Mobilen

 

Nu är bloggaren inne på femte dygnet utan denna beroendeframkallande devis. Det känns bra!
Tro mig, vardagen blir  mycket lugnare.
Ett tips till alla beroende: Lägg telefonerna hemma en vecka, gärna tillsammans med kompisar och vänner. Nu kommer ni att umgås med varandra på ett helt naturligt vis. Och till alla mammor och pappor som är ute med sitt lilla barn i barnvagnen: Lägg telefonen hemma och umgås med barnet i stället för mobilen.

Livet fungerar utan ständig konsumtion av facebook, twitter, instagram, snapchat och andra sociala media.

Vi behöver inte veta allt här och nu. Det kan vänta!

Ett liv utan mobiltelefon

Kära vänner!
Nu har det gått två dygn utan mobiltelefon! Det känns riktigt skönt och avkopplande. Tro mig!
Det blir liksom lite mer tid över till annat utan detta ständiga gloende på Instagram, Facebook, mail , väder etc. Man kan t.ex samtala i lugn och ro med sin partner.

Oron för att glömma apparaten när skall någonstans finns heller inte eftersom den redan är borta.

I morgon kommer jag att meddela Femtiofem plus att jag har telefontid mellan 8 och 10 under tiden måndag - onsdag.

Må telefonen vila i frid någonstans på Mallorcas västkust. Den larmar varje dag kl. 17.30 för att påminna innehavaren att ta sin medicin, men det kan ju den semestrande vårdhavaren stänga av.

Klarläggande

Vänner!

Ryktet om min död är överdrivet. Undertecknad har befunnit sig på Mallorca i en dryg vecka. Kvar där nere finns förutom mitt hjärta, min mobiltelefon och halmhatt. Den förstnämnda har dock kommit till rätta (den l¨åg kvar på rummet) och kommer att hemtransporteras av kär dotter under nästa vecka.
Hatten modell Panama, däremot, försvann i säkerhetskontrollen på flygplatsen. Undertecknad upptäckte inte detta förrän han satt ute vid gaten 5 minuter innan avgång till Köpenhamn. Då var det så dags.Den kostade bara 100kr och dessutom inte alls tillverkad av halm.
Enligt den kinesiska varudeklarationen bestod den av 100% papper. Foto kommer att visas senare.

Bara så ni vet, så kommer det att vara helt tyst från denne bloggaren och senioren under ett par dagar.
Ärligt talat, känns det ganska skönt att vara utan denna mobila devis. Ni får ringa Frun om ni vill mig något alternativt den trådbundna telefonen. Om ni har tur befinner  jag mig i hemmet just när DU ringer. Om inte, försök en annan gång.


Mer om Mallorca kommer under veckan.

Familjeliv

 Picknick i skogen med barnbarn. Sedan blev det bad i Domsten.

 mys i soffan

 På besök hos kusinen (som dock inte är med på bild)

 Lek i prinsessornas lekstuga på Sofiero

På "föris" bjöds det på stor tårta på våravslutningen

Förra helgen gick helt i barnbarnens tecken med övernattning, diverse små äventyr etc. Det är bara till att studera bilderna. Aktiviteterna tog slut lagom till nationaldagen och då blev det en behövlig vilodag för seniorerna. Men visst är det kul med alla de små liven. Utvecklingen går snabbt.

Den lille pågen från Pilshult del 13

 Tiden från Svenska Amerika Linien har publicerats tidigare, men för det första var det ett bra tag sedan och för det andra har det kanske tillkommit en del nya läsare sedan dess

En berättelse om den lille pågen från Pilshult vore inte komplett utan berättelsen om hans liv på Svenska Amerika Liniens Gripsholm och Kungsholm. Visserligen var det inte så många år, men de har satt ganska kraftiga avtryck.

MS KUNGSHOLM

Jodå. 1966 och 1968 seglade jag på Amerikalinjen (1967 gjorde jag ett uppehåll för lumpen).

Det hela började med att vi var ett antal ungdomar utan jobb och sugna på något nytt. Jag åtog mig att kontakta Svenska Amerikalinjen och det visade sig att M/S Gripsholm skulle avgå om en månad och att det fanns jobb åt oss alla. Det var de mest okvalificerade tjänsterna som skulle besättas, typ diskare, städare, kopparputsare och andra skitjobb inom intendenturen. Intendenturen på ett fartyg är allt utom däck och maskin.

När det väl var dags, var det bara en som åkte till Göteborg och det var jag. De andra ångrade sig. Väl på plats och redo att ta ta i diskjobbet,gjorde jag tydligen ett såpass gott intryck att jag erbjöds att jobba som piccolo på kontoret. Det var säkert mina kunskaper i engelska som hjälpte mig till detta. Problemet var bara att jag hade ju inga svarta skor med mig (vad skulle man med det till i disken till sjöss). Rederiet löste detta och skickade mig till närmaste skoaffär och tog notan för detta.

Det var en lärorik men tuff tid att dra runt på fartyget med en 32 knappars väst i uniformen. Jag slapp tack och lov pillerburken. Jobbet var i praktiken ett vaktmästarjobb. Man skulle städa 3 kontor varje dag, fixa fika till intendenterna och kontoristerna, springa ärenden, dela ut meddelanden och allmänt stå till tjänst. Bl. a skulle dagens program delas ut varje dag till alla på båten, se bild

Min envishet förbjöd mig att ge upp och till slut vande jag mig och jobbet gick till slut som på räls alla sju dagarna i veckan. Jodå, vi jobbade alla dagar. Detta kompenserades sedan när man hade långledigt med full betalning. Jag vill minnas att det rörde sig om 3 månader/år på den tiden.

Med Gripsholm blev det kryssningar jorden runt, Nord Kap, Sydamerika runt och några småkryssningar till. I hamn hade jag ganska mycket ledigt och fick därför se en hel del, men allt detta går inte att redogöra för här. Det skulle bli en hel bok.

Efter ett år mönstrade jag av Gripsholm med högsta betyg rakt igenom. Femmor av fem möjliga i alla bedömningar. Det skulle visa sig ge frukt senare, men nu skulle jag göra lumpen och efter det hade jag just då helt andra planer, eller rättare sagt allt utom Svenska Amerika linjen. Det gångna året hade varit ganska tufft.

1968 när lumpen var avklarad stod där en 23 årig galning utan jobb. Ringa till Göteborg kunde man ju alltid. Sagt och gjort. Jag slog en signal till personalavdelningen och på direkten fick jag jobb som 3:e kontorist på nya M/S Kungsholm.
Det lönar sig att sköta jobbet.

3:e kontorist låter inte mycket, men man är i ett slag officer med tjusig uniform, egen hytt ovanför vattenytan, hyttstädare som dessutom tar hand om ens tvätt samt till gång till mycket av det som också finns för passagerare, t. ex nightservice där man mitt i natten kunde beställa både öl och varma mackor. Det var helt enkelt en ny värd som öppnade sig för 23 åringen.

Arbetstiden på Purser´s Office (båtens reception som på ett hotell) var mellan 9 och 11.30 och sedan mellan 14.30 till 17.30. Här blev det tid till vila mitt på dagen och det behövde man. Vi hade alla mycket förlorad nattsömn att ta igen. Det sociala livet ombord var minst sagt intensivt. Bland besättningen fanns det många av det motsatta könet att umgås med. Vi på kontoret skulle dessutom representera bland passagerarna då vi seglade mellan New York och Göteborg. Officiellt var det de äldre damerna som vi skulle underhålla, dansa med och vara allmänt trevliga mot, men antalet betydligt yngre damer bland passagerarna var ganska stort och därmed en större lockelse för oss unga galningar... CENSUR.

Även med M/S Kungsholm blev det långkryssningar typ Söderhavet i 3 månader, Sydamerika runt, Medelhavet runt och Nord Kap som inkluderade Köpenhamn, Stockholm, Helsingfors Leningrad o.s.v.

Jag avancerade till informationsofficer. Lönen var med den tidens mått, ganska OK. Nästan 2000/månad med fri mat, logi och uniform. Den tjänsten skulle i land närmast motsvara receptionschef. Det innebar ännu större hytt och ännu fler förmåner. Hierarkin på en båt är mycket tydlig.

Utöver receptionsjobbet, hade vi även hand om allt det som telegrafisten gör på ett lastfartyg, nämligen att klarera båten in och ut i alla hamnarna med all den pappersexcercis , byråkrati och korruption i de olika länderna det innebär. Trots allt detta, var tillvaron ganska lugn och laid back för oss på kontoret.

Priset för alkoholhaltiga drycker var mycket överkomligt. Det priser som anges på bilden var det som passagerarna fick betala. Vi hade lägre priser. En flaska whisky kostade 1 Usdlr. Den dracks oftast som den var. Groggvirket ansågs vara för dyrt. Priset på läsk var nästan lika högt.

Lite siffror:
Besättning: Ca 350 pers
Antal passagerare på kryssningar: max 350
Kökspersonal: 35 pers
Servering i matsalarna: 35 pers

Det ryktas om att Kungsholm skall gå i "pension" under 2010, läggas upp mitt emot operan i Göteborg och fungera som hotell och restaurang. Hon skall, enl. ryktet, också få tillbaka den aktra skorstenen. Den togs bort för ett antal år sedan. Om detta är sant, så har dom redan en gäst inbokad.

Efter ett år på Kungsholm hade jag fått nog. Vi levde i en Värld för oss själva och brydde oss inte särskilt mycket om vad som hände utanför och det kände jag var inte bra i det långa loppet. Det var dags att gå vidare i livet med något annat.

Som sagt tidigare, det finns massor att berätta om, men jag väljer att avsluta inlägget här. Det blir kanske en bok så småningom.

DEL 2

En gång i veckan spelades det bingo i stora salongen. Det var mycket omtyckt och det var alltid fullsatt. Normalt sköttes detta av båtens kassör och informationsofficer. Den sistnämnde hade vid ett tillfälle insjuknat i maginfluensa och undertecknad, som då var 2:e kontorist, fick rycka in.

Kassören skötte pengarna och jag skulle sköta själva tombolan med kulor. Det var ju långt innan digitaliseringen av spelet. Självsäkert började jag att snurra på tombolan och olyckan var ett faktum. Locket var inte stängt och alla kulorna rullade ut över hela dansgolvet och lite till. Där låg kassören och jag på alla fyra och försökte på bästa vis samla in kulorna igen och alla hade hjärtans roligt. Visst är bingo en trivsam underhållning...

OCH NU ÄR VI PLÖTSLIGT I RIO DE JANEIRO

Under kryssningarna runt Sydamerika låg vi alltid 4 dagar i Rio. Det är en fantastisk stad på många sätt (se bild). Tyvärr fick vi aldrig uppleva karnevalen. Rederiet och de lokala myndigheterna kunde inte garantera säkerheten under den tiden. Detta störde inte oss speciellt mycket. Det fanns så mycket annat trevligt att uppleva i denna pärla till stad.

Vid ett tillfälle visade det sig att Norska Amerika Liniens "Oslofjord " skulle anlöpa hamnen dagen efter oss. Intendenten ombord var en nära bekant till oss. Vi hade samma hamnagent och kassören och undertecknad bestämde sig för att utsätta vår vän för ett litet skämt. Sagt och gjort, vi frågade agenten om vi kunde följa med mottagarbåten nästa morgon med ungefär 40 olika myndighetspersoner ombord och då vara en av dom. På skämt alltså. Jodå, det gick alldeles utmärkt.

Ombord på slupen följande morgon befann sig två väl maskerade lösskäggs prydda män med var sin portfölj. Båda portföljerna var fyllda med gamla tullistor och annat skräp. Väl ombord yttrade vi bara 2 ord, nämligen "cigaretts" och "whisky". Vi hade aldrig fått så mycket av den varan i hela vårt liv. Borden som vi satt vid var överfyllda. I över en timme rökte vi, drack whisky och hade roligt innan vi avslöjade oss. Där blev många förvånade miner. Icke minst från vår vän intendenten.

Avslutningsvis blev vi bjudna på en läcker lunch. Norska Amerika Linien skötte sig mycket bra. Dom visste hur man skulle ta emot myndighetspersoner.

Det var ju så att ju mer av eftertraktad vara det bjöds på, desto fortare blev båten klarerad och passagerarna kunde komma iland snabbt och elegant.

VALPARAISO CHILE

En resa som jag aldrig kommer att glömma är tågresan mellan Valparaiso och Santiago de Chile.
Vi hade en hel dag ledigt. Kassören, Besättningskontoristen, Kontorspiccolon och jag bestämde oss för att göra en utflykt till Santiago de Chile. Det var tåg som gällde. Restiden dit var lite drygt 4 timmar och åter tog det bara 2 timmar. Anledningen till detta är naturligtvis den stora nivåskillnaden. Anderna är höga och huvudstaden ligger högt uppe. Biljetterna kostade inte mycket. Vi valde att lösa den bästa som hette First Class Saloon och kostade 4 USD enkel resa . Returresa gick inte att lösa.

Vagnen vi hamnade i var det lyxigaste man kunde tänka sig på denna tiden med mjuka plyschfåtöljer, massor med plats för benen och en hisnande utsikt över bergslandskapet genom de fasett slipade fönstren. Ganska snabbt hamnade vi naturligtvis i restaurangvagnen även den med slipade fönster, linnedukar, dito servetter och gott om betjäning.

Matsedeln var diger och vi fastnade för en god bit biff som först förevisades oss på en vagn med alla råvarorna. Inga plastmackor här inte.

Lätt beskänkta och mätta anlände vi en myllrande järnvägsstation i Santiago. Där fick någon av oss ett infall att simulera ett rån på en av oss för att se om någon reagerade. Vi skapade ett vilt tumult mellan oss, men livet fortsatte precis som vanligt runt omkring oss. Nu visste vi var ribban låg.

Efter några timmar i storstaden, tyckte vi att det var dags att åka hem igen. Båten skulle ju avgå på kvällen och det ville ju till att åtminstone kassör och informationsofficer fanns ombord. Jag vill minnas att kassören hade nycklarna till skeppskassan i fickan.

På stationen hittade kassören vårt tåg ganska snabbt. Han hade gjort denna resan en gång förr, vilket kändes tryggt och bra för oss andra.

Åter bänkade i de sköna fåtöljerna betraktade vi det förbirusande vackra landskapet en stund. När tåget hade nått utkanterna av staden, tyckte kassören att han kände inte riktigt igen sig. När vi andra också hade sett efter en stund, höll vi med. Vi skulle ju åka västerut och det stämde inte riktigt med solens läge. En något högljudd, men framförallt nervös stämning uppstod. Frågan var om vi befann oss på rätt tåg?

En äldre herre i närheten hade uppfattat vår situation och bekräftade på flytande engelska med en lätt brytning att vi var på fel tåg. Detta tåget var på väg söderut och skulle stanna först efter 40 mil! Vår situation var prekär. Den äldre herren hade en lösning: När konduktören kom tillsammans med sina medhjälpare ( han hade 3 st) råddes vi till att stoppa några tiodollarsedlar i handen på honom och be honom stoppa tåget vid nästa station som skulle passeras om c:a en timme och där skulle han dessutom se till att vi kom ombord på nästa tåg tillbaka till Santiago.

Medan vi väntade på konduktören och hans stab, presenterade sig den äldre herren som schweizare och bosatt här i Chile sedan många år tillbaka. Var var han inte speciellt benägen att avslöja. Vi trodde inte riktigt på hans historia och var ganska övertygade om att han var en gammal förrymd tysk. Några bevis för detta fick vi dock aldrig och vi lade ner dessa funderingarna ganska snart. Vi hade andra akuta problem att tänka på.

Konduktören och hans gäng kom. Vi överlämnade diskret våra pengar. "Schweizaren" gav honom instruktioner och det var inga som helst problem att lösa vårt problem.

Efter ytterligare en liten stund kom konduktören tillbaka. Han stannade mellan två vagnar, öppnade ett litet fönster och gav en signal till lokföraren. Tåget mer eller mindre tvärnitade och stannade på en station någonstans högt uppe i Anderna. Där stod vi nu och hade fått besked om att om c:a en timme skulle det komma ett nordgående tåg och ta med oss till huvudstaden utan någon extra kostnad för vår del.

Vi hade en timme att fördriva i en liten bergsby där man förmodligen aldrig någonsin hade sett en utlänning. Allra minst en vit sådan. Hungern gav sig tillkänna och vi hittade en bar på stationen. Vi beställde bröd och vino. Vi fick en flaska Seven-Up som vi returnerade samtidigt som vi repeterade vår önskan om vino. Barkillen svarade pekande på flaskan "Si ,si vino". Då fattade vi att man tog gamla läskflaskor och tappade vin på dem och det var ju helt OK.

Efter en timme kom vårt tåg och vi hoppade ombord. Standarden var inte riktigt densamma som vi var vana vid. Här var folket blandat med boskap och det fanns inga dörrar. Det vara bara att slå sig ner bland indianer, deras barn och boskap. Vårt vin bjöds runt och vi blev nog ganska populära när tåget rusade fram i 130km/h utan dörrar och lekande barn på tröskeln. Kassören lyfte in ett barn, men det skulle han nog inte ha gjort. Det talade en förgrymmad pappa om för honom. Blodvite uppstod dock aldrig. Vissa saker skall man uppenbarligen inte lägga sig i.

Glada men något trötta kom vi till slut tillbaka till Santiago bara för att konstatera att inga fler tåg skulle gå till Valparaiso i dag. Vad skulle vi göra nu med kassaskåpsnycklar och allt? Sedan var det dessutom så att blev man akterseglad, var det resa hem igen från första bästa hamn som gällde. Så var åtminstone reglerna för en vanlig "menig" besättningsman. I vilket fall som helst hade det inte varit speciellt meriterande för 3 officerare tillsammans med båtens piccolo att bli akterseglade.

Lösningen till återresan hittade vi i form av en taxibuss som plockade upp och släppte av passagerare på vägen. Ungefär som en vanlig buss. Chauffören fick våra instruktioner och tid då han senast måste vara framme i Valparaiso. Jag lovar att det gick undan på bergsvägarna. Vi färdades med livet som insats. Väl framme i utkanterna av Valparaiso fick vi punktering och då tänkte vi att nu är det kört.Vi kommer aldrig att hinna med vår båt. Däckshaveriet bekymrade dock inte chauffören utan han körde glatt vidare med kasande bil. Nu hängde livhanken på en ännu skörare tråd.

Ganska exakt en timme innan avgång var vi tryggt ombord igen på MS Kungsholm många härliga minnen rikare.

Nu tänkte jag avsluta för denna gången. Det finns massor mer att berätta och att ta allt på en gång, blir för mycket för mina trogna läsare. De händelser/episoder som jag fick förmånen att uppleva under mina två år ombord var betydligt fler och mer spännande än de som inträffat,

På den tiden ansågs det att ett fartyg skulle ha två skorstenar. Annars var det ingen riktig båt.
Den förliga skorstenen innehåller endast saker som har med luftkonditioneringen att göra och har ingenting med maskin att göra

I detta 3:e inlägg tänkte jag berätta lite om livet ombord för oss som jobbade i Pursers´ Office.

Under delar av min karriär ombord, hade jag en mycket speciell chef. Under några gemensamma resor var Ewert Eriksson Chief Purser. Ewert kallades även för pappa. Han var väl lite av en pappa för många.

Ewert hade uppnått mogen ålder och levde en ganska behaglig tillvaro. Hans engagemang i själva driften av verksamheten var ganska begränsat. Hans tid bestod mest i att vara social bland passagerarna och till viss del bland oss underhuggare.

Såhär kunde en typisk dag se ut för pappa Ewert:

Vid c:a 10.30 tiden dök han upp på sitt kontor. Han var alltid på gott humör och tillbringade en stund med oss på kontoret och var allmänt trevlig.

Kl 11.00 intog han sin plats bakom sitt skrivbord för att ta emot passagerare som hade något på hjärtat. Det kunde vara både ris och ros så han var väl inte helt bekväm med den plikten. Vid ett tillfälle, som jag särskilt minns, hade han en besvärlig tant som gick på i ett och visade inga tecken på att sluta. Klockan närmade sig 11.30 och cocktail hour för kontoret och pappa Ewert visade sin skicklighet och rutin på att göra sig kvitt obehagliheter. Han visste att tanten såg lite dåligt och det passade han på att utnyttja.

Som alla andra sjömän, hade Ewert en hel arsenal av olika träfigurer och en av dessa kom nu till användning. Han tog en fallossymbol av trä i knäet och förde den sakta upp över bordskanten. Själv stod jag vid sidan om och kunde konstatera att det såg mycket äkta ut. Tanten som såg lite dåligt, kunde inte avgöra om det var en träfigur eller inte. Denna diskreta gest från Chefsintendenten räckte för att tanten skulle resa sig snabbt upp och lämna lokalen rodnande ända upp till det blå hårfästet. Hon hörde aldrig av sig mer.

11.30 Dags för cocktails för lunchen. Ewert drack alltid gin on the rocks i ett old fashioned glas. Vi andra drack lite blandat och inte lika starkt. Vi var ju unga pågar.
Därefter gick Ewert och åt lunch tillsammans med passagerarna och vi andra intog vår i mässen.
Lunchen åtföljdes av en stunds lunchvila.

14.30 Kontoret öppnade igen. Ewert såg vi dock sällan där. Det var bara när han skulle signera några dokument som hans närvaro krävdes. Strax innan stängningsdags kl 17.30 brukade dock Ewert dyka upp och tillönska oss en trevlig afton. Själv skulle han rigga om till galauniform och tillbringa resten av dagen - kvällen och ev. natten i salongerna med passagerarna.

Ewert levde ett hårt liv, men han hade säkert roligt på jobbet. Alla älskade Pappa Ewert.

FORTSÄTTNING FÖLJER