HELSINGBORG
Tågagatan 11 (huset t.v.) i kv. Zefiren
I förgrunden syns en gammal ”folkabubbla” av 1955 års
modell eller äldre.
Nu gick flyttlasset in till
staden. Närmare bestämt till Tågagatan 11. Många av er vet hur
det ser på nr.11 idag, men
för er som inte vet så är alla de gamla husen i kv Zefiren rivna och ersatta
med dyra bostadsrätter. Det skedde på sjuttiotalet.
Det kändes helt OK för en
tonåring att komma närmare händelsernas centrum i den stora staden och dessutom
i ett centralt boende. Vi befinner oss i tidigt -60 tal med helt andra
boendekostnader i kv Zefiren då jämfört med idag.
3 rum och kök med full
källare under hela lägenheten samt två vindsutrymmen varav det ena beboddes av
en lyckligt lottad tonåring (undertecknad). Total hyra för hela rasket var c:a
200kr/månad. 200kr på den tiden motsvarar lite drygt 2000kr idag.
För lägenheten i bottenplan var det kallhyra.
Centralvärmen kom från en ved/koksspis i köket. På vinden var det trappljuset
som gällde och därmed ingen elkostnad. Nu hör det till saken att ynglingen
kopplade in ett el element på 1000w på trappljuset utan att husvärden och
ägaren märkte något.
Bättre boendeförhållande för
en
livsglad och något vild
tonåring fanns bara inte. Man hade nära till händelsernas centrum i den, på 60
tals vis, vilt pulserande staden . Det var fyrtiotalisternas årtionde och det
är vi glada för. Det var ingen hejd på någonting på den tiden. I alla fall inte
i de kretsar där den lille pågen från Pilshult rörde sig.
I kvarteret fanns det ett bra
utbud av butiker. Livsmedelsbutiken på hörnet med den snygga expediten. På
hönet mitt emot etablerade sig så småningom Grönsaksbolaget. Vidare fanns där
mjölkaffär samt ett, redan då, känt kafé vid namn Vivex. Nere på Drottninggatan
fanns ytterligare ett antal butiker som Malmströms livs och en tobaksaffär. Det
samlade utbudet var helt tillräckligt för en yngling på17 bast.
Så småningom började övriga
familjen att röra på sig. Storebror flyttade till Stockholm. Syster flyttade
först till London och sedan till Danmark. Modern fick nytt jobb som husfru
först i Tågarp och sedan uppe i Stockholm. Kvar på Tågagatan 11 fanns till slut
bara den lille pågen från Pilshult och det var han inte alls ledsen för. Modern
var säkert orolig över hur det skulle gå för den minste i familjen, men hennes
oro tyngde inte sonens tankar på något sätt. Dom befann sig i en helt annan
värld. Världen som de flesta tonåringar befinner sig i. Fylld av nöjen,
hålll-igång och det motsatta könet.
Skoldanserna var en stor grej
på den tiden. Nästan varje vecka var det skoldans på någon av de stora skolorna
typ Gossis (Nicolaiskolan), Teknis (Tycho Brahe) och flickis (Olympiaskolan).
Det bjöds alltid levande musik. Bäst på detta var de på Teknis. Vid ett
tillfälle spelade Östen Warnebring med orkester upp i aulan och som vanligt,
Vieux Carré i det s:k tryckeriet. Tryckeriet var platsen för tryckaredans,
därav namnet. Vieux Carré bytte senare namn till Jazzin` Jacks
Den lille pågen från Pilshult
har faktiskt lirat tillsammans med några av grabbarna i Jazzin´Jacks.
Han spelade klarinett på den
tiden. När det var studentdags var det tradition att bära alla studenterna i
gullstol nerför terasstrapporna. I täten gick studentorkestern spelandes
studentsången. Vi var ca 10-15 vilda och glada musikanter. Som avslutning
spelades tapto på rådhustrappan och sedan åkte studenterna hem i liknande
fordon som i dag. Nästa steg var att studentorkestern hoppade upp på en inhyrd
lastbil som sedan körde oss runt till de flesta av de nybakade studenterna i
deras hem. Då var där liv i trapphusen! Många studenter hade generösa föräldrar
och det bjöds på både det ena och det andra. Resultatet var ganska givet. Efter
några timmar var balanssinnet inte det allra bästa hos musikanterna, men vi
spelade glatt vidare. Det hände väl att en och annan av somnade någonstans på
vägen men ”the show must go on” om än med decimerad styrka och kanske hastighet.
Än idag mer än 50 år senare
sitter, som tidigare nämnt, klarinettstämman i studentsången. Det var
andrastämman med ett antal drillar inkluderade. Det är ytterst tveksamt om den
lätt grånade lille pågen från Pilshult hade klarat av att spela upp nämnda
stämma. Klarinettspelandet har legat helt nere sedan dess, men vem vet, det
kanske köps in en begagnad klarinett någon gång framöver. Allt för att
återuppliva de gamla tagen. Jag är naturligtvis medveten om att jag aldrig
kommer upp i klass med Lasse Karlsson, även på skoj kallad Kasse Lasse, och
grabbarna i Jazzin´Jacks.
Vi, den närmaste kretsen
s.a.s., levde ett behagligt dag-från-dag liv. Dåvarande närmaste kompis och
undertecknad hankade sig fram på tillfälliga jobb nere i hamnens stuveri vid
sidan om ett dåligt betalt jobb på Electrolux. Kompisen jobbare som säljare
(dörrknackare) av vitvaror med en 100% provisionsbaserad lön. Undertecknad hade
hand om efterdemonstrationer av vitvarorna. Även här rörde det sig om
provisionslön. Eftersom vi hade många intressen utöver arbetet, blev det inga
större summor att leva på. Vi var dock ganska kreativa. Den snälla Damen som
drev mjölkaffären inkl. ett mindre sortiment av livsmedel samt mellanöl tyckte
om oss och vi blev beviljade kredit med avräkning en gång i månaden. Oavsett
vad som än hände när det närmade sig avräkning till mjölkaffären, såg vi alltid
till att betala henne. Hon hade högsta prioritet.
Även om det mesta fanns inom
promenadavstånd, hade vi faktiskt tillgång till bilar. Kompisen hade en gammal
Peugeot som hade sett sina bästa dagar och undertecknad hade an gammal
folkabubbla i samma dåliga skick.
I kretsen hade vi en duktig
mekaniker som vid flera tillfällen fick rycka ut och assistera vid diverse
motorstopp. Jag minns speciellt ett tillfälle nere vid Rådhuset. Min folka
började att låta som ett sågverk uppe Norrland under högsäsong. Saken var den
att på motorn satt det en termostat formad som en kåpa över fläkten. När man
ville ha värme in i bilen, fälldes denna över fläkten och styrde på så vis in
den varma luften i kupén. Denna kåpa gick ibland för långt och fläkten slog i.
Därför hade undertecknad satt en träklots för att hindra den att gå för långt
ner. Problemet var bara att när bilen var kall gick kåpan tillbaka och klotsen
trillade bort av den anledningen. Det var det som hände vid Rådhuset.
Träklotsen kom in i fläkten och övergick till flis. Händige Putte gjorde som
sagt en utryckning och rensade bort all flis på sitt professionella manér.
Bilen såldes sedermera till
ett billigt pris. Till vem kan jag inte komma ihåg i skrivande stund.
Ungefär i denna fas av livet,
började den lille pågen intressera sig för mat. Anledningen till detta nyvunna
intresse var kanske inte så vanlig.
Eftersom vår kassa inte
tillät alltför frekventa besök på krogen, gällde det att komma på en annan bra
lösning på jakten av det täcka könet.
Det hände vid några
tillfällen att några av oss grabbar lämnade staden för att studera livet i
andra städer.
Kompisen (som fortfarande är
en mycket nära vän) och jag bestämde oss en dag för att åka och campa i
Halmstad. Till vårt förfogande hade vi hans folkabubbla och ett fyrmannatält.
Mer än så behövdes inte. Det fanns ett namn för s:k raggarpackning: En 37:a i
ena bakfickan och en tandborste i andra. Det ansågs vara tillräckligt. Vi hade
dock en något större packning, om jag minns rätt.
I Halmstad fanns redan då två
campingplatser. Den ena var ett tillhåll för raggare och var inte vårt
förstaval. Den andra var Tylösand och dit åkte vi.
Ynglingarna hittade ganska
snabbt en bra plats och packade upp tältet för resning. Detta tyckte man var
ett ganska besvärligt kapitel och vi fick inte rätt på det. I det läget beslöt
sig ynglingarna att ta en paus i resandet av tältet och åka in till sta´n och
kolla läget i stället. Tältet kunde vi ju fixa när vi kom tillbaka.
Halmstad var redan på den
tiden en väldigt trevlig stad med sjuksköterskeskola och allt.
Ynglingarna hade väldigt
trevligt och nattlogi ordnades gratis på annat håll än tältet. Dessutom var ett
trevligt sällskap av det motsatta könet inkluderat.
De nattliga övningarna i staden
innebar att vi inte återkom till campingplatsen förrän dagen efter till ett
tält som låg i en enda hög. Det packades snabbt ihop igen och färden åter till
Helsingborg gjordes. Vi hade en hel del förvånade och nyfikna åskådare under
packningsproceduren
En annan kompis, som i olika
perioder även bodde på Tågagatan var en fena på matlagning. Han hade kommit
fram till att denna kunskap var ovärderlig när det gällde att fixa tjejer.
De hade som regel aldrig
upplevt att killar kunde laga mat vilket resulterade i att kompisen och jag
blev ganska populära och erövringarna av Damer gick via en god middag. Som
regel krävdes ingen större ansträngning för en sådan eskapad.
Vår stående meny var sjötunga
Walevska som sköljdes ner med Bourgogne Aligoté.
Det fanns inget större behov
att skifta meny, eftersom samma gäster återkom sällan. Om detta skulle ske hade
vi ett alternativ som döptes till djävulsgryta. Det var en kraftigt kryddad
köttgryta som sköljdes ner med öl.
Visserligen kunde det springa
upp i pris med våra middagar, men det var fortfarande billigare än att gå på
krogen.
För alla oss som hade sin
ungdom på 60 talet var turandet en stor del av vårt liv. Först kom gamla Betula
sedan kom Primula och därefter Carola. Linjebuss var ett resultat av gamla
Kapen Halls våghalsiga satsning på en förnyad färjetrafik över sundet. DSB färjorna
var gamla och sunkiga och ingen fröjd att frekventera. Dessutom satt man nere i
”källaren” tillsammans med en ofta halvberusad och som regel, ganska sur
barföreståndare.
På den tiden var man tvungen
att gå iland och vända på båda sidorna. Tullbestämmelserna var sådana.
Priserna var bara en bråkdel
jämfört med dem på land och den stående ”menyn” var två Wibroe Flagg i vardera
riktningen. Om hungern gjorde sig gällande fanns det räkmackor eller pytt att
tillgå. Man kan säga att detta var dåtidens förfestande innan man gick på
krogen. Enl. min mening lite trevligare än att sitta hemma och uggla hos någon
kompis.
Vid 9 – 10 tiden drog
nattlivet igång och de krogar som gällde var Parapeten, Grands Bakficka,
Mollbergs nattklubb, Aveny och Contan. Den allmänna meningen var att de
snyggaste tjejerna fanns på Parapeten och Grands Bakficka.
På Svarta Pannan. Lägg märke till pipan. För ynglingen var det öl som gällde.
Ibland hände det att
grabbarna tog en tur till Helsingör under tiden butikerna där över hade öppet.
Vi fick ju inte handla på Systemet. Jag vill minnas att man bl.a. kunde köpa 96
procentig sprit, men det blev aldrig av
att vi köpte sådant. Efter en sådan tur hände det sig att vi under promenaden
hem till Tågagatan för intag av jästa och destillerade drycker kom på att vi
hade inget groggvirke. Klockan var fem i sex och affärerna skulle stänga om fem
minuter. Undertecknad gör en tjurrusning till Elwa Livs (nuvarande ICA nära) på
Drottninggatan)
I hastigheten upptäckta han
aldrig de tjocka glasdörrarna vid entrén utan forcerade i hög fart rakt igenom
dem efterlämnande en hög med glassplitter från en f:d dörr bakom sig.
Självklart blev folk oroliga
för hur det hade gått för ynglingen, men han var helt oskadd och inget blodvite
hade uppstått.
Kallblodigt gick han vidare
in i affären och gjorde de nödvändiga inköpen inför aftonen med grabbarna.
Trots att vi var ett gäng som
levde livets glada dagar, hamnade vi aldrig i bråk varken med varandra eller
andra. Det fanns bara inte på kartan. Nuvarande Sundspärlan, dåvarande
Folkparken undvek vi. Om man kom dit med lugg utan brylcreme och skinnpaj
riskerade man att åka på en propp. Förresten tyckte vi inte att det fanns några
snygga brudar där heller. I alla fall inte enligt vår smak.
Populära ”häng” på -60 talet
för oss utan brylkräm och skinnpaj:
Det var mycket bakfickorna på
både Grand och Mollberg. Grand var
nog snäppet bättre. Där hittade man de snyggaste tjejerna. Självklart hade man
levande musik på båda ställena och hade öppet till 02.00.
På sommaren var det
naturligtvis Parapeten som gällde. Där
bjöds det alltid på både god mat, musik och Damer av högsta klass. Vännen Putte hittade f.ö. sin
fru Annica där. Oftast var det svårt att få bord med kort varsel på Parapeten,
men Putte talade med hovmästaren med myndig röst och presenterade sig som Dir.
Dahlström och behövde ett bra bord till sina affärsbekanta. När vi två anlände
stod det ett fönsterbord dukat och klart.
Rest Aveny
högst upp i det gamla HD huset på Drottninggatan var en annat populärt
vattenhål.
På söndagarna var det thédans
på Triana på Södergatan.
Le Cardinal hette Röde Orm på den tiden. Där drack man
alltid Amstel (numera Heineken) . Deras pytt var berömd.
Svarta Pannan
låg på Drottninggatan i gamla stadshuset. Alltid fullsatt
Adam och Eva
icke att förglömma. Där var det svensktopp och ragg som gällde. Man hade
slipstvång, men rockslusken hyrde ut slips till behövande.
Rest. Kvarnen,
nuvarande Hotel Noveau kallades allmänt för änkornas paradis. Där var vi inte så
ofta
Utanför staden fanns det ett
par populära hak, nämligen Klitterhus och
Hotel Skälderviken. Det gällde att hitta någon som hade bil och ville vara
chaufför när man skulle dit.
Någon gång hände det att vi
åkte till Båstad på sommaren och då var det Bogey club som gällde (Hotel Båstad)
Numera är utbudet betydligt
större, men vi klarade oss mer än väl med det som stod till buds på den tiden.
Självklart hade vi båtarna också. Turatraditionen låg på topp.
Det är på plats att kort
redogöra för den lille pågens högst varierade karriär på arbetsmarknaden.
Ett av de första jobben var
på Gamla Sparbanken i Helsingborg. Traditionstyngd och ärevördig arbetsplats.
Huvudkontoret var på Järnvägsgatan 3 där f.ö. Rest. Gastro håller på att bygga
sina nya lokaler just nu.
På den tiden var det vit
skjorta, kavaj och slips som gällde. Den första tiden tillbringade jag på
reskontrabokföringen. Jobbet innebar att man skulle bokföra alla
transaktioner, in och ut på kundernas konton. Till vår hjälp hade vi stora
otympliga bokföringsmaskiner. Hörselskydd hade varit på plats när de var igång.
Så småningom blev det
kassatjänst. Ynglingen placerades i huvudsak ute på något avdelningskontor. Man
lät mig alltid vara med när det invigdes nya kontor. Mitt bemötande av kunder
var tydligen uppskattat. Då när det begav sig hade banken kontor på Kopparmöllegatan,
Ringstorp, Eneborg, Lussebäcken, Elineberg och Söder. Tala om tillgänglighet.
En period var jag placerad på Söderkontoret. Där fick man huka sig varje
torsdag. Då var det löneutbetalning till Gummifabriken eller Kadorran som det
också hette. Köerna ringlade långt ut på gatan och kassamaskinerna gick på
högvarv.
Efter något år, tyckte dock
ynglingen att det där med bank inte riktigt var hans cup och tea och han beslöt
sig för att lämna den branschen och i stället ta upp studierna igen.
Innan dess höll han en
avskedsfest i form av maskerad på Tågagatan. Alla under 35 år var bjudna.
Övriga ansågs vara för gamla. Det gick ganska vilt till vilket man har svårt
att tro att dåtidens , av allvar och damm tyngda, banktjänstemän kunde vara
inblandade i.
Helsingborgs Dagblad var på plats och gjorde ett reportage
