Det kan bli många delar av denna "romanen". Det kommer efter hand.
Nu skall jag berätta om en av många festliga episoder som uppstod ombord.
Vi hade just lämnat pier nr 97 vid Hudson River och stävade ut mot Frihetsgudinnan och vidare ut i Atlanten.
Det var mycket folk i rörelse. Personalen bar på bagage som skulle till sina ägare. Vissa kollin såg ut som stora garderober, nästan som "walk in closets". Livet ombord krävde många klädbyten.
Nya passagerare sprang runt allmänt vilsna och frågade efter sin hytt.
Vi hade nyss öppnat kontoret/receptionen för att stå till tjänst och svara på alla möjliga frågor.
En av de vanligaste frågorna som vi fick besvara var: "Where is the bar?"
Vid ett tillfälle kom det fram en gammal dam till kassören och bad om att få köpa tokens (poletter)till tunnelbanan. Kassören svarade artigt att några sådana hade han inte och
trodde härmed att det var färdigt med det. Tanten stod kvar och såg allmänt förvirrad ut och då framkom det att hon trodde att hon befann sig i New Yorks subway och inte på lyxkryssare på väg mot exotiska mål.
Tack och lov fanns lotsen kvar ombord och hon fick följa med honom tillbaka. Kan ni tänka er hur det hade blivit om hon hade dykt upp lite senare och lotsen hade lämnat fartyget?
Nu blir det en kort paus i bloggandet. På måndag blir det klaffbyte på Lunds lasarett. Efter en dryg vecka blir jag förhoppningsvis hemskickad igen, men med strikta order om att inte köra bil förrän efter c:a 6 veckor. Det beror inte på läkningen av sår och annat utan helt och hållet på psyket. Hjärt & lungmaskinen påverkar tydligen de röda blodkropparna som gör att man får svårt att koncentrera sig, blir långsam i reaktionerna och allmänt tankspridd. Ni kommer troligen inte att märka någon skillnad på mig. Man kan ju inte bli något som man redan är...
Vi ses snart igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar