför Helsingborg. Jodå, där hade Gunnar legat i beredskap 1942 i baracker och han kom mycket väl ihåg den långe Berg, min far, och den gamle Gunnar. Båda mycket hästintresserade och en gamle med ett dåligt ben. Gunnar påstod också att en av dom hade flyttat till Danmark. För detta gav jag honom ett ½ rätt. Den som flyttade hem till Danmark igen var min farfars brorson Herman som var boende i Danmark. När det blev fred igen kunde återvända hem. Tänk vad världen är liten!
Beredskapsgubbarna hade ett husdjur. Det var ett rådjurskid som hade blivit utstött av sin mor. Han fick namnet Prisse och matades varje dag med mjölk och annat som ett litet rådjur behöver.
När gubbarna förflyttades ner till Smårydsskogen (då hette den helt enkelt Pilshultaskogen),
följde Prisse med och var som en av dom.
När det var dags för muck, tyckte Gunnar att han skulle ta Prisse med sig hem. Sagt och gjort, han fick följa med till Gråmanstorp och där blev han en medlem i hushållet. Han sov inne i huset på natten, men på morgonen fick man vara allert och släppa ut honom innan han ställde sig och kissa på golvet. Det är tydligen det första ett rådjur gör när det reser sig på morgonen.
Efter ett stycke tid ansåg dock Gunnar att det var dags för en förändring. Han lastade upp Prisse på hästdragen vagn, körde till Hembygdsgården i Ängelholm och skänkte Prisse till rådjurshägnet som dom hade på den tiden. Vi talar om slutet på -40 talet.
Efter ungefär 3 år tyckte Gunnar att han ville hälsa på Prisse. När han kom till hägnet blev han varnad av djurskötaren. Prisse var ilsken av sig och därför gick Gunnar in i hägnet på egen risk.
Det gjorde Gunnar och väl inne visslade han efter Prisse. Ett bekant huvud stack fram och när han fick syn på Gunnar, rusade han fram och slickade sin gamle "husse" kärleksfullt som djur gör. Prisse hade inte glömt . Någon ilska visade han inte vid detta tillfället.
Hur gick det sedan?. Jo, Gunnar åkte aldrig dit igen, men fick höra att några år senare, drabbades djuren av en sjukdom och man nödgades avliva allihopa.
Di gamle har mycket att berätta. Tiden gick fort när Gunnar grävde i sin skattkista av minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar