Julen 2010

Sillarna och ägghalvorna på plats i baren på Lövängsvägen

Dukat med Veras handmålade julporslin

Granen på plats. En blågran som är grön

Sedan byggmästaren monterade in en ventil som hade glömts, fungerar den öppna spisen u.a.

Handmålat i närbild

Modern med lilla Liv som varken bryr sig eller fattar att det är jul. Hon tycker bara att det är kul med mycket folk in huset

En morbror som kommer att bli rejält mätt innan taffeln bryts.

Liv, Elise, Kenza i julkjol och Nettan

Oh va´fint

Här skall det åkas pulka

Jodå, tomten kom på ett kort besök

Värdfolket packar upp

Extratomten

Däst "eftersittning"

Hon trivdes ganska bra hos tomten trots att det syntes vem han var

Nu är det julafton och granen på Fridas Gata i bild

Vår ganska nya tradition med kalkon a la Gordon Ramsey tillagad av Erik.
I år saknades Kalle. Han och Nettan firade julafton i Danmark.
Recept kan fixas. Kontakta bloggansvarig.

Målaren har varit här med en vacker julgrupp

En utsökt Bourgogne för flera hundra kronor. Ett bidrag från Erik

Här har vi den läckra kalkonen

Nu är det Annandag Jul och systrarna ledsagade av Staffan (se bild nedan) kom och åt lutfisk.

Lena och Staffan väntar på fisken

Nu börjar det. Det fanns torsk till Staffan

Kerstin och Solveig

Två rejäla paket tillreddes och allt gick åt och jag har lovat Lena att inte avslöja hur många gånger hon fyllde på sin tallrik

Två kära syskon på bild som har skickats till vår, av släktforskande bror,nyfunne nästkusin på Cuba.

I år blev julen annorlunda. Dottern ville ha oss alla i nya huset på Lövängsvägen på lillejulafton och så blev det. Vårt traditionella julbord med Kerstin som kulinariskt huvudansvarig med benägen hjälp av Katarina blev uppskattat även i år. Det började med lite dramatik. Pers föräldrar hade beställt färdtjänst som aldrig kom. Dom fick ta en taxi i stället och blev därmed rejält försenade. Vid ankomsten slog fadern en rejäl vurpa på den halkiga uppfarten, dock utan att någon skada uppstod.

Julbordsinnehåll:

Currysill, löksill, Kerstins hemmagjorda Brantevikssill, stekt inlagd sill, ägghalvor rökt- och gravad lax, viltkorv, leverpastej med champinjoner spetsad med cognac a la Kerstin, Julskinka,
Maggos brunkål, Kerstins julköttbullar, prinskorvar.
Som avrundning: pepparkakor efter recept av Kerstins Mormor, mandelmusslor (Kerstins hemmabakade) med grädde och sylt, Katarinas Mozartkulor, Julkola med limesmak, choklad.
Jag tror att det mesta kom med. Puh.
Det fanns många spända bukar i familjen efter detta! Det var väl egentligen bara Morbror Kalle och Elise som hade gott om plats i sina magar. Dom hade ju åkt skidor på Vallåsen hela dagen. Det var en av hans julklappar till henne.

För den som inte blev mätt, vill jag passa på att citera Edward Persson: " Om man inte blir mätt av julmaten, kan man alltid sitta kvar och avvakta nästa sittning". Så talar en sann skåning.

Julen blev vit, kall och stundtals ganska blåsig. I trafiken rådde minst sagt kaos och SJ satte sedvanligt rekord i förseningar och inställda tåg. Trots allt, kom äldsta barnbarnet iväg till London på juldagen för att där fira julen med sin pappa och övrig familj.

Juldagen gick i lugnets tecken på Fridas Gata.

På annandagen åts det lutfisk en masse. Bilderna talar för sig själva.

Vintern forts.

Vintrigare än så här kan det inte bli på ättekullafältet några dagar innan jul

Tomtenissen kör gåstol

I natt hade vi mer än 10 minus och vackrare vinterdag än såhär kan man inte få i Skåne. Snökaos råder dock i södra Skåne.

Vargavinter och julen nalkas

Här var det ingen plats för fågel i detta badet.

Kruka med vinterhatt

Snötyngd bambubuske

I år blev den en blågran som är grön

Utsikt från köksfönstret

Man kan ju undra om olivträdet ( finns ej med på bild) inlindat i markduk och julgransslinga överlever denna ovanligt kalla och långa vintern. Den började i mitten på november.


Bilderna talar för sig själva. Såhär ser det ut runt vårt hus. I natt hade vi minus 11 grader och mer snö och kyla är på väg. Kaos på Europas flygplatser, våra vägar och för att inte tala om järnvägarna. Vårt samhälle är inte riktigt rustat för detta klimatet. I går körde dom filmen "Day after tomorrow" på TV. Är det en ny istid på gång, eller?

Här hemma börjar det bli juligt värre. Pepparkakorna bakade från ett recept av Kerstins Mormor är klara. Nu såhär innan julen har inträffat, får man egentligen inte äta av dom, men jag har förhandlat mig till 3st om dagen. Fredriksdals julbrännvin är färdigt och klart att inta. Brantevikssillen är på gång, köttbullarna, mandelmusslorna och julkolorna med limesmak är klara. Leverpastej spetsad med cognac och med champinjoner tillsatta är också på gång. Janssons Frestelse tillreds på lillejulafton. Kalkonen som skall tillredas a la Ramsey på julafton ligger och väntar i frysen. Till denna har sonen beställt en god Bourgogne på Systemet. Lutfisken till Annandagen då systrarna kommer är ännu ej inköpt. Förr var det ABBA som stod för fisken, men numera står det Lysekil på paketen. Det blir säkert bra ändå. Vi får bara inte glömma torsken till Staffan. Han har ännu inte lärt sig att uppskatta lutfisken.

Resten av julbordet kommer att färdigställas av dottern eftersom det är hos dom julen skall firas i år. Det fina nya huset skall få en värdig invigning.

I går togs granen in, dock utan patientens medverkan. Han får ju inte anstränga sig än, men tack och lov fixar en stark kvinna det mesta. Nu står den grön och grann i stugan och sprider julvärme.

Kontrollbesiktning m.m.

Nu har patienten varit inne på kontrollbesiktning en dryg månad efter ingreppet.
I rykande snöoväder blev han av sin personliga assistent transporterad till Ängelholm där besiktningen skulle äga rum.
Blodtryck, blodvärde, salthalt i blodet, puls, EKG, njurar, lever, allmäntillstånd och allt vad dom nu studerade visade mycket fina värden. Enl. sköterskan var mina ben smala och fina - dvs. ingen vätskeanhopning på grund av dåligt arbetande hjärta. Min gamla mor tyckte också att dom var smala, men inte av samma själ. Så kan det vara.
Man tryckte också hårt på bröstkorgen och konstaterade att läkningen hade gått fint och att inga ärr kommer att synas till sommaren eller som sköterskan sa: " Du kan riktigt glassa på stranden till sommaren". Visserligen känner jag mig ganska ung för min ålder, men att glassa på stranden är dock inte riktigt min grej.

Nu har jag bara lungröntgen kvar. Dom vill kolla så att det inte finns några hål i lungan och att bröstkorgen är OK.

Läkarvetenskapen kan mycket nu för tiden. Nu är det snart bara huvudet kvar, men det är nog inte mycket att göra något åt den delen. Å andra sidan är det kanske inte den mest vitala delen på kroppen och har därmed inte så stor betydelse i det stora hela...

Efter jul skall man börja köra bil igen. Härmed ber jag att i förskott få tacka min privatchaufför för en utmärkt insats. Hon har utan undantag tillgodosett mina transportbehov på ett förtjänstfullt sätt.
Vid samma tidpunkt börjar lite av livets allvar komma tillbaka. Ett exempel är städningen. Jag kommer under ledning av PA (personliga assistenten) att successivt åter fasas in i vardagens tyngre verkligheter igen.

Idag var jag nere hos Roland och hämtade nya glasögon. Två progressiva och ett par läsglasögon.
"Betala för ett par och få tre" lyder budskapet. Man tackar, det blev "bara" 6000kr rabatterat och klart, men det är väldans fina bågar. Kanske en ansiktslyftning? Så småningom kommer det ett självporträtt på denna blogg. Då får ni se så snygg han har blivit. Jag förväntar mig att framför allt Roland skall tycka det, eftersom jag har lagt in hans logga i rent reklamsyfte. Givetvis kommer min PA att göra reklam för sina Polaroidglasögon att sätta ovanpå de vanliga glasögonen som hon så gentilt förärades av Optikern.

Reflektionen i vintermörkret

Inga större saker händer livet just nu. Patienten mår bra och läkningen fortskrider normalt.

Däremot har vi fått Wickileaks på världskartan.

Ja, vad skall man säga? Jag tror att det är bra att diplomater ibland får snacka lite skit mellan sig. Det rensar luften och skapar en behövligt otvungen atmosfär diplomater emellan. Nu när läckan är ett faktum och publicering av en massa dokument sker brutalt, ocensurerat och hämningslöst, är det ingen som törs prata längre. Det är inte bra för diplomatin.

Den amerikanska kommentarer ang. Bildt var dock ganska träffande, men inte på något sätt skadliga och dessutom troligen ganska ointressanta framför allt inom den diplomatiska kåren. F.ö. tror jag att man kan säga något liknande om många av de andra läckorna.

Carl Bildt:
"En mellanstor hund som uppträder som stor"
Kommentar: Det är ju som vilken trevlig hund som helst. Carl Bildt hävdar själv i dagens Svd att han vart fall inte är någon Pudel.

" Står inte Rheinfeldt nära och har begränsad politisk skicklighet"
Kommentar:Det första stämmer nog och det är kanske bra. Det andra kan inte stämma riktigt.

" Bildt har lite tid för småprat"
Kommentar: OK, då

" Har en omättlig aptit för information och behärskar detaljerna i många av Världens konflikter"
Kommentar: Det är väl därför han är vår utrikesminister.

JAG GILLAR CALLE BILDT!


SJ

SJ,SJ gamle vän
Kul att se att du lever än osv. osv.

Så lyder den gamla texten. Nu bör den ändras från "Kul att se" till "Hur f-n har det gått till"

OK, det är inte bara SJ:s fel att det går snett. Vi har ju ett trafikverk också, som kanske inte har satsat tillräckligt på växlar och spår.
En prioriteringsfråga för oss skattebetalare. Debatten är härmed öppnad.

Rådjuret Prisse

Slutligen kom bilden på den riktige Prisse , snart 70 år gammal. Vem Damen på bild är vet vi inte.

Detta är en släkting till Prisse. Bild på Prisse själv kommer senare. Se ovan.

Nu kommer det en riktigt solskenshistoria.

Under min vistelse på sjukhuset i Ängelholm fick jag en rumskamrat 92 år som hette Per-Gunnar precis som jag fast han kallades bara för Gunnar.

Gunnar var en vandrande historiebok med inriktning på 1900 talet. Det började med att jag frågade varifrån han kom och han berättade att han var född, uppvuxen och fortfarande boende i Gråmanstorp utanför Klippan. Jag berättade att där finns en gård som heter Amalielund som min farfar Gunnar Berg var född på. Jodå, Gunnar kände mycket väl till honom.

Jag berättade att jag var född på Pilshults gård utanför Helsingborg. Jodå, där hade Gunnar legat i beredskap 1942 i baracker och han kom mycket väl ihåg den långe Berg, min far, och den gamle Gunnar. Båda mycket hästintresserade och en gamle med ett dåligt ben. Gunnar påstod också att en av dom hade flyttat till Danmark. För detta gav jag honom ett ½ rätt. Den som flyttade hem till Danmark igen var min farfars brorson Herman som var boende i Danmark. När det blev fred igen kunde återvända hem. Tänk vad världen är liten!

Beredskapsgubbarna hade ett husdjur. Det var ett rådjurskid som hade blivit utstött av sin mor. Han fick namnet Prisse och matades varje dag med mjölk och annat som ett litet rådjur behöver.

När gubbarna förflyttades ner till Smårydsskogen (då hette den helt enkelt Pilshultaskogen),
följde Prisse med och var som en av dom.

När det var dags för muck, tyckte Gunnar att han skulle ta Prisse med sig hem. Sagt och gjort, han fick följa med till Gråmanstorp och där blev han en medlem i hushållet. Han sov inne i huset på natten, men på morgonen fick man vara allert och släppa ut honom innan han ställde sig och kissa på golvet. Det är tydligen det första ett rådjur gör när det reser sig på morgonen.

Efter ett stycke tid ansåg dock Gunnar att det var dags för en förändring. Han lastade upp Prisse på hästdragen vagn, körde till Hembygdsgården i Ängelholm och skänkte Prisse till rådjurshägnet som dom hade på den tiden. Vi talar om slutet på -40 talet.

Efter ungefär 3 år tyckte Gunnar att han ville hälsa på Prisse. När han kom till hägnet blev han varnad av djurskötaren. Prisse var ilsken av sig och därför gick Gunnar in i hägnet på egen risk.

Det gjorde Gunnar och väl inne visslade han efter Prisse. Ett bekant huvud stack fram och när han fick syn på Gunnar, rusade han fram och slickade sin gamle "husse" kärleksfullt som djur gör. Prisse hade inte glömt . Någon ilska visade han inte vid detta tillfället.

Hur gick det sedan?. Jo, Gunnar åkte aldrig dit igen, men fick höra att några år senare, drabbades djuren av en sjukdom och man nödgades avliva allihopa.

Di gamle har mycket att berätta. Tiden gick fort när Gunnar grävde i sin skattkista av minnen.